• Anonym (Nemes­is)
    Tue 9 Nov 2021 21:33
    9074 visningar
    48 svar
    48
    9074

    Hur mycket sanning tål en begravning?

    Ja, hur mycket sanning tål en begravning? I perioder får jag anledning att fundera över detta, som hur många av oss barn, eller förtryckta makar, som tagit bladet från munnen i en begravning. Att för första gången tar sig ton utan att vrålen, det utstuderade hånet eller slaget kommer vinande.

    Jag har en far som vi hela uppväxten, av rädsla och egen skam för insyn, upprätthöll fasaden för. En barndom till bredden fylld av våld, hån och råa kränkningar. Efter ett par decennier utan kontakt i vuxen ålder har han vid en ny chans, jag sträckte ut en hand, gett otvivelaktiga prov på att han är exakt densamme. Grandios, kränker, hånfull, djupt egocentrisk och målar om historien (utan att ens bli konfronterad med den!). Det som både gör mig heligt förbannad och väldigt ledsen är hans självförhärligande lögner där han är ett offer, min döda mor som till slut lämnade honom är en oekonomisk sköka som inte ens kunde steka ägg rätt med mera, med mera. Så bitter och hånfull, trots ny sambo sedan tjugo år. Gubben är nu över 70. Vi barn har förstås inte gjort något bra heller. Vi har goda karriärer inom arbete med människor och har studerat långt mer än våra föräldrar. Nej, det är för att vi enligt hans dom inte gjort oss fria från vårt "sociala arv" att hjälpa andra, för att "ni är alkoholistbarn". "När ska du bli frisk, hur länge ska du hålla på och hjälpa.." etc Klyschorna haglar. Han känner oss ju inte ens, utan kontrar med detta när han frågat vad jag jobbar med. Behöver jag säga att han är en av AA:s "världsmästare" som innanför hemmets väggar fortsatte få galna utbrott när han slutat dricka.

    Det är en fullständigt vidrig bild han under de senaste tjugo åren målat upp av oss andra till sitt försvar "på byn", fast han inte behövt, vi har varit tysta i alla år och är spridda för vinden i olika länder. Jag tror inte jag skulle våga, men jag vill ta den bilden ifrån honom, som i en dansk jävla dogmafilm!

    Har du erfarenhet av en begravning där en efterlevande visar sig vara en överlevare när hen lägger korten på bordet och ändrar den dödes eftermäle, kanske som en form för egen upprättelse? Eller har du kanske haft liknande tankar som jag? Berätta!

  • Svar på tråden Hur mycket sanning tål en begravning?
  • Anonym (Osäke­r)
    Tue 9 Nov 2021 21:40
    #1

    Jag har aldrig hört talas om det. Jag har däremot funderat många gånger på hur jag ska göra med min egen mammas begravning. Hon har behandlat mig som skit hela litet och syrran var favorit och tyvärr har hon vänt hela släkten på hennes sida emot mig också. Jag har verkligen ingen lust att ha en öppen begravning med alla dom närvarande och där jag ska sitta och dels låtsas vara ledsen och dels stå ut med deras hyckleri. Vi får se hur jag gör.

    I ert fall tycker jag helt enkelt bara att ni inte ska gå på begravningen. Det är bevis nog.

  • Tue 9 Nov 2021 21:43
    #2
    +6

    Man ska väl vara bra gränslös och dum i huvudet om man väljer en begravning för att berätta om oförrätter med den döde. Det drabbar ju inte den döa människan utan de andra sörjande som kanske behöver detta avslut. Begravning är ju till för de sörjande, varför skulle man välja att besudla dessa oskyldiga människors upplevelse som nån jävla egenterapi?

    Om man inte orkar/velat/ hunnit konfrontera den döa innan hen dött får man faktiskt hålla käften under begravningen om man nu promt ska dit och hantera sitt eget trauma på nåt annat sätt.

  • Anonym (A)
    Tue 9 Nov 2021 21:44
    #3
    Drottningen1970 skrev 2021-11-09 21:43:28 följande:
    Man ska väl vara bra gränslös och dum i huvudet om man väljer en begravning för att berätta om oförrätter med den döde. Det drabbar ju inte den döa människan utan de andra sörjande som kanske behöver detta avslut. Begravning är ju till för de sörjande, varför skulle man välja att besudla dessa oskyldiga människors upplevelse som nån jävla egenterapi?

    Om man inte orkar/velat/ hunnit konfrontera den döa innan hen dött får man faktiskt hålla käften under begravningen om man nu promt ska dit och hantera sitt eget trauma på nåt annat sätt.
    Håller med
  • Anonym (Kvinn­a)
    Tue 9 Nov 2021 21:45
    #4

    Det låter som att du har mycket sorg inom dig. Även fast det kommer ut som hat, agg, ilska mot din far.

    Jag har liknande historia. Men jag tänker att det enda jag behöver ta ställning till är inför mig själv. Ser ingen mening med att göra det på en begravning riktigt... för mig är det som att skälla ut något offentligt bara för att bevisa något. Men det är upp till var och en.

  • Anonym (Nemes­is) Trådstartaren
    Tue 9 Nov 2021 21:50
    #5
    Anonym (Osäker) skrev 2021-11-09 21:40:46 följande:

    Jag har aldrig hört talas om det. Jag har däremot funderat många gånger på hur jag ska göra med min egen mammas begravning. Hon har behandlat mig som skit hela litet och syrran var favorit och tyvärr har hon vänt hela släkten på hennes sida emot mig också. Jag har verkligen ingen lust att ha en öppen begravning med alla dom närvarande och där jag ska sitta och dels låtsas vara ledsen och dels stå ut med deras hyckleri. Vi får se hur jag gör.

    I ert fall tycker jag helt enkelt bara att ni inte ska gå på begravningen. Det är bevis nog.


    All min sympati <3 Min fars beteende gjorde tyvärr så att jag inte heller hade någon bra relation till min mor. Hon gjorde också skillnad på oss barn och skickade iväg mig med min pappa för att försöka fungera som något slags vakt och antabus från förskoleålder.

    Om jag inte går på hans framtida begravning så är jag rätt säker på att hans version "deras mamma förstörde vår kontakt" lever vidare. Han valde bort oss egentligen, för han krävde att vi skulle välja bort vår mamma, har jag fått till mig senare. Önskar att det hade tolkats som du skrev, det hade absolut varit enklast :)
  • Anonym
    Tue 9 Nov 2021 22:00
    #6

    Vid en begravning säger man inget ont om den döde.
    Man avstår från att gå på begravningen om man vill visa sitt missnöje för en förälder. En markering som alla förstår, behövs inget mer.
    För din egen skull : eftersom du inte kommer till tals skriv ett brev till honom med allt du vill ha sagt.
    Vem bryr sig om han snackar skit sedan? Min gissning är att majoriteten kommer att genomskåda hans bitterhet. 

  • Tue 9 Nov 2021 22:11
    #7

    Sällan, skulle jag vilja påstå. Snarare blir det tydligt för övriga när människor uteblir från begravningen eller är påkostad på sådant sätt att det tydligt signalerar att anhöriga doesn?t give a crap.

  • Tue 9 Nov 2021 22:13
    #8
    Drottningen1970 skrev 2021-11-09 21:43:28 följande:
    Man ska väl vara bra gränslös och dum i huvudet om man väljer en begravning för att berätta om oförrätter med den döde. Det drabbar ju inte den döa människan utan de andra sörjande som kanske behöver detta avslut. Begravning är ju till för de sörjande, varför skulle man välja att besudla dessa oskyldiga människors upplevelse som nån jävla egenterapi?

    Om man inte orkar/velat/ hunnit konfrontera den döa innan hen dött får man faktiskt hålla käften under begravningen om man nu promt ska dit och hantera sitt eget trauma på nåt annat sätt.
    Ibland är du och jag överens. Vill man göra upp med någon, och sitt eget trauma och förflutna, gör det medan hen är i livet. Absolut inte under begravningen, det är fegt och osmakligt. Låt då hellre bli att gå på den, tydligare markering finns inte.
    Skriv ett brev till släkten och berätta hur ni hade det.  Är gubben så jävlig som TS skriver har omgivningen säkert genomskådat honom för länge sen. 
  • Tue 9 Nov 2021 22:23
    #9
    +2

    När han dött är det för sent. Bäst är att besöka hemorten medan han lever. Bo på hotell eller hemma hos någon släkting och undvik gubben helt. Träffa gamla vänner och bekanta. Visa dig från din bästa och trevligaste sida. Snacka inte skit om gubben, för då framstår du som elak och bitter. Svara i stället på direkta frågor att "han var inte så snäll mot oss" eller "jag har aldrig förstått varför han behandlade mamma så hemskt".

    Många tänker nog efter sedan. Alla kommer inte att ändra uppfattning om gubben eller om dig, men kanske några gör det i alla fall.

    Om du väntar tills han dött, så kommer ingen att lyssna på något negativt om honom. Aldrig tala illa om de döda, du vet ...

  • Anonym (Nemes­is) Trådstartaren
    Tue 9 Nov 2021 22:24
    #10
    Anonym (Kvinna) skrev 2021-11-09 21:45:17 följande:

    Det låter som att du har mycket sorg inom dig. Även fast det kommer ut som hat, agg, ilska mot din far.

    Jag har liknande historia. Men jag tänker att det enda jag behöver ta ställning till är inför mig själv. Ser ingen mening med att göra det på en begravning riktigt... för mig är det som att skälla ut något offentligt bara för att bevisa något. Men det är upp till var och en.


    Jag tänker att lufta "förbjudna" tankar är ibland en del av en läkning, inte nödvändigtvis att genomföra det. Min process har gått från ren och skär skräck upp till 20åren, via en djup ilska, till att ett tag vara ganska sorgsen över det han berövade oss. I tjugo år har jag sedan varit likgiltig, mått bra av att inte ha kontakt, men tog kontakt för att ge honom en möjlighet att lära känna barnbarn och omvänt. Kanske för att få svar på om han fortfarande är knäpp (svar, ja). Han är i grunden ganska feg och skulle aldrig ta den kontakten själv, så det hängde på mig.

    Jag är väl helt enkelt lite chockad över hur han från avmätt trevlig som "väntat i tjugo år på att du skulle höra av dig" blev samma Mr Hyde som innan. Så fruktansvärt elak. Det var verkligen samma pappa som sparkade in under sängen jag gömt mig, drog fram mig i håret, höll mig mot golvet med tryck över bröstryggen tills jag svimmade, tryckte ner ansiktet i maten om jag inte kunde äta upp, "lärde" en att simma genom att trycka ner en under, skrek att vi hade piss i huvudet om vi inte förstod ett mattetal på två sekunder, drog ner byxorna långt upp i skolåldern för "smäll". Jag vet ju, han är galen med något väldigt sadistisk över sig. Jag kände mig nog mest ledsen över att varken ha mor- eller farföräldrar till egna barn, varför jag provade för att se om det blivit någon förändring.

    Jag har nog mest svårt att smälta den grymma bild han sprider om min mamma. "Gott åt henne att hon dog" "Hon fick ingen glädje av pengarna från skilsmässan". Sanningen är att hon gav honom långt mkt mer än hälften för att få vara ifred. Han hotade och förföljde henne ändå. Våldtog henne när hon skulle hämta kläder i deras gemensamma hus. Jag tycker inte han förtjänar den bild av sig själv han målar upp som mest bygger på smutskastning av andra.
Svar på tråden Hur mycket sanning tål en begravning?