Otrohet/ öppet förhållande- varför så stigmatiserat?

Jag håller helt med dig. Man bör ta det hemma först och diskutera det istället för att smyga bakom ryggen. MEN även öppna relationer är otroligt känsliga ämnen att lyfta så jag tror många helt enkelt inte vågar ta den diskussionen utav rädsla att såra och bli dumförklarad.

Samtidigt som att kunna prata öppet och avdramatiserat kring sex i relationen borde vara en självklarhet, vi ska leva länge ihop, kommer det vara möjligtvis vara helt exklusiva? om tveksamt- vilka regler ska man ha? Fullt rimligt att prata om tycker jag.

Har en kollega som var nära på att vara otrogen med en annan kollega från ett annat kontor. Jag snackade med honom och undrade vad F-A-N han håller på med. Han bröt nästan ihop. Berättade att han och frun sover i separata sovrum. Ingen fysisk kontakt på flera år och han mår skit av detta men kan inte lämna pga av barnen och allt de har byggt upp. Detta är ett vanligt problem och jag tror inte att problemet försvinner genom att vi stoppar huvudet i sanden och haglar hat över människor som längtar efter närhet. alltför inte svart på vitt. Verkligheten är betydligt mer komplicerad.

.. men efter 10-20 fina år med sin partner så är ju sexet inte längre lika vilt och passionerat som första tiden. Och så blir det ju naturligtvis efter lång tid tillsamman.

Jag är emot otrohet rakt av. Men jag kan ändå förstå att många människor längtar efter att få uppleva den där eldiga åtrån som man vet att man aldrig kommer uppleva igen med sin partner (Eftersom man känner varandra så väl och mystiken är utbytt mot trygghet). 

Det är väl det som är det huvudsakliga problemet. inte personen utan en längtan att få återuppleva glöd och pirr i magen.

https://www.expressen.se/mama/mamaliv/ar-en-oppen-relation-varldens-basta-love-hack/

Ja, visst finns det problem med att inte kunna prata om det. Vi måste nog försöka att avdramatisera det här med otrohet och öppna förhållanden kanske ligger en del av vår själsliga ohälsa där? Vad vet jag. Men nog tycker jag att, kan man tala om så mycket annat så borde man kunna tala om otrohet.  

Jag tror att det skulle rädda många äktenskap om vi skulle vara lite mer öppna om vad det beror på och att det är så mycket vanligare än man tror.  Men det är min åsikt. 

Vad jag vet har min man aldrig varit otrogen men varför skulle han berätta det för mig om det är mig han vill leva med.

Ja det kan jag förstå. Men det ger det ändå inte rätt att vara otrogen och dessutom ljuga om det som många verkar göra (och inte ens anse vara fel). Att vara otrogen är en sak, men sen inte ens vilja vara ärlig. Nej, fy.

Det är väl klart man vill berätta om man vill vara med den. Om man däremot inte vill så kan man ju strunta i det och välja att förstöra all som helst tillit när det väl kommer fram. Det sveket. Det ska vi inte tala om. Hellre en otrogen men ärlig person som verkligen visar att han/hon ångrar sig, än en som håller truten om det dessutom. Och på det tro att det skulle vara bättre på något vis. Usch jag blir så arg, nästan hoppar av ilska. 

Men tänker man inte på konsekvenser med saker man gör så gör man inte. De personerna tänker väl bara för stunden. 

Men varför denna ilska?  Vad blir du så upprörd över ? Är det så farligt att prata om otrohet? Du kan väl inte tro att om vi bara inte pratar om det så finns det inte?

Troligen fungerar det tvärt om. Ju mer man pratar om det och försöker förklara mekanismerna bakom desto mindre blir problemen.  Jag tror att vi måste inse att vi människor styrs av mer än den egna viljan. Vi måste också inse att otrohet väldigt sällan har med partnern att göra. De som är otrogna är ju inte det för att skada sin partner och familj.   

Ser i tråden att det talas om val. javisst men i de flesta fall är alkohol inblandat eller så har de drabbats av en häftig förälskelse. Då sätts liksom det sunda förnuftet ur spel.  Ja, jag förstår att de som drabbas blir upprörda, känner sig svikna mm, Men det förhindrar knappast någon från att vara otrogen. då har det ju redan hänt.  Jag tror att ju mer vi pratar med varandra om vad vi känner kring det här desto mindre blir problemen.

Jag är en väldigt skötsam ordentlig välutbildad kvinna. En slags alfahona. Ordnat liv och skötsamma ungar som snart flyttar ut. 
Jag har inte identifierat mig som den otrogna typen men när jag ser tillbaka på mitt liv har jag varit otrogen mot alla mina partners. Var gift i 20 år och hade under de åren 3 andra män. En I taget och år emellan men jag har aldrig haft dåligt samvete för det. Skötsamma män också gifta. Ingen ville attdet skulle komma ut, vi sågs under längre period innan det rann ut i sanden. 

Sen skilde jag mig och hade en halvseriös relation med en man men träffade oxå en annan då och då.

Jag har inte ett dugg dåligt samvete för detta.

Livet skulle varit så trist om bara 1 man varit tillgänglig för sex och attraktion och de där samtalen man har i sängen. Ingen man har hittills varit tillräckligt intressant att vara exklusiv med.

Det är alltid jag som brutit upp när jag varit klar. Nån gång mötts igen efter några år för ännu en het natt....

Ingen endaste vet detta om mig, på ytan är jag helylle. Så..... Lita inte på nån där ute!!! 

Tala för dig själv. Börjar man ta varandra för givet och struntar i att vårda förhållandet kan romantiken och åtrån säkert börja slockna efter så lite som 10 år ihop, men det är absolut inte så för alla.