Jag kände att jag ville göra en "renodlad" första-barnet-tråd för oss som försökt lite längre, då jag personligen känner att jag både kan ge och få mest stöd i en sådan.
(Varje person får dock bedöma själva vad som är en längre tid)
Här kan vi stötta varandra i denna tuffa resa till <3 första barnet <3
Jag lägger även till en bim-lista så vi kan följa varandra <3
Kram till alla kämpar därute <3
Är det kanske lite östrogen brist för ni två om ni har hyfsat normala cyklar? Tänker att det är det som bygger upp slemhinnan innan äl, men samtidigt så blir livmodern mer mjuk och välkommande med progesteron. Väldigt tufft! Ja man borde tycka att kliniken kan skicka dig iväg med en remiss under tiden ni väntar, vad gör det för skillnad för dem? Tror att man måste verkligen ha sitt A game för att komma förbi deras "finna ingen poäng" vägg. Lycka till <3
Kanske det, dock har jag tidigare haft väldigt ömma bröst mellan ÄL och mens vilket ju tyder på östrogendominans.. Herregud detta är en djungel asså!
Jag hoppas att det ska gå smidigt att få iväg remissen, annars kommer jag bli odräglig på riktigt :P
Är det okej att gå med även om jag plussat? Tänker att det kan vara skillnad på om man var med innan.
Hej på er. Känner mig besviken och ledsen då jag tänkte att denna gången skulle jag och min sambo ha sex ett par dagar till än vad vi brukar, men då min sambo lider av ångest så hamnar han ibland i svackor och såklart så hamnar han i en sån svacka nu de sista dagarna och då hade han ingen lust och kände inte att han kunde. Sista gången med sex blev därför på cd13. Bara hoppas att det räcker, men tappar återigen hopp när det blev så. Man blir uppgiven när sånt hamnar i mellan. Jag har dessutom haft bra lust de senaste dagarna så det har krockat helt mellan oss.
Det var längesen jag skrev i tråden, men jag läser allt som skrivs och är så glad för alla positiva besked och mitt hjärta brister för er vars dröm ännu inte gått i uppfyllelse <3 Jag ska försöka bli bättre på att svara i tråden, det känns lite tråkigt och själviskt av mig att "bara" skriva om mig själv. Men som sagt, jag läser allt ni skriver och tycker att ni alla i tråden är så fantastiska, både mot varandra men även som orkar kämpa vidare även efter nederlag.
Min mens drog igång igår igen, jag är så trött på detta. Så många vänner runt omkring som är gravida eller till och med fått barn under den tid jag och min man har försökt. Jag trodde aldrig att vi skulle vara paret som hade problem med detta (men vem tror det egentligen?) och jag är så ledsen och uppgiven. Vi har ju i planen att skicka in remiss för IVF i augusti om det inte (helt magiskt) skulle ta sig nu i juli, men jag känner mig mest bara hopplös och nedbruten av allt detta. Kan inte fatta att vi i mer än 1,5 år försökt och försökt varje månad.
Jag känner att det är något hos mig som inte stämmer, även om utredningen inte visade på några problem. Jag får spottings en/två dagar innan mensen börjar och sedan har jag väldigt lätt mens i bara två dagar. Det känns som att det kanske både handlar om progesteronbrist samt att min livmoderslemhinna är för tunn. Sen har jag ju också polycystiska äggstockar, dock inte PCO/PCOS enligt min BM. Jag antar att det bara är att invänta eventuell IVF, känns inte som att vi någonsin kommer att lyckas på egen hand.
Förlåt för depp-inlägg men jag känner inte riktigt att jag har någon annan jag kan prata med om detta som förstår vad man går igenom. Så tacksam när man kan komma in här och känna att man ju faktiskt inte är ensammast i världen med dessa tankar, även om jag önskar att ingen av oss skulle behöva kämpa med detta.
Hej på er. Känner mig besviken och ledsen då jag tänkte att denna gången skulle jag och min sambo ha sex ett par dagar till än vad vi brukar, men då min sambo lider av ångest så hamnar han ibland i svackor och såklart så hamnar han i en sån svacka nu de sista dagarna och då hade han ingen lust och kände inte att han kunde. Sista gången med sex blev därför på cd13. Bara hoppas att det räcker, men tappar återigen hopp när det blev så. Man blir uppgiven när sånt hamnar i mellan. Jag har dessutom haft bra lust de senaste dagarna så det har krockat helt mellan oss.
Hej på er. Känner mig besviken och ledsen då jag tänkte att denna gången skulle jag och min sambo ha sex ett par dagar till än vad vi brukar, men då min sambo lider av ångest så hamnar han ibland i svackor och såklart så hamnar han i en sån svacka nu de sista dagarna och då hade han ingen lust och kände inte att han kunde. Sista gången med sex blev därför på cd13. Bara hoppas att det räcker, men tappar återigen hopp när det blev så. Man blir uppgiven när sånt hamnar i mellan. Jag har dessutom haft bra lust de senaste dagarna så det har krockat helt mellan oss.
Hoppar gärna in här med er, ramlade ur den gamla tråden när den splittades och hänger mycket i IVF trådarna vanligtvis, men vi försöker på egen hand nu under sommaren när IVF klinikerna har stängt och är gott med alla sorters sammanhang just nu när tiden känns oändligt lång. Jag och sambon har försökt i 1,5 och 2 IVF försök som inte blivit något. IVF nr 3 är inplanerat i september och jag är livrädd att det inte heller ska ta sig nu när man äntligen börjat kravla upp lite ur avgrundens mörka djup.
Det var längesen jag skrev i tråden, men jag läser allt som skrivs och är så glad för alla positiva besked och mitt hjärta brister för er vars dröm ännu inte gått i uppfyllelse <3 Jag ska försöka bli bättre på att svara i tråden, det känns lite tråkigt och själviskt av mig att "bara" skriva om mig själv. Men som sagt, jag läser allt ni skriver och tycker att ni alla i tråden är så fantastiska, både mot varandra men även som orkar kämpa vidare även efter nederlag.
Min mens drog igång igår igen, jag är så trött på detta. Så många vänner runt omkring som är gravida eller till och med fått barn under den tid jag och min man har försökt. Jag trodde aldrig att vi skulle vara paret som hade problem med detta (men vem tror det egentligen?) och jag är så ledsen och uppgiven. Vi har ju i planen att skicka in remiss för IVF i augusti om det inte (helt magiskt) skulle ta sig nu i juli, men jag känner mig mest bara hopplös och nedbruten av allt detta. Kan inte fatta att vi i mer än 1,5 år försökt och försökt varje månad.
Jag känner att det är något hos mig som inte stämmer, även om utredningen inte visade på några problem. Jag får spottings en/två dagar innan mensen börjar och sedan har jag väldigt lätt mens i bara två dagar. Det känns som att det kanske både handlar om progesteronbrist samt att min livmoderslemhinna är för tunn. Sen har jag ju också polycystiska äggstockar, dock inte PCO/PCOS enligt min BM. Jag antar att det bara är att invänta eventuell IVF, känns inte som att vi någonsin kommer att lyckas på egen hand.
Förlåt för depp-inlägg men jag känner inte riktigt att jag har någon annan jag kan prata med om detta som förstår vad man går igenom. Så tacksam när man kan komma in här och känna att man ju faktiskt inte är ensammast i världen med dessa tankar, även om jag önskar att ingen av oss skulle behöva kämpa med detta.