Exmannens adhd förstör mitt liv
Överdriven titel kanske? men jag behöver få skriva av mig.
Jag skilde mig från mina barns pappa för åtta år sedan och något år senare gick han in i väggen. Jag har alltid varit den förälder som tagit ett större ansvar men i samband med utbrändheten blev det ännu mer så. Pappan misstänker att han har adhd men har inte blivit utredd och han tar därför ingen medicin. Hans små egenheter som fanns där innan barnen kom har blivit stora problem. Alla rutiner och vanor jag jobbar med med barnen rivs upp på hans veckor. Han hittar på egna han kör med i en månad, sen glöms de bort. Dygnsrytm och matvanor stökas till. Läxor glöms bort. Ytterkläder, nycklar och prylar som ska skickas mellan oss glöms. Det är alltid någon kris som han eller barnen ringer till mig för att lösa. Jag sköter alla betalningar som handlar om barnen. Jag har all kontakt med skolan och tar i princip alla vård- och tandläkarbesök. Blir de sjuka mer än någon dag på hans vecka är det jag som går in och vabbar.
Barnen far inte illa hos honom, så jag har aldrig övervägt att orosanmäla. Men det här är så klart påfrestande. Jag har alltid varit en ambitiös person och tänkte att varannan-vecka-livet skulle ge utrymme för min egen utveckling. I stället har jag bytt jobb (och sänkt min lön) för att ha ork över. Jag är livrädd för att själv bli sjuk för jag har inget eget skyddsnät och då skulle barnens vardag helt haverera.
Nu har jag blivit uppmanad att söka en tjänst på mitt jobb som jag skulle trivas jättemycket med men den innebär personalansvar och vissa resor och jag kan inte ta en sådan roll när jag måste vara stand-by även på pappaveckorna. Det känns så jäkla bittert.
Han skyller hela tiden sitt beteende på utbrändheten men nu har det gått snart fem år sedan han brakade in i väggen. Jag fattar att det tar tid att komma tillbaka men kan inte hjälpa att tänka att han är bekväm och att det kanske mer handlar om adhd än utbrändhet. Dvs, om han fick en utredning och medicin skulle många av hans (och mina) problem kanske försvinna.
Jag har försökt prata med honom om detta och erbjudit mig stötta honom under en utredning men han skrattar mest bort det. Jag har tom funderat att ställa ett ultimatum och vägra honom hjälp tills han fått en utredning men det känns fel mot barnen. Det är ju inte deras fel att deras pappa är oansvarig.
Jag vet inte riktigt vad jag vill med denna tråd. Skriva av mig mest. Få höra om det finns andra i liknande situation kanske. Jag är så ledsen just nu bara över att behöva sätta mitt eget liv och ambitioner på paus på grund av en man som jag trodde jag lämnade för många år sedan.