Hade första samtalet med kuratorn igår tillsammans med min sambo. Vi fick bilden av att hon skulle kontakta oss bara för att få stöd i processen, ifall vi ville. Hon började samtalet med att det inte är något som kommer påverka vår behandling på något sätt, när vi får börja etc. Då kunde jag slappna av, för har en ständig rädsla för att något ska gå åt helvete, med tanke på hur krokig väg det varit hittils. I slutet av samtalet så sa hon att hon ska prata med läkaren och "teamet" så kommer dom återkomma med "beslut". Jag liksom, "beslut"? Och hon säger att hon inte tror vi behöver oroa oss på något sätt, men det är ju lätt!?! Har sen dess varit i upplösningstillstånd, kan inte tänka klart, har extremt svårt att fokusera på jobbet, har brutit ihop, har panik! Jag är totalt livrädd att något ska sätta käppar i hjulet.
Och allt började med att min sambo tog upp att han lider av ångest ibland. Det var därför vi fick frågan från första början, men vem f*n hade kunnat tro att det skulle bli som någon slags utredning på det!? Då hade han ju inte sagt något överhuvudtaget!? Jag orkar verkligen inte detta. Det räcker nu!!!!!!!!!!
Är så förbannad och ledsen att jag bara vill försvinna just nu. Jag ringde imorse till kliniken och hon ska ringa upp mig, och nu kan jag bara sitta här vid telefonen och vänta. Kan inte fokusera på nåt annat.. Jag vill bara veta vad som händer!?