Jag kände att jag ville göra en "renodlad" första-barnet-tråd för oss som försökt lite längre, då jag personligen känner att jag både kan ge och få mest stöd i en sådan.
(Varje person får dock bedöma själva vad som är en längre tid)
Här kan vi stötta varandra i denna tuffa resa till <3 första barnet <3
Jag lägger även till en bim-lista så vi kan följa varandra <3
Kram till alla kämpar därute <3
STORT lycka till, ska bli roligt att följa er resa! Och ja det är de lång protokollet ni kommer köra. Håller tummarna <3
[quote=81362163][quote-nick]Vickan31 skrev 2021-09-07 14:48:52 följande:[/quote-nick]Ååh vad spännande att det kommer att starta väldigt snart nu! Nu kommer jag inte riktigt ihåg, visade utredningen på något avvikande eller tycker de att allt ser bra ut och att ni behöver hjälp med IVF för att ni försökt mer än ett år?
Det låter som långa protokollet ja, ska bli kul att få följa dig då IVF väntar mig också om några månader, förmodligen nov/dec.
Håller tummarna för dig! <3 [/quote
Tack så mycket fina du <3
Utredningen visade inte på något egentligen, allt såg fint ut hos mig och lite försämrad kvalitet hos min partner, men de har sagt att det inte är anledningen till att det inte blivit något än. Så ofrivillig barnlöshet, och ivf för att vi försökt så länge, plus att jag är 36 åt redan.
Skönt att ni får hjälp snart också, fast hoppas såklart att det går för er innan dess.
Fritt fram för alla att fråga vad ni vill framöver,ä om ni undrar över något. Vet förresten någon varför vissa får göra långa och vissa korta protokollet?
Tack så mycket fina du <3
Utredningen visade inte på något egentligen, allt såg fint ut hos mig och lite försämrad kvalitet hos min partner, men de har sagt att det inte är anledningen till att det inte blivit något än. Så ofrivillig barnlöshet, och ivf för att vi försökt så länge, plus att jag är 36 åt redan.
Skönt att ni får hjälp snart också, fast hoppas såklart att det går för er innan dess.
Fritt fram för alla att fråga vad ni vill framöver,ä om ni undrar över något. Vet förresten någon varför vissa får göra långa och vissa korta protokollet?
Vad skönt att allt såg bra ut, då är det förhoppningsvis bara lite hjälp på traven som behövs och att ni då lär ha väldigt goda chanser med IVF tänker jag <3
Tack, vad gullig du är <3 Och vad snällt om du orkar med frågor, det kanske kommer att dyka upp några längs vägen och du får gärna dela med dig av tankar och processen så mycket du känner för <3
Det där med långa och korta protokollet har jag tyvärr ingen koll på (än), förutom det som någon skrev innan att jag också hört att vissa kliniker kör långa protokollet för att anpassa din cykel efter deras schema. Men det finns såklart medicinska skäl också för långa protokollet, som kanske någon annan i gruppen har bättre koll på än jag :)
Tack så himla mycket! Väldigt många känslor och jag har så höga förväntningar att det ska funka nu. Håller så tummarna för dig, längtar nog nästan lika mycket som du på din testdag, haha! Ser framemot fler plus nu när många får hjälp <3
Usch. Är så ledsen att du också behöver känna det där du med..KRAM till dig med! <3 Ja, det är verkligen lätt att skylla på sin kropp. Man vill ju bara att den ska göra det den är skapt för. Men som du säger. Det är ju så mycket som påverkar, och jag tror precis som du säger att den livsstil, stressen som är etc., försvårar väldigt mycket. Det är så mycket som läggs på den enskilda individen på något sätt.
Ja det kommer säkert bli bra <3 Man bara önskar så himla mycket att det bara kunde ske. Som för så många andra. Man försöker se det positiva i att vi snart kommer få hjälp. Kommer kännas tryggt tror jag att hamna i händer på människor som kan detta, som hjälper folk dagligen att bli gravida.
<3Kram! <3
Aa, en hemsk känsla verkligen :( en sådan besvikelse på sin egen kropp.
Ja det kan verkligen kännas så enormt orättvist. Och ibland känner jag nästan att jag kanske borde söka hjälp och prata om detta, för just att hantera ilskan som uppstår av den orättvisan..och besvikelsen etc... För det gör verkligen ont ibland.
Åh :( ja jag känner verkligen igen det. Om vi alla bara kunde få slippa känna så. Tänk att bara få uppleva det som du säger, att faktiskt vara gravida ihop och vara mammalediga ihop. Jag tänkte samma sak när min vän skulle få barn. Att "snart kommer jag också vara gravid" osv.. Hon fick sin unge för länge sen.
Jag känner typ att jag isolerar mig mer och mer från massa människor jag bryr mig om, för att det är för smärtsamt att träffa dom och deras nyfödda. Samtidigt som det smärtar att inte ha dom i mitt liv på samma sätt längre. Men vad är jobbigast!? jag vet inte.
Tack <3 jag hoppas vi alla här inne inte behöver vänta länge till <3
Bim om några dagar och jag känner att mensen är på ingång som vanligt :'( ... tog ett test för en gångs skull innan bim, och det visade förstås negativt också. Tvärblankt som alla andra test man tagit. Spär ytterligare på känslan av att man har en oduglig kropp som inte ens kan göra det den är skapt för att göra... och nu kommer också min mardröm att besannas, som jag varit rädd för så länge. Min bror och hans sambo kommer definitivt få deras barn innan jag ens blir gravid.
Trodde jag aldrig att jag skulle hamna här. Aldrig. Stressen blir alltmer påtaglig och ångesten... det är en sån enorm sorg för mig att dom hinner få sitt barn innan jag ens blivit gravid, med många andra runtomkring mig. Och det plågsamma är att jag utvecklat en sådan ilska kring detta. Jag vill bara skrika ut att "NI SKA BARA VETA HUR LYCKLIGT LOTTADE NI ÄR, FÖR NI HAR INGEN ANING!!!" Och självklart är dom tacksamma....men dom förstår inte HUR..... behöver jag ens förklara för er härinne, ni förstår ju vilka känslor man går igenom.
Nästa IVF nu då. Vill bara sätta igång nu. Men en röst inom mig säger också, tänk om jag iallafall någon gång kunde bli gravid på naturlig väg. Bara för att bekräfta att min kropp KAN lyckas....min kropp KAN göra det den är skapt för att göra. Det skulle vara en sådan lycka.
Bim om några dagar och jag känner att mensen är på ingång som vanligt :'( ... tog ett test för en gångs skull innan bim, och det visade förstås negativt också. Tvärblankt som alla andra test man tagit. Spär ytterligare på känslan av att man har en oduglig kropp som inte ens kan göra det den är skapt för att göra... och nu kommer också min mardröm att besannas, som jag varit rädd för så länge. Min bror och hans sambo kommer definitivt få deras barn innan jag ens blir gravid.
Trodde jag aldrig att jag skulle hamna här. Aldrig. Stressen blir alltmer påtaglig och ångesten... det är en sån enorm sorg för mig att dom hinner få sitt barn innan jag ens blivit gravid, med många andra runtomkring mig. Och det plågsamma är att jag utvecklat en sådan ilska kring detta. Jag vill bara skrika ut att "NI SKA BARA VETA HUR LYCKLIGT LOTTADE NI ÄR, FÖR NI HAR INGEN ANING!!!" Och självklart är dom tacksamma....men dom förstår inte HUR..... behöver jag ens förklara för er härinne, ni förstår ju vilka känslor man går igenom.
Nästa IVF nu då. Vill bara sätta igång nu. Men en röst inom mig säger också, tänk om jag iallafall någon gång kunde bli gravid på naturlig väg. Bara för att bekräfta att min kropp KAN lyckas....min kropp KAN göra det den är skapt för att göra. Det skulle vara en sådan lycka.
Aa, känns som att den kommer igång idag, eller imorn :( verkligen..
Fick dessutom en käftsmäll till idag. Ett meddelande på min telefon (missade samtalet för att jag sov......) där dom sa att nytt beslut tagits att vi ska få specialistvård, igen!! :'( TROTS kompletteringen i remissen. Helt ärligt. Jag orkar snart inte mer. Jag är sönderstressad av att rodda och kämpa med detta hela tiden. Vill vara lägga ner och skita i alltihop.
Tack för fina ord <3 Stor kram till dig <3
Just nu är jag bara så himla ledsen, då vi IGEN fick beslut om specialistvård, trots ändring i remiss att vi inte behöver det. Och så skulle dom höra av sig till mig 22 september!? för att diskutera detta?! Känner mig som en skit i rymden som inte har något att säga till om, och allt ligger i deras händer när det gäller denna viktiga fråga. Och det känns förjävligt. Jag orkar inte mer. Vänder det inte snart, och något positivt händer, så kommer jag nog behöva sjukskriva mig. För jag känner mig helt utmattad och mentalt förstörd av detta.
Jag ringde min läkare och förklarade läget och uttryckte min frustration. Hon tycker dom krånglar otroligt mycket på reproduktionsmedicin. Hon erbjöd sig att försöka få tag på dom, och personligen prata med dom om vad det är för sjukdom jag har och att det inte är nödvändigt med specialistvård för mig. Så nu hoppas jag verkligen att hon får tag på dom. Dom är jättesvåra att få tag på... man kan få vänta ett par dagar på telefontid... det är mental tortyr i sig. Men läkare kanske har lättare att komma fram på nåt sätt. Jag hoppas det.
Kram <3
Soff, älskade Soff. Blir så ledsen i hjärtat för dig, samtidigt som jag förstår dina känslor helt och hållet. Allt kring stress och press, att försöka hinna bli gravid innan anhöriga får sina barn och att känna att kroppen sviker en. Det är viktigt för oss att våga känna, våga vara ledsen och samtidigt våga ha hopp. Jag har precis beställt hem boken ?längtans resa? som jag ska läsa, för att få höra lite hur någon annan reflekterat och upplevt hela den här situationen, där författaren har fått barn tillslut. För det är ju det vi också kommer få uppleva, vi kommer få barn och bli föräldrar även om allt känns mörkt nu.
Vi är flera som startar ivf nu under hösten och det känns som att kärleken och peppen vi har för varandra kommer att både lyfta oss men också ge oss de där extra hoppet om att vi kommer plussa. Låt dig själv få vara nere, ät något gott, kramas med din partner och gör något du tycker om. Kom ihåg! Varken du eller din kropp är misslyckad, det tar bara lite extra tid att hitta erat guldägg med just den lilla bebisen som just ni ska ha. Kram <3