Har ni förtroende för svensk socialtjänst?

Nä, eftersom en släkting har ADHD, borderline och är hoarder som lever med möglig mat och en massa äckel runt sig men ändå får ha kvar sina egentillverkade barn och låta dem lukta illa.

Hon fick avlastningsperson av soc en dag i veckan bara under ett par år, och nu flyttade hon och då är de väl utanför all övervakning igen.

Jag tvivlar ffa väldigt mycket på att det sker en adekvat överlämning mellan kommuner och skolor vid flytt.

Det borde vara dryga böter på att inte kontakta nästa soc-kontor om man redan har pågående stödinsatser, anser jag.

Ja, till viss del. 
Anser att de i allt för många fall tar ställning för mamman till barnen istället för att sätta barnen i första rummet. 

Vi har bara bra erfarenheter av socialtjänsten i vår kommun. Nu är vi lite äldre och har erfarenhet från flera årtionden och olika ärenden men det har varit bra både när vi behövde hjälp med ekonomin, en vända på 80-talet och en vända på 90-talet, och när vi behövt hjälp med barnet och barnbarnet på 00- och 10- och 20-talen. Vi har blivit väldigt bra och proffessionellt bemötta och fått den hjälp som vi behövt.

Jag tror att det i de flesta fall fungerar bra mellan socialtjänsten och "samhället". De vi andra hör talas om är de fall som går fel. Det vore ju önskvärt att 0 fall gick fel varje år. Ibland tänker jag också att det skulle kunna finnas en central organisation som kan ta hand om exakt alla LVU istället för lokala arbetare som kan vara jäviga. Jag känner till ett sådant fall i grannkommunen och det är sorgligt.

Inte om det gäller mig själv iaf. Har både hört och upplevt tillräckligt för att inte göra det. Nej, jag har inte fått omhändertagna ungar osv men som sagt, upplevt tillräckligt ändå. Jag vill ha så lite med dem att göra som möjligt.

Jag tror soc gör många fel, åt båda håll. Sätter inte in tvångsåtgärder där det behövs, sätter åt milt oskyldiga alldeles för hårt. Nästan som att en del verkar vilja kompensera för andras slapphet.

Det finns ingen rättssäkerhet. Det finns ingen upprättelse att få. Inga ursäkter när de gör fel.

Jag hade stort förtroende för dem tills min egen familj blev utsatt. Det är det vidrigaste jag någonsin varit med om och barnen lider fortfarande av det soc utsatte dem för.

Sammanfattning av våra erfarenheter: stor kunskapsbrist om npf och psykisk ohälsa, omedvetenhet om den kunskapsbristen, tar inte till sig vad psykologer och sjukvårdspersonal säger, arroganta, oproffessionella och känslokalla i bemötande, oförmåga att undersöka objektivt utan letar bara bevis för sin förutbestämda tes. Uttalanden från familjens omgivning och professionella som motsäger deras tes ignoreras. Förklaringar från föräldrarna ignoreras. 

Soc har traumatiserat mina barn. Genom sina åtgärder har de försvårat diagnosticering och behandling. De har också använt våld mot barnen. 

Även skol- och vårdpersonal är kritiska. 

De s.k. råd soc gav oss är raka motsatsen till det både litteratur på området och psykologerna på BUP rekommenderar. Fortroendet ligger långt ner på minusskalan. 

Jag har stort förtroende för dem.
Tvångsomhändertaganden är ju såklart ett tungt ansvar att ta, framförallt under tidspress. Inte konstigt att det blir fel ibland, det är ju människor som tar besluten, och hellre kanske ta ett barn för mycket än att man missar något och något hemskt händer, det har ju också hänt..
Sen kan de ju rikta intern kritik om tex en chef tycker att fel beslut tagits.

Beror på vad man menar med upprättelse, att man får tillbaka sitt barn och en ursäkt från handläggaren och dess chef är ju definitivt upprättelse.

I trådar i detta forum och liknande hörs ju bara Ts version av det inträffade, vilket såklart kan leda till att desinformation sprids. 
Ta ett uppmärksammat fall där soc har gjort by the book, men föreställ dig vad den föräldern som tycker att de gjort fel skulle skriva i en tråd så kan du ju tänka dig hur den tråden skulle låta. 

Det som kan påverka mitt förtroendet är väl om jag skulle möta en väldigt ung person i ett ärende, någon utan livserfarenhet, som kanske inte är så bra människokännare, och utan egen erfarenhet av att vara förälder.