Anonym (Noway) skrev 2023-02-12 15:04:31 följande:
De var många svar. Men om jag tar det från början vi känner inte varandra det var ett engångsligg liksom. Jag vet ännu inte om jag är pappan förrän barnet är fött och jag fått göra dna test. Först blir mamman skitsur för att jag inte hör av mig nu när hon är gravid och sen när jag väl gör det så vägrar hon svara. Vad fasen ska jag göra då? Är det lika bra att lägga ned än att ens försöka? Jag blir bara förvirrad här vad som gäller. Om test visar att jag är pappan kommer jag inte att få träffa barnet alls? Hon bestämmer det?
Samarbeta med mamman vad innebär det? Jag har inte tänkt jävlas med henne på nåt sätt men om jag är pappan har jag ingen rättighet alls utan bara att skyldighet att betala underhåll men får inte träffa barnet? Kommer inte att kräva en massa av mamman varför skulle jag göra det men vill ju inte vara helt laglös heller. Inte så att jag kommer att kräva att pojken ska bo varannan vecka hos mig å att jag ska vara pappaledig å allt. Jag vet inte hur jag fixar att vara farsa ens allt känns fortfarande jäkligt främmande alltså. Kanske måste ta ett steg i taget liksom
Ta och läs i pappabarn kommer du få läsa mycket tårgripande situationer.
Ta denna till William.
Pappan anses som psykopat av två kända författare, dvs så stort är motståndet mot pappor. Värsta är att denna pappa är inte ensam, det är detta jag försöker förmedla, men motståndet till verkligheten är så hård att dom vägrar inse sanningen o hjälpa föräldrar som driver kampen om att få träffa sitt barn.
Där man försöker driva alla har rätt osv, dom driver en sjuk kamp, motarbetar föräldrars kamp med att detta inte existerar i stor omfattning.
-
Hej William
Jag blev så glad när jag såg att du hade en Instagram sida och jag fick se dig, blev verkligen jätteglad.
Jag saknar dig så otroligt mycket och Eric, Det är så overkligt fortfarande att inte få vara med sina egna barn som funnits och som jag och din mamma har skapat. Det är med stor sorg som jag nu inser att du inte vill ha med mig eller dina anhöriga att göra då vi inte har hört från dig på över 6 år och jag såg att du bytt ut ditt efternamn. Det kommer också alltid vara en sorg att inte få veta vad det är som gör att du väljer att inte ha kontakt med mig och din halva släkt? Varken du eller Eric har någonsin talat om för mig vad det är för alvarliga saker som jag eventuellt har gjort mot er. Hade jag vetat det så kanske jag hade förstått det och gått vidare eller försökt att rätta till det, men jag vet faktiskt inte vad det är. Hade förstått om jag hade varit våldsam eller drogmissbrukare eller liknande men jag är den pappan och människan jag var när jag levde med er och vi älskade varandra. Känns så orättvist. Att er mamma har pratat så mycket skit om mig och anklagar mig för att vara en psykopat vet ni säker inners inne att det inte är sant. Att föräldrar skiljer sig och kanske inte tycker om varandra är inte så konstigt men att ta ifrån den ens barn genom att prata dåliga saker är aldrig ok. Kanske när du blir äldre så förstår du mer eller inte, inget jag kan bestämma tyvärr då nu är en vuxen man nu. Jag bara hoppas att du gör det då du har många som saknar dig.
Jag förstår att du börjat på universitetet i Växjö och flyttat dit, jag önskar all lycka till med dina studier och att du mår bra. Och jag säger det igen som jag gjort så många gånger, jag finns här när än du vill ta kontakt eller behöver hjälp med något då du alltid kommer att vara min son. Tycker bara att det är så otroligt sorgligt att det kunde bli så här, hade aldrig trott det. Men måste bara säga att äpplet faller inte långt från trädet då er mamma har tagit bort sin pappa från hennes liv tyvärr så det ligger väl i era gener. Tänk bara på detta om/när du får egna barn.
Din Pappa
