Jag kände att jag ville göra en "renodlad" första-barnet-tråd för oss som försökt lite längre, då jag personligen känner att jag både kan ge och få mest stöd i en sådan.
(Varje person får dock bedöma själva vad som är en längre tid)
Här kan vi stötta varandra i denna tuffa resa till <3 första barnet <3
Jag lägger även till en bim-lista så vi kan följa varandra <3
Kram till alla kämpar därute <3
Igår när jag satt i bilen på väg hem från jobbet, efter en jobbig vecka av bland annat det där beskedet att det förmodligen inte blir nån ivf i år, så ringde telefonen. Det var från reproduktionsmedicin. Hon hade fått höra att jag blev ledsen över väntetiden häromdagen, och ville bara säga att dom inte glömt bort mig. Hon sa också att dom kommer göra allt dom kan för att påskynda processen så vi kan få komma igång så fort som möjligt. Hon kunde inte lova något, men hon skulle göra vad hon kunde så vi inte behöver vänta till nästa år.
Även om hon inte kan lova något, så är jag så glad och tacksam över hennes värme och omtänksamhet. Att hon ringer mig bara för att säga detta! Det hade jag inte förväntat mig alls. Men det är PRECIS det man behöver!! Man behöver känna sig lite omsedd och omhändertagen i denna jobbiga situation. Det blev ett bra avslut på denna veckan <3 känner att det gav mig lite ny kraft <3
Tänk vad mycket det kan göra att någon bara är snäll och omtänksam. Det borde bara finnas sådana människor i dessa yrken.
Tack alla som peppar och hejar, betyder så mycket! Jag hoppas verkligen för oss Apan95, nu är det vår tur. Tänker någon av oss måste väl ändå lyckas, om man går på sannolikhet?!
Hej alla underbara tjejer!
Det var ganska längesen jag skrev här nu, men kände att jag behövde en paus från precis allt. Känner dock nu att jag bara behöver skriva av mig.
Känner att jag är på vippen att bli deprimerad på grund av allt detta. Varje liten sak som händer i livet just nu känns som att bestiga Mount Everest. Är konstant trött och gråter flera gånger i veckan.
Sen mitt i allt detta berättade min bästa vän igår att hon var gravid. Mitt på en restaurang. Min reaktion var att jag började gråta och sa "Förlåt, men jag kan bara inte hantera det här" och sen gick jag till toan och tjöt i 10 minuter. Sen var resten av kvällen rent ut sagt plågsam. Började gråta tre gånger och tillslut fick jag åka hem och jag hulkade och nästan skrekgrät i bilen hela vägen. Värst av allt är att hon blev gravid på första försöket.
Önska så att jag var i en annan situation i livet så att jag kunde glädjas med henne men just nu går det bara inte. Det är så fruktansvärt sorgligt allt.
Jag vet inte hur jag ska orka fortsätta. Hur fan ska man sluta må dåligt? Hur kan man tänka positivt i allt det här?
Ångesten äter verkligen upp mig inifrån.
<3 <3 <3 åh håller tummarna! <3 <3 <3
Tack alla som peppar och hejar, betyder så mycket! Jag hoppas verkligen för oss Apan95, nu är det vår tur. Tänker någon av oss måste väl ändå lyckas, om man går på sannolikhet?!
Hej alla underbara tjejer!
Det var ganska längesen jag skrev här nu, men kände att jag behövde en paus från precis allt. Känner dock nu att jag bara behöver skriva av mig.
Känner att jag är på vippen att bli deprimerad på grund av allt detta. Varje liten sak som händer i livet just nu känns som att bestiga Mount Everest. Är konstant trött och gråter flera gånger i veckan.
Sen mitt i allt detta berättade min bästa vän igår att hon var gravid. Mitt på en restaurang. Min reaktion var att jag började gråta och sa "Förlåt, men jag kan bara inte hantera det här" och sen gick jag till toan och tjöt i 10 minuter. Sen var resten av kvällen rent ut sagt plågsam. Började gråta tre gånger och tillslut fick jag åka hem och jag hulkade och nästan skrekgrät i bilen hela vägen. Värst av allt är att hon blev gravid på första försöket.
Önska så att jag var i en annan situation i livet så att jag kunde glädjas med henne men just nu går det bara inte. Det är så fruktansvärt sorgligt allt.
Jag vet inte hur jag ska orka fortsätta. Hur fan ska man sluta må dåligt? Hur kan man tänka positivt i allt det här?
Ångesten äter verkligen upp mig inifrån.
Bx3: Så sorgligt att läsa om ditt X och allt det innebar - jag beklagar verkligen <3 Som du säger har jag också hört att risken kan öka om man haft det en gång eller har något problem med äggledarna, så det är väl därför IVF är en så bra lösning för att inte riskera att få det igen? Vart i processen är ni nu om jag får fråga? <3 Väntar ni på IVF?
[/quote]
Tack snälla du! Jag trodde också först att det var så med ivf men det finns fortfarande risk för utomkvedshavandeskap när man gör ivf. Även om ägget sätts in i livmodern är det ingen garanti på att det fäster sig där utan kan ta sig ut i äggledaren och fastna där. Men jag tänker ändå att risken kanske är mindre ändå vid en ivf.. känns så iaf. Vi väntar på klartecken för ivfen nu. Jag fick mens idag så jag väntar på att prata med dom på måndag och få reda på om det finns en ledig tid på kliniken så kan jag börja ta sprutorna på måndag. Annars får jag vänta tills nästa mens. Det finns tyvärr inga kliniker där jag bor så fick välja mellan Örebro och Falun, dom sa att Örebro är underbemannade och överbokade så större chans att få tid i Falun så jag valde dom. Så nu får man bara hoppas att jag valde rätt och dom har tid! 3h enkelresa dit men det är det ju värt om jag får tid snabbare. All den här väntan är fasen det värsta jag vet!!
Jenniepennie031: Ååh vad det känns i hjärtat att läsa ditt inlägg Jenniepennie! Jag blir så ledsen att du behövt gå igenom allt det här och att du inte får någon hjälp med IVF. Jag hoppas verkligen att ni trots allt får hjälp, eller att ni plussar snart och får behålla det såklart <3 Vet att det är flera här i gruppen som pratar om att bekosta IVF privat också, om det är en möjlighet. Jag har ingen egen erfarenhet av missfall men kan såklart relatera till att vänta och längta och att känns hjärtat krossas en liten bit varje månad som går för att jag inte heller lyckats än. Det gör ju verkligen att hela ens liv vänds upp och ner, allting känns meningslöst och hopplöst stundtals, och jag känner mig som en bitter och pessimistisk människa nu vilket jag aldrig varit förr. Som du säger behöver man saker för att hitta energi och hopp. Jag vet inte om jag har något bra svar på din fråga, men det kan ju vara alltifrån att tillbringa tid med familj, vänner och djur till att testa någon ny hobby, matlagning, baka, läsa, måla, sy, sticka, gå någon distans/kvällskurs, motionera, något projekt i hemmet (eller att hitta ett nytt hem, nytt jobb etc), gå i terapi, samt att få prata med andra som varit eller är i samma sits - inte minst den här underbar gruppen <3 Mirabilis89: 4 dagar behöver inte vara kört, men jag förstår om du ställer dig in på att oddsen inte är lika bra denna månad. Som du säger kan det ju ändå finnas någonting spännande och hoppfullt med att ni får börja en utredning snart och jag tyckte ändå att det var skönt när den bollen var i rullning just för att då ligger inte all press på oss utan även på att några experter ska kunna utreda om man behöver hjälp eller inte. Håller tummarna att allt går bra för er :) Längtartillvår: Det kan vara klurigt ibland att veta om den första blödningen ska räknas som mens eller inte kan jag tycka, men vad bra att du ska på återbesök då! Hur har det gått idag? :) Spännande att det är så nära nu tills ni får starta! <3 Soff: Tack själv för att du alltid svarar och stöttar och delar med dig också <3 Jag tycker faktiskt också att det är lite märkligt att de inte kan ge en lite mer exakt tid åtminstone, för även om många kan ha oregelbundna menscykler så borde man ju ändå veta vilken månad man ska boka in folk tänker jag? Men är säkert mer komplicerat än så :) Men så himla bra att det dök upp en tidigare tid på Her Care! Hoppas att de är bra där och kan ge några svar snart. Håller tummarna för dig på tisdag och hoppas att du tills dess får en så bra helg som möjligt! <2 Bx3: Så sorgligt att läsa om ditt X och allt det innebar - jag beklagar verkligen <3 Som du säger har jag också hört att risken kan öka om man haft det en gång eller har något problem med äggledarna, så det är väl därför IVF är en så bra lösning för att inte riskera att få det igen? Vart i processen är ni nu om jag får fråga? <3 Väntar ni på IVF?Majsan187: Åååh jag kan bara tänka mig hur hemskt det måste ha varit, och just det där slaget i ansiktet att förutom allt som utomkveds innebär så måste du dessutom vänta tre månader när du redan väntat länge nog <3 Som du säger är ju ovissheten hemsk för alla oss som längtar efter barn men inte kan få det så lätt. Jag läste att du skrev i ett tidigare inlägg om att greppa efter halmstrån och försöka lista ut om det är några förändringar man själv kan göra, och jag känner så igen mig samtidigt som jag vet att man kan göra alla rätt men ändå inte få en fullgången graviditet, och sedan finns det de som inte gör "några rätt" alls men ändå blir med barn hur lätt som helst. MEN, med det sagt så tror jag såklart att du och vi andra här kommer att få våra bebisar till slut, oavsett om vi dricker någon kopp kaffe, vin eller gluten ibland - det tar bara längre tid än vi önskat tyvärr. Det känns verkligen inte rättvist vad så många i den här fina gruppen har varit tvungna att gå igenom, och jag önskar att varenda en av er fick era efterlängtade bebisar helst igår <3
Hej alla underbara tjejer!
Det var ganska längesen jag skrev här nu, men kände att jag behövde en paus från precis allt. Känner dock nu att jag bara behöver skriva av mig.
Känner att jag är på vippen att bli deprimerad på grund av allt detta. Varje liten sak som händer i livet just nu känns som att bestiga Mount Everest. Är konstant trött och gråter flera gånger i veckan.
Sen mitt i allt detta berättade min bästa vän igår att hon var gravid. Mitt på en restaurang. Min reaktion var att jag började gråta och sa "Förlåt, men jag kan bara inte hantera det här" och sen gick jag till toan och tjöt i 10 minuter. Sen var resten av kvällen rent ut sagt plågsam. Började gråta tre gånger och tillslut fick jag åka hem och jag hulkade och nästan skrekgrät i bilen hela vägen. Värst av allt är att hon blev gravid på första försöket.
Önska så att jag var i en annan situation i livet så att jag kunde glädjas med henne men just nu går det bara inte. Det är så fruktansvärt sorgligt allt.
Jag vet inte hur jag ska orka fortsätta. Hur fan ska man sluta må dåligt? Hur kan man tänka positivt i allt det här?
Ångesten äter verkligen upp mig inifrån.
Tack alla fina för så fint stöd från djupet av mitt hjärta <3 <3 <3 uppskattar det så enormt mycket!! <3 ja man kan alltid hoppas att det dyker upp en tidigare ivf-tid, men räknar inte med nåt. Tycker bara det är konstigt och dåligt att man inte kan få veta ens på ett ungefär när man kan få komma igång. Dom borde väl ha bokningar framför sig och se vad det finns lediga tider. Även om det är långt fram så vill man ju veta. Ovissheten är bland det jobbigaste.
Det dök iallafall upp en tidigare tid på Her Care (från början var det i slutet på oktober) redan på Tisdag, så det är skönt att få komma dit snabbt och påbörja detta, och se om det finns en obalans som behövs "fixas till". Jag tog blodprov idag där massa parametrar ingår, inför besöket. Så blir spännande och se vad dom säger på Tisdag.
Kramar <3
Jag funderade på en grej och undrar hur ni gör.
Jag har ju ätit folsyra sen vi började försöka, dvs i 1,5 år. Ska jag bara fortsätta äta det? Eller kan det liksom vara skadligt för mig att äta det såhär länge? Hur ska man tänka i så fall? Hur gör ni?