Hur gick det för er ofrivilliga pappor?

Om hon säger nej så går man via socialtjänsten för att få till ett test. Det går så klart inte göra förrän det finns ett barn. Givetvis vill de flesta som kanske är pappan, veta om det stämmer eller inte. 

Vad som händer därefter får du ta ställning till då. Om det ens är du som är pappan. Om du klarar av att vara en närvarande pappa eller inte. Men du vet ingenting just nu, och du kommer veta mer efter ett DNA.-test i alla fall. Så chilla lite nu och planera för de här stegen.

Skriv ett snällt meddelande till till henne tycker jag. Skriv bara att du är ledsen att situationen är som den är, att du fattar det är tufft för henne också. Att du finns där om hon vill prata mer. Tjata sen inte utan hör av dig efter att barnet fötts, om hon inte gjort det själv. 

Jag kanske har missat i tråden (har inte läst allt), men det finns ju en tråd just nu av en tjej i samma sits som den blivande mamman i den här tråden. Är det samma månntro? 

Du skriver Förmodligen sårat och skadat av sin egen pappa? Jag är väl ingen jäkla psyko som skulle skada ett barn?! Kan ju va mamman som väljer bort mig här också för att jag inte pallade att ta kontakt med mamman när hon var gravid och nu då jag har tagit kontakt så vill hon inte ha den utan kommer inte låta mig träffa barnet. 

Jag förstår att det känns motigt. Men du har haft sex med henne och det blev barn. Du valde att inte ha kontakt med henne och relationen med mamman är förståeligt frostig. 

Visa allvar nu. Och omtanke. Var bestämd om att du vill finnas för barnet och om du erbjuder dig att stötta mamman kan du kanske få en bättre ingång än om du ska hota med rättigheter. Men hon är såklart sårad nu. 

Jag har inte själv råkat ut för ofrivilligt föräldraskap, men har en i min närhet vars pappa var ovillig att ta ansvar. Som vuxen när han hade fått andra barn förstod pappan vad han låtit bli att bara delaktig i och både pappan och syskon sörjde att det inte fanns kontakt. Han ville så gärna göra rätt i efterhand. Men det går liksom inte. Du kan inte få den relationen som vuxen. 

Var där för barnet. Gör allt du kan för att bidra till något positivt i barnets liv. Stötta mamman. Du kommer ångra det du inte gjorde, men absolut inte ångra att du engagerar dig. 

Ta till samtalsstöd om det behövs om du och mamman har svårt att kommunicera. 

Ok jag blir helt snurrig i skallen här av alla råd som motsäger varandra så en sammanfattning här. Nej jag har inte fixat att ta kontakt med mamman tidigare under graviditeten har mått skit över hela grejen det är nog därför. Och vet ännu inte ens om jag är pappan. Det vet väl hon men vi känner ej varandra. Så hur ska jag kunna lita på henne ens? Hon har nog mått skit hon med jag fattar det absolut och hon ska föda å allt men jag har inte kunnat vara nå stöd där heller. Kan fan inte hjälpa det. 

Men nu när jag väl har fixat att ta en kontakt så får jag bara skit tillbaka och hon säger att hon inte vill ha nån kontakt alls att hon inte vill att jag träffar barnet sen. Hur ska jag ens kunna kommunicera till henne då att om jag är pappan så kanske jag ändå vill försöka ha kontakt med barnet för dens skull. Inte för mamman utan jag vill i så fall finnas där för barnet och inte för mamman bara för att underlätta för henne. Har bokat ett möte med familjenämnden eller vad de heter nu. bara jävligt svårt att ta ställning om hur exakt jag kommer att känna den dan det finns ett barn som det är bevisat att jag är farsa till och vilket ansvar det kommer falla på mig å om jag ens fixar det. Mamman får massor av stöttning men vad får den ofrivilliga pappan? ta ditt ansvar du skulle använt kondom ha inte sex med nån du inte vill ha barn me jaaaa jag fattar liksom det men tror ni det är så jävla lätt?

Blir fasen yr av allt det här. Hur jag bör göra å känna och allt möjligt för ett barn som jag inte ens vet om det är mitt eller som jag inte ens vet om jag får träffa nånsin. Får bara panikångest av hela grejen och har nog med annan skit i mitt liv dessutom. Nä inga droger å sånt ifall nån tror det.

Men alltså, vad trodde du själv skulle hända? Du HAR ju ändå betett dg rätt illa mot henne hittills. Tror att vi alla som har skrivit här skrev att hon nog kommer vara rätt sårad och ledsen vid det här laget. Det är ju inte konstigt att du fick skit när du har ghostat henne så här länge. Det är nåt du måste acceptera och respektera. Även om du inte kunnat kontakta henne tidigare för att "du inte pallat" har du ju ändå betett dig illa och därför är hon nu arg på dig. 

Det är inte så att hon har kontaktat mig heller. Hade hon gjort det så hade ja ju givet svarat  å vad skulle ja gjort då? Legat på och fråga om jag ska vara med på förlossningen följa med och titta på att köpa barnvagn å gå på förälderkurs? Med en person som jag inte ens känner och som jag ännu inte vet om jag är pappa till barnet. Fattar att hon tycker att hon borde fått stöttning men hur lätt är det i ett sånt här läge egentligen? Men vet inte ens vad hon förväntat sig heller. Jag får bara skit av alla. 

Att jag inte kontaktat henne förrän nu ca 7 veckor efter jag fick veta är jag då helt jäkla pantad och diskad i allas ögon här att alls kunna få träffa barnet i framtiden? Finnas där på nåt sätt. Om det nu är mitt. Utan då är det på hennes villkor hon kan neka mig helt för att jag inte tagit kontakt när hon inte heller gjort det. Är det så är det ju lika att jag bara lägger ned allt å skiter i om barnet inte får veta vem farsan är för då är det ju ändå ingen ide liksom. 

Har du tagit kontakt med MVC som du fått tips om? 

Men skärp dig för fan. Du verkar väldigt omogen och tycker uppenbarligen mycket synd om dig själv, fast du är högst delaktig att ha satt dig i denna situation. Du har inte försökt ta kontakt och nu när du gjort det så är det dig det är synd om för att mamman tycker du har struntat helt i detta? 

Antingen vill du vara en del av barnets liv och får väl skicka ett sms och säga det och boka in ett samtal. Eller så fortsätter du skita i det och låter henne vara ifred och får stå ditt kast senare. Och med tanke på din mentala mognad kanske det senare alternativet vore det bästa för alla...

Nej, du är inte körd, pantad eller diskad. Det är jättebra att du hört av dig även om hon är förbannad. Det är inte heller ett dugg konstigt att hon är förbannad även om det inte alls är något underligt att du inte hört av dig förrän nu. Du behövde ju också få smälta beskedet och hantera det. Eller trodde hon att du skulle bli överlycklig när du fick beskedet? 

Du har börjat göra rätt. Du har tagit kontakt med henne. Du har kontaktat Familjeenheten (eller vad det nu kallas i din kommun) och är ändå (om än motvilligt) villig att försöka ta ett ansvar för det kommande barnet. Börja i den änden, se till att det blir ett test när bebis kommit och sen utgår du ifrån vad det testet visar. Hon har ingen rätt att hålla ditt eventuella barn ifrån dig.

Det kommer att gå bra. Har du pratat mer med dina föräldrar om det hela?