Skäms över abort
Finns det fler än jag som skäms och känner skuld över att ha gjort abort? Jag kan inte höra om barn utan att bli påmind och skämmas
Finns det fler än jag som skäms och känner skuld över att ha gjort abort? Jag kan inte höra om barn utan att bli påmind och skämmas
Har du varit 100 % säker på att du ville göra abort ?
Min erfarenhet är att de som som mår dåligt är oftast kvinnor som gjorde abort på grund av yttre omständigheter eller för att sexpartnern insisterade, och inte för att de var säkra på att de inte ville behålla.
Har du försökt prata med någon , som en kurator eller psykolog?
Beklagar <3 jag ångrar mig också fruktansvärt. Får jag fråga vilken vecka du var i?
Ville aldrig göra abort, blev övertalad. Ångrade mig efter tabletten men då var det försent...
Jag har pratat men en psykolog men tycker inte det hjälper för barnet får jag ju inte tillbaka ändå
Gjorde min första abort som ung, ca 18 år. Jag och pojkvännen (som var min första) hade slarvat fruktansvärt mycket med skydd, vilket ledde till graviditet. Själva beslutet var inte svårt men jag skämdes otroligt mycket efteråt. Över att ha varit så nonchalant med skydd och skapat ett barn, för att sedan ta livet av det. Aborten gjordes först i vecka 11 och ultraljudet som gjordes någon dag innan blev ett jobbigt minne.
En tid efter aborten började jag utveckla ätstörningar som höll i sig i flera år. Så här i efterhand förstår jag att det handlade om att jag ville banta bort den person som gjort aborten. Jag ville bli någon annan eftersom jag skämdes över den som gjort abort.
Flera år senare blev jag av en händelse oplanerat gravid igen och denna gång med en person jag inte känt särskilt länge. Jag vägrade att göra abort igen och erbjöd pappan att ta hand om barnet själv. Men han blev fly förbannad och fick mig att göra det ändå.
Jag kände mig fruktansvärt dålig som gjort två aborter. Min barnlängtan gjorde väldigt ont och jag hade väldigt svårt att umgås med gravida eller se bilder på magar och ultraljud i sociala medier. När en av mina bästa vänner fick barn hade jag svårt att glädjas med henne. Som väl var, var hon förstående och tjatade inte om sin graviditet eller sina barn.
Numera har jag barn och det känns inte lika svårt med aborterna längre. Men jag tänker på dem ibland och på vad en abort egentligen innebär. Min känsla är att de svåra känslorna som kan komma med en abort sällan lyfts fram, att det är lite tabu att prata om för att man på så sätt gynnar abortmotståndarna ungefär. Jag vet inte om det stämmer men min känsla är lite så.
Ville aldrig göra abort, blev övertalad. Ångrade mig efter tabletten men då var det försent...
Jag har pratat men en psykolog men tycker inte det hjälper för barnet får jag ju inte tillbaka ändå
Hel del kvinnor hänvisar till lagen när det är till deras fördel.
Man har rätt till lagen att få ha en åsikt om aborter som allt annat och om man vill begränsa aborter.
Här är en till... Blev gravid trots skydd, p-ring som ändå ska vara väldigt säker. Jag gjorde abort i vecka 8+något, kirurgisk. Grät hela vägen till sjukhuset, när jag bytte om, när jag rullades till operationssalen... Det var hemskt. Men jag trodde verkligen att det var det enda rätta. Jag var student, vi bodde i min studentlägenhet, min sambo var bara timmis o.s.v.
Efteråt kände jag mig tom och fylld av skam istället. Mådde så fruktansvärt dåligt. Drömde mardrömmar där jag var i ett mörkt rum, från ingenstans kom ett ansiktslöst spädbarn in, och jag hörde "varför ville du inte ha mig? Varför valde du bort mig?", om och om igen, varje natt, i flera jävla veckor. Usch!!!
När vi väl skaffade barn sedan hjälpte det. Sorgen finns fortfande kvar, och skammen. Kommer nog aldrig våga berätta för någon att jag en gång gjort abort och valde bort en. Kommer ALDRIG göra abort igen. Aldrig. Aldrig. ALDRIG. Vi har flera barn nu och det är många år sedan aborten. Tiden hjälper.
Jag hade skämts mer om jag satte ett barn till världen som fick det dåligt istället. Tvingades leva varannan vecka med någon olämplig förälder.
Hade själv haft svårt för att göra abort men har lyckligtvis aldrig behövt göra en.
Förstår att det är en sorg att bära på för vissa men det är inget man ska skämmas över att ha gjort. Hade omständigheterna varit annorlunda och man kände att man kunde ge barnet ett bra liv hade man antagligen inte valt att göra aborten.
Hej,
Här har du en till som skäms. Jag skäms för mig själv, jag skäms inför sjukvården (t.ex. att det syns eller står skrivet där vad jag gjort), jag skäms inför min omgivning för mitt beslut (varför jag inte heller berättat för någon vad jag gjort, förutom pappan till barnet då, så är det ingen annan som vet). För hur kan man fatta ett sådant beslut att inte sätta ett barn till världen? Varför ska man skämmas över att vara dålig förälder som någon skrev tidigare? Det finns så mycket hjälp man kan få idag från samhället, finns fosterfamilj om man har problem med att ta hand om barnet och finns ekonomiskt stöd man kan söka. Jag inser nu att jag gjorde abort pga. omgivningens förväntningar kring hur man ska ha det när man skaffar barn. T.ex. att man ska ha ett ordnat liv med bra jobb, lägenhet, osv. (man kan mycket väl jobba på t.ex. Ica och skaffa barn eller bo i en etta med en bebis).
Och att jag gjorde abort pga. omgivningens krav på att man ska ha en partner när man skaffar barn och att det är på något sätt är en skam om man är själv eller om pappan inte är delaktig.
Så inser att om jag inte haft så dömande familj/personer i min omgivning och istället haft stöd från omgivningen så hade jag fattat ett annat beslut. Och hade jag blivit gravid igen eller kunnat spola tillbaka tiden så hade jag behållt barnet och gjort ett annat beslut. Så ångrar mig så mycket. Inser att jag är 35+ och inser att risken finns att det var enda chansen eller att man kommer bli själv och att man kanske aldrig får chansen igen. Även om det gör ont att tänka så. :/ så är så ledsen för det. Hur kan man liksom välja bort ett barn när man är +35 år och chansen att bli gravid är ca. 20 % och stagnerar rejält efter 35års ålder? Hur dum kan man vara att man väljer bort ett barn med den faktan på bordet?
Kvinnor borde förstå att sex handlar om befrukning vilket är en orsak att sex inte anses vara något mänskligt behov som exempelvis vatten, mat etc.
Även om någon blir ofriviligt gravid är det en del av befrukningen.
Mina två barnlösa vänner har gjort flera aborter och berättar öppet om detta.Så det verkar gå bra för många efter aborterna.