Legat med få?

Har nyss börjat träffa en kille på 44 år.

Jag har haft sex med ca 25 pers och haft några långa förhållanden. Han har bara haft ett förhållande på 4 år men bara haft sex med ca 11 st. Han verkar verkligen vara en person som gillar sex är inte typen som tackar nej som singel om man säger? så varför är de så få? Eller är det ett normalt antal för en kille som inte verkar vara direkt pryd men ändå ser bra ut

Eller hur! Håriga bröstvårtor är the shit.

Ah, makes sense, jag antar att man ofta själv är delaktig på något sätt, som du säger att du byggde ditt luftslott. Men jag tycker att det låter som att du har schysst självinsikt och kan analysera inte bara hans del i det, utan även de saker du kan ha bidragit med.

Oh ja, det måste definitivt vara en del olikheter, jag menar hur kul är det att vara ihop med en kopia av sig själv? Det är kul med lite olika intressen och sätt att tänka.

Nej precis, du hade ju antingen att vänta på något som troligtvis aldrig skulle hända, eller bryta. Och sånt kommer man ju mer och mer till insikt med när man får processa/analysera det lite. Separationsångest låter logiskt, inte konstigt, man är van vid någon liksom. Och det behöver ju inte ens vara sunt för att man ska bli bekväm med det, och där kommer potentialen för Separationsångest in.

Exakt, du jagade ju inte honom, men kan tänka mig att han kände det så. Men som du säger så jagade ju han dig plötsligt, när han tappade det.

Exet ifråga tog det väl slut med för knappt ett år sedan. Härlig tjej initialt, men det visade sig att hon kom rakt ut från ett flerårigt äktenskap, och hade liksom inte landat i det än. Ett par månader in började hon med märkliga grejer som att omboka/avboka träffar i sista stund, och bli sur när jag inte på studs anpassade mig, utan någon direkt motivering. Det var liksom ologiskt allting. Fick en känsla av kontrollbehov där. Envis som jag är satte jag mig ju lite på tvären, subtilt, vänligt och gulligt men ändå lite bestämt. Jag hade ju mina grejer också, med jobb och andra måsten, träning etc. Vi var väl ihop 5 månader, sen gjorde hon slut över sms (vi bodde en halvtimmes bilfärd från varandra). Det var inget långt förhållande och vid det laget insåg jag var det barkade hän. Så, ett odramatiskt avslut. Sen kom som sagt smsen 4 månader senare, med lite kommentarer som att hon saknade mig och dylikt, jag svarade kort och artigt på ett avstyrande sätt, jag var liksom förbi det där, precis som du skrev innan, efter en viss punkt blir det bara konstigt. En annan sak om det varit ett rent vänskapligt meddelande, det kunde ju bara vara trevligt.

Är annars på vänskaplig nivå med ett par ex, på nivån att man slänger iväg ett god jul och så, och det ju trevligt om man kan avsluta på det viset.

Jag tänkte dra det där kort, men det blev inte så kort hehe.

Njae inte så märklig strategi, kanske lite, men jag förstår den faktiskt konstigt nog. Jag kan tänka mig att man bearbetar ner saker till grunden, och sen är de hanterade liksom.

Visst är det, ungefär som håriga tår? bittert att jag missade dem.

Jag är absolut delaktig som kastade mig in för fort. Där är vi olika, han är mer ta det med ro (trodde jag) jag är mer att antingen gör man eller så gör man inte. Samtidigt vittnar ju hans hysteriska avslut om det nu var det att något kändes för honom också. Vad vet jag inte? han har mer alltid varit att då skiter vi i det om det blir jobbigt för dig. Innebörden fattade jag dock inte på riktigt föränn i förrgår.

Ja så är det ju, separationsångesten kommer ju från min mamma. Även om det inte är samma sak så är känslan ganska lika, man är övergiven och precis som ett litet barn som jag var då så ställer kroppen sig i skräck och nödläge, för man överlever inte. Även om jag vet att jag självklart klarar mig utan honom så fattar inte kroppen det utan reagerar därefter. Dessutom blir det ju en positiv vana att prata mycket med honom. Något jag tyckte om och knöt an till.

Jag är lite valet och kvalet, ställer inte in mig på att han dyker upp. Men likaväl som han tydligen ville veta vad jag skulle säga är jag lite nyfiken. Samtidigt har jag upplevt mer och mer att spänningen lite försvann när han hörde av sig. Speciellt när det blev så konstigt sista tiden. Då var det liksom inte ens roligt längre utan blev mer en inte stress? som ju blir väldigt osund. Och som lätt kan leda till lite kontrollbehov och konstiga tankar. Nej jag jagade honom inte? även om det tog en jävligt märklig vändning allting.

Oj, nej ditt ex låter väldigt konstig. Och tydligt att hon inte var riktigt redo för något nytt utan som du beskriver henne låter hon väldigt velig. Sen när det gått ett tag så gissar jag att hon kanske bestämt mig. Men det var ju så dags. Sen kan det vara trevligt med ex och så, som du skriver. Lite god jul och så?att man liksom finns.

Ja lite konstig strategi är det, men den funkar. Och jag tar kontrollen sakta men säkert. Han får inte finnas i huvudet föränn klockan 17?sen klockan 17 är jag inte ens sugen. På det sättet är han eller de borta från grunden sen. stänger jag av dyker det förr eller senare upp. Jag vill inte gärna framstå som en gråterska om nån månad eller så :)

Åhh fick du inte se de håriga tårna?? Typiskt! Han kunde ju varit lite schysst och slängt iväg en bild på dem som avslutning åtminstone, där missade du säkerligen en upplevelse. ;)

Ja nog kände han något. Om inte annat så påverkade det honom hur du såg och uppfattade honom.

Ja jag kan förstå att det där med din mamma har satt sina spår, och att kroppen som du säger reagerar likadant som den gjorde då, även om du logiskt vet att det inte är samma situation alls. Något som ändå är bra är att du är medveten om det, många som varit med om saker som barn verkar mer försöka förtränga det, vilket såklart inte är konstigt.

Jo det blir väl så att spänningen avtar successivt och ersätts med stress ju mer den dåliga sidan visar sig.

Nej mitt ex var inte redo för något nytt. Ingen dålig människa men hade behövt komma till lite insikter. Jo det kan ju vara så att hon ångrade sig, svårt att veta säkert. Men vid det laget hade jag inte lust längre.

Haha lite kul det där med att sätta en tid när du får tänka på det, men smart faktiskt. Dels tar man ju någonstans kontroll över sorgen så att man åtminstone fungerar i vardagen, och som du säger, när man väl får tänka på det så inser man så småningom mer och mer att man faktiskt inte har samma behov, makes sense. Jag ska prova den metoden nästa gång jag går igenom något jobbigt. :)

Jag vet, vilket svin. Men han kanske håller lite hårdare på såna privata delar :)

Är hämndlysten nog att säga att jag hoppas han känner av detta. Känns så himla sjukt hela grejen med hans utbrott. Samtidigt tror jag att han är bättre på att stänga av än jag. De flesta är ju det.

Har ju varit tvungen att försöka komma på var känslan kommer ifrån och förstå vad den. Förr tog den gärna över hela livet och blev ohanterbar. Idag kan jag ändå resonera klokt och försöka intala mig själv att det är bara ångest och inget farligt. Jag kommer inte att gå under av detta även om det känns så vissa stunder.

Det är nog som du säger, den positivt laddade spänningen ersätts med en stress. Av ovisshet och vad som hände. Frågade ju ibland om han tröttnat då att inte höra av sig brukar vara ett tecken på det. Men det hade han absolut inte gjort enligt egen utsago.

Jag förstår dig att du gått vidare, gissar att du började bli ganska trött både på betendet innan och att göra slut på sms. På 4 månader hinner man ju komma över ganska mycket och kanske t.o.m. gå vidare.

Ja den metoden låter helt knäpp men för mig funkar det. Skjuta fram det jobbiga?och försöka göra något annat men tex klockan 17 får man inte älta hur mycket man vill. Efter ett ganska kort tag så vill jag inte mer. Skjuter upp det eller lägger av. Man frigör också tid att göra något annat än att gå med en ständig ångestklump i magen. Att bara säga bryt och skit i det funkar sällan. Det ger mig dåligt samvete och en frustration att jag inte kan det som andra kanske lättvindigt kan.

Hahaha, fullt förståeligt :)

Jag kan i ärlighetens namn inte klandra din hämndlystenhet. Och angående hans lätthet att stänga av.. det kan vara jobbigare för honom än vad han ger sken av. Jag tänker mycket på hans starka reaktioner så fort du pushade lite, det där är ett tecken på ett kraftigt sårat ego. Nu spekulerar jag igen såklart, men jag tror inte att han gick oberörd ifrån det hela. Han är säkert rätt duktig på att trycka undan och dissociera, men ja.. vi vet ju båda att det kommer upp till ytan förr eller senare.

Ja det måste ha varit jobbigt när den känslan tog över hela livet. Det är säkert fortfarande väldigt jobbigt, men nu vet du ju som du säger åtminstone var den kommer ifrån. Och hur jobbigt det än är att gå till botten med saker så är det alltid bättre att veta än att inte veta. Jag måste ge dig cred för din självmedvetenhet.

Nej just det att han sa att han inte tröttnat, och även att han överlag inte förtydligade sina intentioner, eller icke-intentioner. Jag kan bara tolka det som att han ville hålla dig i ett limbo, sålänge det passade honom åtminstone.

Ja jag var vid det laget rätt trött på det beteendet, det tillförde rätt mycket stress. Och jag menar, mindre än 5 månader in i en relation borde man ju fortfarande vara i "lyckofasen", inte gnabbas och ha sig, det fick ju en att undra hur det isåfall skulle utvecklas om vi var ihop längre. Så nej det fick vara.

Ja metoden låter knäpp, men som sagt så förstår jag den faktiskt. Måhända ett tecken på att jag också är lite knäpp, vilket i och för sig inte är något nytt under solen. :)

Jag rationaliserar och analyserar själv mycket i mina hanteringar, inte enligt en tidsplan som du gör, men i övrigt ser jag lite likheter. Jag försöker också som du att analysera min del i varför det blev som det blev, ta ansvar och lära från det, och i den bästa av världat inte göra om samma misstag. Det sistnämnda är något jag lärt mig de senaste åren.

Tack, för jag skäms för att jag tänker så. Nu när han redan mår skit. Samtidigt är det ju inte det jag vänder mig emot utan hans sätt mot mig. Sedan om det handlade om mig som han lättvindigt gjorde sig av med eller inte. Eller om att han fick panik för att jag ju ansåg att jag också hade ett val och ville veta förutsättningarna och han inte fick styra helt? får jag nog aldrig veta. Men åh vad jag vill veta. Tyvärr är han nog ganska avstängd just nu. Men risken finns när han blir kåt och sugen igen att han tar en reflektion.

Tack igen, ja jag rasade helt förr. Åt inte, sov inte osv. Och jag begrep liksom inte var de starka reaktionerna kom ifrån.

Vet fortfarande inte vad hans intensioner var. Han ville ses, lära känna. Sa att jag ju hade ett bagage med barn och djur mm men han tyckte att med rätt person så var det värt det även om hans fokus var mycket på det sexuella. Men vi var otroligt tända på varandra från båda håll. Men allt sånt dog ju när han började må skit .

Förstår att du blev less och precis som du säger, i den fasen ska det vara vara lycka och glädje. Ofta ser man ju ofta bort från små egenheter och grejer som man senare kan störa sig på. Men när det inte ens är så? då är det nog inte rätt just där och då.

Jag är också lite knäpp, samtidigt ska man ha strategier som funkar.

Jag gillar när människor har självinsikt, kan se sina fel och lära av dem. Tyvärr så finns det alldeles för lite sånt idah känner jag. Och jag kan vara lite för mycket att analysera saker och kanske lägger väldigt mycket skuld på mig själv jag inte borde. Samtidigt vore jag en sämre människa tror jag om jag alltid skyllde ifrån mig på alla andra. Man lär sig ju som sagt något om det, både om andra men även sig själv. Men det tog ett tag att komma dit

Nej precis, det var ju aldrig hans mående du hade problem med. Det var ju mer hans beteende, och som du säger hur lättvindigt han var beredd att göra sig av med dig. Tror nog att insikten att du också hade ett val blev lite panikartad för honom. Knäppt det där.. hur vågar du vara så fräck att ha en egen vilja? Ja vi får väl se om lusten trycker på och får honom att höra av sig igen. Det känns osannolikt även om han skulle bli tokkåt, men människor kan vara bra irrationella..

Nej fy, det kan inte ha varit någon picknick att översvämmas av sådana känslor, och inte veta var de kommer ifrån. Väldigt mycket kan ju härledas till barndomen. Jag skulle inte bli förvånad om det finns saker i hans barndom som orsakat hans beteende. Överdrivet bortskämd och curlad kan tydligen ofta orsaka egoistisk och empatilöst beteende. Men ja.. lite för ingående för att hobbydiagnosticera.

Hm, låter som att ni hade en riktigt bra grej på gång, eller åtminstone förstår jag av din beskrivning att det kändes genuint. Att man dessutom är tända på varandra är ju alltid nice

Absolut, fungerande strategier är viktigt. Sen vilka som funkar bäst är ju upp till en själv.

Åh jag håller verkligen med där. Folk med självinsikt är något jag verkligen respekterar. Det är såklart inte kul att verkligen beskåda sina egna fel och brister, speciellt inte första gången man gör det, men det hjälper en mycket. Men nej det är såklart inte bra om du lägger för mycket skuld på dig själv heller. Man ska se sin del i det hela, och ta ansvar för den, men man ska inte vara en tyrann mot sig själv, så att säga.

Håller med om att det finns för lite sånt idag. Det känns lite som att folk överlag tenderar att tänka svart eller vitt, att antingen är man offer eller förövare, och om folk då ser sig själv som offret (vilket är det vanligaste) så är den andre per definition förövaren, och då är man själv helt utan skuld. Men så enkelt är det ju inte i verkligheten, oftast har ju båda parter tillfört bränsle till elden.