Legat med få?

Ja det är lustigt hur vårt sätt att se på saker, och människor, förändras när vi får lite distans. Men det är ju en bra förbättring på bara några dagar.

Ah, ja det kan ju nog vara jobbigt om man har lätt för det. Men som vi sagt innan sår ju självinsikt ett oehört plus där, för du vet varför du har lätt för att bli det, och det är ju värt mycket.

Nej han känns inte som en fysiskt farlig person, men farlig på andra sätt säkerligen. Speciellt om man då har lite fallenhet för att hamna i medberoende.

Angående familjelivsexperimentet.. Jag kan väl inte säga att jag kom fram till något banbrytande direkt. Det bekräftade väl en del saker jag redan trodde. Bl.a hur starkt folk klamrar sig fast vid och utgår från sitt perspektiv/grupp/ideologi/norm/erfarenheter/trauman och ofta omöjligen kan se saker från annat håll än sitt eget. Jag förhåller mig dock ödmjukt där eftersom att jag säkert själv är skyldig till att vara "vinklad" ibland, men jag försöker att inte vara det.

Vi har ju lite av en mobbingkultur i Sverige, och att döma av vad folk från andra kulturer säger så är vi lite unika där. Folk anser sig ha rätt att tvinga på andra människor sina sätt att leva och se på saker, och kan ibland gå rätt långt för att tvinga in folk i "rådande normfack". Något som även det ofta återspeglas på forum som FL.

Men ska väl också tillägga att mina erfarenheter här inte bara är negativa. Det finns en hel del schyssta, intressanta, och smarta människor som skriver här.

Förståeligt, så du är just nu här mer än vanligt för att underhålla dina fans? :)

Ja, återigen är jag förvånad att det gick så fort. Innan jag gick av jobbet i morse var det lite jobbigt eller ganska mycket och innan jag somnade. Men då har jag jobbat galet för mycket. När jag vaknade var allt som vanligt igen. Men är ju ganska logiskt att man blir mer känslig när man är på tok för trött. Men bilden är fortfarande förändrad från innan. Fin kille men han är inte frisk?sen kommer såna där riktigt jobbiga känslor att jag gjort fel, han är arg såpass att jag vill gråta och be om ursäkt? men förnuftet säger att jag inte har så mycket att säga förlåt för. Han äger problemet? hade varit skillnad om jag gastat och varit elak.

Nej fysiskt farlig är han förmodligen inte, men en person som gärna vill att allt ska utgå från honom själv. Annars kan man dra? och hur han blir när man inte ?lyder? vill jag nog inte veta. Bara vår konversation sista gången tyder ju på att han är väldigt labil. Jag hade nog inte velat sitta i samma rum där.

Ja, FL är FL?på sätt och vis känns nästan Flashback mer fritt från trams såsom det varit i denna tråden. Mer raka rör även om många har väldigt udda åsikter.

Det är intressant hur andra kulturer ser på oss. Tycker också vi har en mobbningskultur. Räcker att se på arbetsplatser där man lätt fryser ut andra (medvetet eller omedvetet) när någon har helt annorlunda åsikter eller inte följer oskrivna regler. Och i det behöver man inte vara speciellt ?udda?

Ser att du också fått fans här ;)

Dags att börja skriva autografer?

Jo man är ju lite känsligare och mindre rationell när man är såpass trött. Det kan jag relatera till. Även om man inte har något sådant att brottas med så är ju inte den kognitiva förmågan på topp hehe. Och en natts (eller dags) sömn kan göra väldigt mycket. Det där med att man får stunder av tvivel och är frestad att be om ursäkt kan jag känna igen. Har inte varit i exakt din sits, men t.ex med exet jag nämnde innan kunde jag få liknande impulser, fast jag visste att det inte varit någon bra ide. Tack och lov så gick de över fort. Skönt att det verkar vara samma för dig.

Labil verkar han definitivt vara. Sen verkar han ju mer hålla folk på avstånd. Men skulle han känna sig trängd irl så hade han säkert kunna bli rejält otrevlig.

Du, det är faktiskt sant. Flashback har en hel del "speciella" människor, och som du säger udda åsikter och ämnen. Men t.o.m där är diskussionerna betydligt mer vuxna, och påhoppen inte alls som här.

Ja precis så är det. Man behöver inte avvika särskilt mycket från de oskrivna normerna för att bli rejält utmobbad. En kompis sa en grej en gång som fick mig att haja till lite. Han sa att i Sverige så kan folk t.o.m bryta mot juridiska lagar (ofredande, trakasserier, förtal etc) för att upprätthålla oskrivna normer. Det är rätt galet när man tänker på det.

Haha jepp jag har också fått lite fans här nu. Ja vi får kanske sätta av en stund under helgen för autografskrivning ;)

Så är det verkligen, jag har en hel del vila att ta igen från mitt jobbmaration. Ofta tar det ett par dagar innan man är i fas igen.

Ja, i de stunderna jag vill be om ursäkt där känner jag mig så otroligt svag. Kanske har det med separationsångest att göra kanske inte?det gör ont att tänka att han är borta föralltid liksom. Och det gör ont i mig att han mår som han gör alldeles ensam, samtidigt som logiken säger att det är

Ju just det han vill. Och han upplevs inte direkt som sugen på att göra något åt sina problem heller. Han kanske t.o.m. mår riktigt gott i sin instängdhet mot omvärlden. Men visst kommer tankarna, och även om han lyckas ta det lugnt denna helgen, eller återgår till nån av sina ?liggkompisar? nu när han är ledig.

Ja, det är ingen man vill få att känna sig trängd. Antar att det var det han gjorde vid sista samtalet. Även om han inte hade så mycket anledning, han liksom låste sig fast vid första frågorna?

Så är det ju, sen är man ju lite medveten om hur det är på Flashback. Här tänker man sig ju mer att det mestadels är mammor, pappor och gravida? automatiskt tänker man sig att nivån skall vara liiiite högre. Men så tycker jag inte det är. Här går många in enbart för att vara taskiga mot tex en TS. Inte så mycket för att lösa problemet eller hjälpa till.

Åh, jag håller med din kompis faktiskt. Och den där enorma strävan att få in alla människor i samma fack.

Räcker att de på mitt jobb, på natten finns en självskriven kultur, man skall sitta och öppna sig om allt, spekulera om andra och ofta på ett ganska fult sätt. Jag som inte orkar utan mest är jobbfokuserad ses som ett UFO. Är ganska tystlåten också och sitter hellre och läser en bok på dötiden som ofta uppstår?och en sån kollega är givetvis inte okej, ?tanterna? gör allt och lite till för att kasta skit och tala illa om en. Men har samtidigt inget att klaga på gällande jobbet. Jag har även bitit ifrån när spekulerandet om andra och andras privatliv gått över rimliga gränser. Utifrån är det ett ganska intressant fenomen?jag är dessutom ganska noga med att inte ge dem för mycket av mitt privatliv. Givetvis är jag inte socialt accepterad. Medan de som jobbar dagpassen är helt tvärtemot och annorlunda och ser mig som duktig på jobbet och en trevlig kollega.

Ja, vi får helt klart avsätta lite tid i helgen för autografer. Jag behöver nog fila lite på handstilen med ????

Jag känner igen det där med jobbmaraton, jag brukar också behöva några dagar efter en intensiv jobbperiod.

Det har nog mycket med separationsångesten att göra, låter logiskt, speciellt om du har lite fallenhet för separationsångest. Att känslor liksom stundvis går över logiken. Det är ju en fin egenskap att det känns jobbigt för dig att han mår som han mår. Sen landar det ju ändå i att hjälpa någon som inte vill bli hjälpt går ju inte. Man kan leda en häst till vatten men man kan inte tvinga den att dricka.

Och ja, som du säger så kanske han är fullt tillfreds och mår bra i sin isolation. Dock så förklarar det inte varför han då uttrycker depression på det sättet han gör. Men men.. Han är ansvarig för sitt liv, ingen annan.

Ja att låsa sig så är väl ganska vanligt. Det är väl lite som om man t.ex känner sig fysiskt hotad på något sätt, då får man ju en ett väldigt tunnelseende, man tappar lätt mycket av överblicken så att säga. Inte samma sak såklart, men vet inte om det är lite liknande princip i en verbal situation som er.

Jo det var ju min bild också av folk på FL. Jo man tycker att nivån borde vara något högre. Men jag antar att de kategorierna av människor inte är mindre dömande än någon annan. Mobbingkulturen och filosofin att det är okej att attackera andra för att de ser saker annorlunda verkar genomsyra det mesta. Jag minns själv för ett antal år sedan när jag blev ganska aggressivt ifrågasatt av en dåvarande kollega för att jag inte hade skaffat eller planerade att skaffa barn. Den här personen ifrågasatte det som om mitt val var en direkt attack mot honom. Jättekonstigt verkligen.

Oj, ja det låter inte som något kul att bli indragen i på jobb. Smart val att hålla dig utanför det där. Jag är ganska förskonad från sånt på mitt jobb tack och lov, men på tidigare jobb har det absolut förekommit. Jag är likadan som dig där att jag inte blottar mitt privatliv lättvindigt, speciellt inte om de uppför sig som kollegorna du pratar om. Ofta när jag möter sådana människor så lyssnar jag mycket, och eftersom att den typen av folk ofta har svårt att vara tysta så är det inte ovanligt att det slutar med att jag vet allt om dem men de vet knappt något om mig, ofta ganska poänglöst men lite intresserant. Jag kan personligen inte förstå hur man kan vara så fokuserade på vad andra i ens omgivning lever för liv eller vilka personliga val de gör. Hur hittar man energin till det liksom? Jag tror personligen inte att sådana människor är nöjda med sitt liv, och då är det lättare att klanka ner på andras än att titta på sig själv i spegeln och börja nysta i de problemen. Det är den enda anledningen jag kan komma på.

Visst, just nu pratar iofs du och jag mycket om någon annan person, men det är ju tillfälligt och lite i terapi/bollsplankssyfte, och dessutom högst tillfälligt, så det är inte riktigt samma sak. :)

Just det, handstilen ja. Jag får nog slipa lite på min också, tror inte att mina kråkfötter riktigt är värdiga för autografer åt denna sofistikerade samling fans. :D

Nej, jobbmaraton är ingen hit. Har tur som är ledig ganska mycket i december i allafall.

Tror också mycket är separationsångest, men även för att jag genuint fortfarande bryr mig om honom på något sjukt sätt. Med tanke på att han fullkomligt verkar hata mig.

Det går ju rent logiskt inte att hjälpa någon som inte vill bli hjälpt som du säger. Däremot upplever jag inte att han är tillfreds med sitt mående och sin isolering. Då hade han mig inte sökt psykolog, eller verkat i text som att ?det är synd om mig som mår så dåligt och har tappat allt?.

Lite betedde han sig som att han var fysiskt hotad den där sista dagen. Och någon överblick eller förmåga att se vad jag egentligen ville fanns ju inte. Bara någon låsning över hans rätt att ha svängdörrar som han ville. Oavsett betedde han sig inte direkt som att jag var en ganska ytlig bekant 40 mil bort utan att ens veta vad han har för adress ens.

Ja, nivån borde ju vara högre och det var den förr. Här behöver man inte ens tycka fel. Utan bara lämna ett liiiitet utrymme någonstans i texten som kan kopplas som en svaghet att hoppa på. Men vilken stollig kollega, tyvärr vet jag att en del med barn bara kan se att deras sätt att leva är det enda rätta. Själv har jag barn, men vännerna är oftast barnlösa, har äldre barn eller inte är totalt fixerade vid sina barn. Vilket jag tycker är ganska skönt. Jag är väl okvinnlig men jag tycker barnprat är sååå tröttsamt i längden. Men förmodligen kände sig din kollega på något sätt personligt kränkt att du själv valt bort hans/hennes drömliv. Utan att du ens behövt nuddat vid de orden.

Nej, mitt jobb är ingen höjdare när vissa kollegor är så. Jag kan ju inte göra rätt liksom. Pratar jag så analyserar de och givetvis gör och tänker jag en massa fel. Pratar jag inte såsom jag gör nu så är det också fel. Just nu har jag väldigt svårt att stå ut med att höra deras tuggande och gnällande. Ett tag orkade jag lyssna men det är samma skit om och om igen som idisslas. Och nivån är minst sagt på en otroligt låg nivå. Frågar de ?hur mår du?? Och jag säger att det är mycket nu så kör de rakt över med hur mycket jobbigare de har med stora hus och barnbarn. Så det är inte direkt av omtanke de frågar utan för att ha något att jämföra med och beklaga sig för. Otroligt bittra upplever jag dem, förutom det ganska inkompetenta och har behov av att få beröm för varje moment de gör. Som de också glatt bara mååååste rapportera om.

Japp, vi pratar ju om en annan person. Samtidigt skrev jag denna tråden av vilja att förstå. Och jag har aldrig velat den personen annat än väl. Men skulle han läsa den tror jag kanske inte han tolkat det så ;)

Haha, ja vi får träna i helgen?det är som du säger en ganska sofistikerad samling fans :)

Skönt att du är ledig en del i december, låter som att det är välbehövt.

Jo nog beror det även på att du genuint bryr dig om honom. Det där kan man ju (tyvärr) inte stänga av på beställning.

Nej han är säkerligen inte tillfreds med sitt mående. Men vem vet, kanske kommer han en dag till en punkt när han är redo att ta tag i sig själv. Jag tror någonstans att folk själva måste komma till de insikterna själva. Ingen kan övertala dem till det och ingen kan hjälpa dem förrän de själva kommer dit. Det är åtminstone vad jag tror. Jag var själv i en ganska "mörk" period för ett antal år sedan. Det fanns flera anledningar, och även om jag nånstans visste om att jag inte var på någon bra "kurs", så hade jag inte styrkan att vända det, och ingen kunde hjälpa mig. Jag vet egentligen inte hur eller varför, men en dag bara bestämde jag mig att "detta funkar inte". Det involverade flera steg, som att steg för steg gå tillbaka till den relativt hälsosamma livsstil jag alltid levt. Det blev bra till slut, och jag kom faktiskt ut mentalt starkare och robustare, och även mer medveten om mina fel och brister.

Jag blev lite långrandig där, men poängen var att jag tror inte att det spelade någon roll vad någon annan gjort, jag behövde komma till den punkten själv. Kanske är det samma sak för honom? Vem vet..

Nej han kände sig nog hotad på riktigt där, även om han säkert logiskt förstod att du inte var något riktigt hot så reagerade hans kropp och huvud som om du var det.

Urgh.. Jag förstår precis vad du menar angående dina kollegor, och tyvärr så känner jag till typen. Det där med att de känner att de måste "överträffa" dig (och säkert varandra med) i vem som har det stressigast etc är ett ganska välkänt fenomen. Som du säger så det inte som att de frågar något av välmening.

Och det där med att berätta hur duktiga de är osv, jepp känner igen det också. Jag vet inte.. men jag VILL tro att om man kör på din linje, och lägger fokus på att göra ett så bra jobb som möjligt, och inte påpeka varenda lite grej man gjort, så kommer man att lyckas bättre, rent långsiktigt. Typ att man visar sin kaliber med handlingar istället för ord (läs:skryt). Det blir väl inte alltid så, men jag vill ändå tro att det oftast gynnar en mest.

Haha nej han hade nog inte blivit jättesmickrad om han läst den här tråden. :D

Jepp, handstilsträning blir definitivt ett fokus denna helgen. Jag får träna lite och sen infoga ett foto här på min autograf, så får du bedöma om den håller måttet ;)

Ja det är det, jobbet ger massa trist energi just nu. Så det blir skönt.

Tror inte heller han är tillfreds? tyvärr kommer jag ju aldrig att få veta hur det kommer att gå. Det känns svårt.

Man hoppas ju att han skall komma till den punkten men detta verkar ju ha pågått över flera år med dessa perioder och inte blivit bättre. Just nu verkar han vara inne i nån hopplöshet att såhär är hans liv och inget kan hindra det. På något sätt som ett accepterande, på ett annat sätt att han kräver att omvärlden skall acceptera det.

Jag har också haft såna perioder, vackert kombinerat med offerkofta och självömkan. Som behövde gå över. Men precis som för dig kom en dag när jag fick nog och började försöka kravla mig upp. Ett steg i taget? jag tror t.o.m. jag gjorde en genomförandeplan såsom jag gjort åt psykpatienter. Är väl en av få som tycker såna är roliga att göra? hjälp till självhjälp. Men det satt långt inne, då hade jag t.o.m. träffat psykolog och grejer som inte hjälpte ett dugg. Däremot frös jag aldrig ute människor, jag träffande inte direkt någon men över nätet var snarare skönt att prata. Speciellt kanske med någon som inte kände mig. Även om jag förmodligen där och då inte mått bättre eller så eller ens försökt att vända något föränn jag varit redo.

Ja, hotad på riktigt tror jag. Och ändå kan jag komma på tusen sätt jag på riktigt kunde puschat och grävt i hans hemliga psyke. Men jag gjorde inte det. Egentligen ville jag mest veta vad jag hade att utgå ifrån under hans försvinnande perioder tex hur långa de var. Men det kunde han ju inte ta in. Även om han någon gång skrev att han visste att det bara var av omtänke jag frågade.

Egentligen var hans krav ganska orimliga att hålla på sådär. Oavsett om det var jag, en kollega eller en helt vanlig vän.

Jag vet faktiskt inte om min linje blir rätt, för de pratat ju med andra. Nu var det visst problem att jag inte räckt upp handen på nåt möte när det frågade om man ville jobba extra och jag inte kunde. Vi var många som inte räckte upp handen? men det kunde man tydligen prata om. Och även hinta inför andra hur jobbigt det där. Men rent krasst jobbmässigt kan de inte säga att jag gör några fel, inte heller vad det gäller att hjälpa till/samarbeta. Men det det snacket om andra och vad man själv gör pallar jag inte. Såsom hur många toaletter de städat och hur slutet det var och att de satt upp nya gardiner och att de minsann vattnat blommorna mm? jag är så less på tugget. Och tänker att om man nu har varsin avdelning så kan man väl bara sköta den liksom. Men återigen? ett exempel på hur det kan bli när man inte följer normen utan att inte göra något egentligt fel mer än att inte hänga på i dramat.

Nej, han hade nog inte blivit smickrad alls. Men det var ju inte riktigt syftet. Och hade han betett sig som normala människor hade ju aldrig dessa frågor uppstått heller?då hade han ju svarat för egen maskin. Även om han nu tycker att han har det.

Ja hur går det med handstilen? Någon form av gammaldags skrivstil som man fick träna in på lågstadiet?

Ja efter vad du beskriver om jobbklimatet så förstår jag att det gör gott att få koppla bort det lite.

Jo det är klart att det är en jobbig känsla att du aldrig får veta hur det går med honom och hans issues. Utsikten känns ju sådär, och kan tänka mig att komma till någon slags insikt för sent kan göra en mer deprimerad. Kanske känner han nånstans att "tåget har gått" liksom, och visst det är ju en massa år "slösade", men bättre att börja fixa ihop sig sent än aldrig. Så hoppas för hans egen skull att han åtminstone får lite balans på tillvaron så småningom.

Ja det är absolut lätt att komma in i självömkan när man gåt igenom sådana perioder. Det låter inget vidare alls. Att göra en genomförandeplan som ni gör på jobb låter ju ändå som en bra grej. Det är ju något som du kan och är bekväm med. Och bevisligen funkar de, annars hade ni ju inte använt dem på ditt jobb. Det är ju bra att ha något att sikta på sådana lägen, och att sätta delmål osv. Att prata med någon man inte känner över nätet kan nog vara lättare än någon som känner en, åtminstone i vissa lägen. Man känner sig väl kanske mindre exponerad och så?

Ja iochmed att du jobbar med det du gör så hade du säkert kunnat pusha och gräva om du velat. Nej jag vidhåller att du inte var pushig alls. Håller med där att även ytliga vänner eller kollegor hade tröttnat om han höll på så.

Precis, det var väl just bristen på svar som i längden blev ohållbar. Han tyckte säkert att han var hur uppriktig som helst, men "det är såhär bara" är inget svar.

Det går trögt med handstilen. Ojoj det var inte igår man körde sån gammaldags renskrivning i lågstadiet. Minns att jag traglade med det en hel del, så det blir till att jobba hårt på det nu.