Jag tror att jag har bestämt mig för att lämna men väntar tills efter semestern.

För den som säger att man förstör för barnen.

Mina föräldrar var gifta i över 20 år tills min pappa dog. Mamma borde ha lämnat han, jag vet att min mamma gjorde vad hon trodde var bäst för oss barn men istället tog vi mer skada av det kan jag säga. (Klandrar inte mamma alls) 

Det är bara ditt/dina barn som kan avgöra detta, om det var rätt. Den dagen de ska bilda egna familjer. Hur har de lärt sig att man är mot en kvinna/man. Inte via Netflix utan via mamma o pappa. 

En kärleksfull familj är såååå mycket. Inte sexet, de ska ju barnen inte höra så mycket av ändå men helt ok lite smusslande som de på sikt fattar... .

Det är mer "the smell of the place"

Det kramas, unnas, fixas för varandra I stort och smått, åtrå och glädje. 

Barnen hör hur kärleksfullt föräldrar tilltalar varandra och är en enhet, Gräl innebär inte verbala kränkningar. 

Familjen A B är nog det största sveket man kan ge sina barn på sikt. 

Och att ha levt kärlekslöst många år bör ha satt spår i er 2 vuxna också. Så mång år av möjlighet till sann kärlek som ni missat. 

Vet att jag provocerar men jag tror inte på "hålla ihop för barnen"

Men fler män än kvinnor verkar beredda att bita ihop och låter henne ta tag i livet. 

Jimmy, ja ibland så har nog även du fel när det gäller kön och vad/hur man skriver . 

Absolut! Det skulle överraska mig våldsamt ifall jag inte hade det 

Jag levde fler år i familjen AB efter att kärleken var död. Dvs ingen ville kämpa längre. 
Insåg att båda våra föräldrapar levt lite lika, inte mycket till kärleksfullt. Det var nog därför vi kunde "stå ut".
Efter separationen mötte jag kärleken men höll på att stöta bort den för att jag var så känslomässigt avtrubbad. Såg nästan ner på alla små vardagliga kärleks ord och handlingar. 
Det allra jobbigaste var att jag inte vill att mina barn ska upprepa samma mönster i en tredje generation. Så jag har pratat med dem, nu unga vuxna, om uppväxten. Viktiga pusselbitar föll på plats för dem. De hade känt att nåt var fel men lade skuld på sig själva.
Jag hoppas att öppenheten kan hjälpa dem på vägen.
Är jag man eller kvinna, det kvittar. 

Håller med. Har en familj i vår närhet där bristen på kärlek och den tysta bitterheten tydligt påverkar barnen.

Tror det är svårt att se inifrån som förälde, men barn har rätt att växa upp i lycka och passion föräldrarna emellan

Alltså bättre ha en lycklig separerad förälder än två bittra i tvåsamhet 

Är du kvar TS, hur tänker du? 

Är på min semester just nu känner mig lite falsk som låtsas som om allt är bra.
Finns fortfarande ett tvivel inom mig, Där jag trycker ner mig själv med att jag är självisk och att om jag bara kämpar ett tag till kommer det att bli bra.

Vi har en inbokad parterapi tid direkt efter semestern och min tanke är att berätta då att jag har tappat attraktionen.

Ett tips är att inte leka Happy happy på semester och sen ösa ut allt på samtalet. Det var jag med om och det kan bli lite för stor chock. Så kan du lite försiktigt så detta frö utan att det blir konflikt så tror jag ni kan komma längre i själva samtalet. Annars kan andra parten bli totalt låst och blockad. 

Min separation är inställd, då det jag framförallt har saknat i vårt förhållande är sex, under de senaste dagarna har vi haft sex flera gånger och har ändrat mig.
Och gör ett nytt försök.