Har ni förtroende för svensk socialtjänst?

Detta är en helt omöjlig fråga att diskutera sakligt i ett sånt här forum. Det beror på flera olika faktorer.

Jag har en del insyn då jag samarbetat runt ärenden med socialtjänsten i olika kommuner genom åren. Jag har också viss erfarenhet av personliga ärenden.
Min uppfattning är att socialtjänsten gör ett bra jobb trots att förutsättningarna är i princip omöjliga för enskilda handläggare.
Personalomsättningen är enorm, i många fall går det inte att rekrytera nödvändig kompetens och relativt oerfarna socialsekreterare tvingas handlägga mycket svåra och komplicerade ärenden.

Trots detta lägger man sin själ i arbetet och hjälper/räddar väldigt många människor från att fara illa. Tiden, förutsättningar, resurser och brist på erfarenhet leder till att misstag ändå sker. Inte olikt andra myndigheter.

Varför går detta inte att diskutera i ett sånt här forum?
Några punkter.
1. Sekretess och integritet.
Socialtjänsten får ständigt kritik från alla håll. Antingen anses man ha gjort för mycket (som ex. från tråden, omhändertaganden som sedan visat sig inte varit nödvändiga - obs. beslutet kan ändå varit korrekt utifrån den information som fanns tillgänglig vid tidpunkten)
eller också har man gjort för lite (som fallet med "lilla hjärtat") och barn har fallit offer för en våldsam förälder etc.

Socialen kan aldrig diskutera dessa ärenden i detalj och därför aldrig riktigt försvara sig mot kritiken, oavsett om den är berättigad eller felaktig.

2. "Offer" har alltid tolkningsföreträde i media.
På grund av punkt 1. får offren alltid tolkningsföreträde i media. Det är omöjligt för socialtjänsten att "vinna" en debatt i media runt ett särskilt ärende. Detta är en del av spelreglerna som kan vara viktiga att hålla koll på för utomstående som läser subjektiva inlägg från förtvivlade anhöriga i enskilda fall.

3. Okunskap om lagstiftning, rutiner och erfarenheter
Den enskilda som blir föremål för myndighetsutövning har sällan eller aldrig koll eller förståelse för socialtjänsten agerande, det ligger i sakens natur att man blir upprörd och känner sig utsatt.
Detta går inte att komma ifrån utan är något man får acceptera och förhålla sig till.
Nästan alla föräldrar blir exempelvis rädda, upprörda och anser sig vara felaktigt utsatta när barnet blir föremål för en orosanmälan. Bilden är självklart olika eftersom man tror sig veta bäst som förälder, det finns en skam och en massa känslor av att "dömas" som oduglig förälder.

Nästan alla har svårt att förstå myndigheters ansvar när det gäller att värna och skydda barn. En orosanmälan kräver varken bevis eller tvärsäkra underlag, en viss oro är tillräcklig för att utreda - för säkerhets skull.

4. Snedvriden rapportering
Att hamna i en utredning inom socialtjänsten är skambelagt. Ytterst få om någon pratar högt om detta, kanske inte ens till sina närmaste släkt och vänner. I alla de fall där socialtjänsten skött sitt jobb, agerat professionellt och avslutat ärenden är det ingen som skriver eller säger något.
Oklart hur många ärenden socialtjänsten hanterar varje år men ingen hör något om alla de fall då man gjort det man skulle och levererat bra beslut, stöd, åtgärder etc. Det är tyst om dessa.
Väldigt många missnöjda "offer" för beslut och åtgärder låter högt i sociala medier, ibland i etablerad media. Ibland har man saklig grund och misstag har begåtts (det är inte tillräckligt ovanligt), ibland är man bara subjektivt "kränkt" och anser sig utsatt - osakligt.

det ligger i sakens natur att det aldrig går att få fram hur väl socialtjänsten sköter sitt uppdrag. Kanske (troligen) finns det uppföljningar och utvärderingar men jag har aldrig sett media rapportera om dessa. Det är nog inte lika sexigt och säljande.

I slutändan är det många gånger skillnaden i perspektiv som leder till att individer känner sig felaktigt hanterade;
- Myndigheten utgår ifrån ett uppdrag, instruktioner och rutiner när man startar och utreder ett ärende.
- Individen utgår ifrån sin egen subjektiva uppfattning.

Väldigt få (tex.) våldsamma pappor, icke-fungerande mammor, missbrukande föräldrar etc. etc. inser själva eller håller med om att de inte klarar att ge sina barn den omsorg de behöver och har rätt till. Det ligger i sakens natur.

I de fall socialtjänsten utreder misstanke om missförhållanden är det inte alltid så lätt att snabbt bedöma situationen. Det är inte svart eller vitt, exemplen ovan behöver inte automatiskt innebära att man är olämplig som förälder (förutom direkt våldsamt beteende), ibland kan det funka med stödinsatser som avlastning etc.
Försiktighetsprincipen är att man ska skydda barnet mot allvarlig risk i första hand. Barn omhändertas inte lättvindigt (som vissa tycks tro) men ibland sker det misstag. Det är ofrånkomligt eftersom det ofta är snabba beslut med begränsad information, dessutom kan ytterligare information inte alltid inhämtas utan att ev. utsatta barn (eller kvinnor) riskerar att bli offer under utredningen.

Verksamheten inom socialtjänsten är troligen en av de mest komplicerade formerna av myndighetsutövning vi har, den blir allt svårare då handläggare utsätts för hat och hot.
Trycket är enormt och misstag begås, ja.

Jag tror ändå få myndigheter lyckas bättre om man ser till hur svårt uppdraget är som ska genomföras under svåra omständigheter.

Detta är en helt omöjlig fråga att diskutera sakligt i ett sånt här forum. Det beror på flera olika faktorer.

Jag har en del insyn då jag samarbetat runt ärenden med socialtjänsten i olika kommuner genom åren. Jag har också viss erfarenhet av personliga ärenden.
Min uppfattning är att socialtjänsten gör ett bra jobb trots att förutsättningarna är i princip omöjliga för enskilda handläggare.
Personalomsättningen är enorm, i många fall går det inte att rekrytera nödvändig kompetens och relativt oerfarna socialsekreterare tvingas handlägga mycket svåra och komplicerade ärenden.

Trots detta lägger man sin själ i arbetet och hjälper/räddar väldigt många människor från att fara illa. Tiden, förutsättningar, resurser och brist på erfarenhet leder till att misstag ändå sker. Inte olikt andra myndigheter.

Varför går detta inte att diskutera i ett sånt här forum?
Några punkter.
1. Sekretess och integritet.
Socialtjänsten får ständigt kritik från alla håll. Antingen anses man ha gjort för mycket (som ex. från tråden, omhändertaganden som sedan visat sig inte varit nödvändiga - obs. beslutet kan ändå varit korrekt utifrån den information som fanns tillgänglig vid tidpunkten)
eller också har man gjort för lite (som fallet med "lilla hjärtat") och barn har fallit offer för en våldsam förälder etc.

Socialen kan aldrig diskutera dessa ärenden i detalj och därför aldrig riktigt försvara sig mot kritiken, oavsett om den är berättigad eller felaktig.

2. "Offer" har alltid tolkningsföreträde i media.
På grund av punkt 1. får offren alltid tolkningsföreträde i media. Det är omöjligt för socialtjänsten att "vinna" en debatt i media runt ett särskilt ärende. Detta är en del av spelreglerna som kan vara viktiga att hålla koll på för utomstående som läser subjektiva inlägg från förtvivlade anhöriga i enskilda fall.

3. Okunskap om lagstiftning, rutiner och erfarenheter
Den enskilda som blir föremål för myndighetsutövning har sällan eller aldrig koll eller förståelse för socialtjänsten agerande, det ligger i sakens natur att man blir upprörd och känner sig utsatt.
Detta går inte att komma ifrån utan är något man får acceptera och förhålla sig till.
Nästan alla föräldrar blir exempelvis rädda, upprörda och anser sig vara felaktigt utsatta när barnet blir föremål för en orosanmälan. Bilden är självklart olika eftersom man tror sig veta bäst som förälder, det finns en skam och en massa känslor av att "dömas" som oduglig förälder.

Nästan alla har svårt att förstå myndigheters ansvar när det gäller att värna och skydda barn. En orosanmälan kräver varken bevis eller tvärsäkra underlag, en viss oro är tillräcklig för att utreda - för säkerhets skull.

4. Snedvriden rapportering
Att hamna i en utredning inom socialtjänsten är skambelagt. Ytterst få om någon pratar högt om detta, kanske inte ens till sina närmaste släkt och vänner. I alla de fall där socialtjänsten skött sitt jobb, agerat professionellt och avslutat ärenden är det ingen som skriver eller säger något.
Oklart hur många ärenden socialtjänsten hanterar varje år men ingen hör något om alla de fall då man gjort det man skulle och levererat bra beslut, stöd, åtgärder etc. Det är tyst om dessa.
Väldigt många missnöjda "offer" för beslut och åtgärder låter högt i sociala medier, ibland i etablerad media. Ibland har man saklig grund och misstag har begåtts (det är inte tillräckligt ovanligt), ibland är man bara subjektivt "kränkt" och anser sig utsatt - osakligt.

det ligger i sakens natur att det aldrig går att få fram hur väl socialtjänsten sköter sitt uppdrag. Kanske (troligen) finns det uppföljningar och utvärderingar men jag har aldrig sett media rapportera om dessa. Det är nog inte lika sexigt och säljande.

I slutändan är det många gånger skillnaden i perspektiv som leder till att individer känner sig felaktigt hanterade;
- Myndigheten utgår ifrån ett uppdrag, instruktioner och rutiner när man startar och utreder ett ärende.
- Individen utgår ifrån sin egen subjektiva uppfattning.

Väldigt få (tex.) våldsamma pappor, icke-fungerande mammor, missbrukande föräldrar etc. etc. inser själva eller håller med om att de inte klarar att ge sina barn den omsorg de behöver och har rätt till. Det ligger i sakens natur.

I de fall socialtjänsten utreder misstanke om missförhållanden är det inte alltid så lätt att snabbt bedöma situationen. Det är inte svart eller vitt, exemplen ovan behöver inte automatiskt innebära att man är olämplig som förälder (förutom direkt våldsamt beteende), ibland kan det funka med stödinsatser som avlastning etc.
Försiktighetsprincipen är att man ska skydda barnet mot allvarlig risk i första hand. Barn omhändertas inte lättvindigt (som vissa tycks tro) men ibland sker det misstag. Det är ofrånkomligt eftersom det ofta är snabba beslut med begränsad information, dessutom kan ytterligare information inte alltid inhämtas utan att ev. utsatta barn (eller kvinnor) riskerar att bli offer under utredningen.

Verksamheten inom socialtjänsten är troligen en av de mest komplicerade formerna av myndighetsutövning vi har, den blir allt svårare då handläggare utsätts för hat och hot.
Trycket är enormt och misstag begås, ja.

Jag tror ändå få myndigheter lyckas bättre om man ser till hur svårt uppdraget är som ska genomföras under svåra omständigheter.

Återigen, lägg ner dina halmgubbar och härskartekniker om du ska kunna ha en seriös diskussion med nån. Blir svårt att ta dig på allvar när du hittar på saker i inlägg efter inlägg...

Ja i en perfekt värld gjorde ingen människa något fel och då hade ju inte soc behövts eftersom alla barn hade haft en bra situation..😊