• Anonym (Funde­rsam)
    Sun 29 Oct 2023 16:15
    7435 visningar
    146 svar
    146
    7435

    Har ni förtroende för svensk socialtjänst?

    Har noterat att det finns en del trådar om svensk socialtjänst.
    De flesta som startar trådar är väl missnöjda på ett eller annat sätt. 

    Jag undrar om ni själva har förtroende för den här institutionen? Tänker på rättssäkerhet, objektivitet, integritet och bemötande. 

    I de fall olika former av tvångsåtgärder, omhändertagande etc sker. Har då alltid socialtjänsten på fötterna tror ni?

    Har sett att man från vissa håll kallar kritik för desinformation. Är all kritik desinformation?

    I de fall socialtjänsten begår misstag. Får de drabbade då upprättelse? Går det ens att få? Hur åtgärdar man ryktesspridning som exempelvis ett felaktigt omhändertagande kan ge upphov till? 

  • Svar på tråden Har ni förtroende för svensk socialtjänst?
  • Anonym (Donna­)
    Mon 30 Oct 2023 11:35
    #31
    +1
    Anonym (Ani) skrev 2023-10-30 00:10:07 följande:
    Så du skulle hellre se att säg 2 barn per år dör/råkar illa ut för att de omhändertar två barn för lite än att 2 föräldrar får sin stolthet sårad för att de tar 2 barn för mycket?

    HUR kan du tycka att det är bättre? DET är en konstig syn om något!
    Sin "stolthet sårad"?
    Du borde nog stänga till foderluckan om detta, du saknar totalt inlevelserförmåga.

    Det kunde varit du som togs från dina föräldrar, eller dina ungar som tas från dig. Men det är väl inte så farligt heller, lite sårad stolthet är väl bara att ruska av sig?
  • Anonym (Ani)
    Mon 30 Oct 2023 11:54
    #32
    -1 +2
    Anonym (Elisa) skrev 2023-10-30 11:12:59 följande:
    Lugn och fin..

    Varför försvar du deras tabbar så mycket för? 

    Det enklaste är ju att dom gör sitt jobb istället och låter bli att göra något fel över huvudtaget..eller hur!? Istället för att jäklas med folk.. // Skrattande

    Då blir inga barn eller människor skadade alls istället..

    Återigen, lägg ner dina halmgubbar och härskartekniker om du ska kunna ha en seriös diskussion med nån. Blir svårt att ta dig på allvar när du hittar på saker i inlägg efter inlägg...


    Ja i en perfekt värld gjorde ingen människa något fel och då hade ju inte soc behövts eftersom alla barn hade haft en bra situation..😊

  • Anonym (Ani)
    Mon 30 Oct 2023 11:55
    #33
    -1 +2
    Anonym (insyn och erfarenhet) skrev 2023-10-30 10:22:37 följande:

    Detta är en helt omöjlig fråga att diskutera sakligt i ett sånt här forum. Det beror på flera olika faktorer.

    Jag har en del insyn då jag samarbetat runt ärenden med socialtjänsten i olika kommuner genom åren. Jag har också viss erfarenhet av personliga ärenden.
    Min uppfattning är att socialtjänsten gör ett bra jobb trots att förutsättningarna är i princip omöjliga för enskilda handläggare.
    Personalomsättningen är enorm, i många fall går det inte att rekrytera nödvändig kompetens och relativt oerfarna socialsekreterare tvingas handlägga mycket svåra och komplicerade ärenden.

    Trots detta lägger man sin själ i arbetet och hjälper/räddar väldigt många människor från att fara illa. Tiden, förutsättningar, resurser och brist på erfarenhet leder till att misstag ändå sker. Inte olikt andra myndigheter.


    Varför går detta inte att diskutera i ett sånt här forum?
    Några punkter.
    1. Sekretess och integritet.
    Socialtjänsten får ständigt kritik från alla håll. Antingen anses man ha gjort för mycket (som ex. från tråden, omhändertaganden som sedan visat sig inte varit nödvändiga - obs. beslutet kan ändå varit korrekt utifrån den information som fanns tillgänglig vid tidpunkten)
    eller också har man gjort för lite (som fallet med "lilla hjärtat") och barn har fallit offer för en våldsam förälder etc.


    Socialen kan aldrig diskutera dessa ärenden i detalj och därför aldrig riktigt försvara sig mot kritiken, oavsett om den är berättigad eller felaktig.

    2. "Offer" har alltid tolkningsföreträde i media.
    På grund av punkt 1. får offren alltid tolkningsföreträde i media. Det är omöjligt för socialtjänsten att "vinna" en debatt i media runt ett särskilt ärende. Detta är en del av spelreglerna som kan vara viktiga att hålla koll på för utomstående som läser subjektiva inlägg från förtvivlade anhöriga i enskilda fall.

    3. Okunskap om lagstiftning, rutiner och erfarenheter
    Den enskilda som blir föremål för myndighetsutövning har sällan eller aldrig koll eller förståelse för socialtjänsten agerande, det ligger i sakens natur att man blir upprörd och känner sig utsatt.
    Detta går inte att komma ifrån utan är något man får acceptera och förhålla sig till.
    Nästan alla föräldrar blir exempelvis rädda, upprörda och anser sig vara felaktigt utsatta när barnet blir föremål för en orosanmälan. Bilden är självklart olika eftersom man tror sig veta bäst som förälder, det finns en skam och en massa känslor av att "dömas" som oduglig förälder.


    Nästan alla har svårt att förstå myndigheters ansvar när det gäller att värna och skydda barn. En orosanmälan kräver varken bevis eller tvärsäkra underlag, en viss oro är tillräcklig för att utreda - för säkerhets skull.

    4. Snedvriden rapportering
    Att hamna i en utredning inom socialtjänsten är skambelagt. Ytterst få om någon pratar högt om detta, kanske inte ens till sina närmaste släkt och vänner. I alla de fall där socialtjänsten skött sitt jobb, agerat professionellt och avslutat ärenden är det ingen som skriver eller säger något.
    Oklart hur många ärenden socialtjänsten hanterar varje år men ingen hör något om alla de fall då man gjort det man skulle och levererat bra beslut, stöd, åtgärder etc. Det är tyst om dessa.
    Väldigt många missnöjda "offer" för beslut och åtgärder låter högt i sociala medier, ibland i etablerad media. Ibland har man saklig grund och misstag har begåtts (det är inte tillräckligt ovanligt), ibland är man bara subjektivt "kränkt" och anser sig utsatt - osakligt.


    det ligger i sakens natur att det aldrig går att få fram hur väl socialtjänsten sköter sitt uppdrag. Kanske (troligen) finns det uppföljningar och utvärderingar men jag har aldrig sett media rapportera om dessa. Det är nog inte lika sexigt och säljande.


    I slutändan är det många gånger skillnaden i perspektiv som leder till att individer känner sig felaktigt hanterade;
    - Myndigheten utgår ifrån ett uppdrag, instruktioner och rutiner när man startar och utreder ett ärende.
    - Individen utgår ifrån sin egen subjektiva uppfattning.


    Väldigt få (tex.) våldsamma pappor, icke-fungerande mammor, missbrukande föräldrar etc. etc. inser själva eller håller med om att de inte klarar att ge sina barn den omsorg de behöver och har rätt till. Det ligger i sakens natur.


    I de fall socialtjänsten utreder misstanke om missförhållanden är det inte alltid så lätt att snabbt bedöma situationen. Det är inte svart eller vitt, exemplen ovan behöver inte automatiskt innebära att man är olämplig som förälder (förutom direkt våldsamt beteende), ibland kan det funka med stödinsatser som avlastning etc.
    Försiktighetsprincipen är att man ska skydda barnet mot allvarlig risk i första hand. Barn omhändertas inte lättvindigt (som vissa tycks tro) men ibland sker det misstag. Det är ofrånkomligt eftersom det ofta är snabba beslut med begränsad information, dessutom kan ytterligare information inte alltid inhämtas utan att ev. utsatta barn (eller kvinnor) riskerar att bli offer under utredningen.


    Verksamheten inom socialtjänsten är troligen en av de mest komplicerade formerna av myndighetsutövning vi har, den blir allt svårare då handläggare utsätts för hat och hot.
    Trycket är enormt och misstag begås, ja.


    Jag tror ändå få myndigheter lyckas bättre om man ser till hur svårt uppdraget är som ska genomföras under svåra omständigheter.


    Väl skrivet.
    Hoppas folk orkar läsa.
  • Anonym (Funde­rsam) Trådstartaren
    Mon 30 Oct 2023 12:24
    #34
    +4
    Anonym (Donna) skrev 2023-10-30 11:35:45 följande:
    Sin "stolthet sårad"?
    Du borde nog stänga till foderluckan om detta, du saknar totalt inlevelserförmåga.

    Det kunde varit du som togs från dina föräldrar, eller dina ungar som tas från dig. Men det är väl inte så farligt heller, lite sårad stolthet är väl bara att ruska av sig?
    Precis. Det handlar om ett enormt trauma för alla inblandade. Barn och föräldrar som för alltid förlorar sin trygghet och sin tillit.

    Sedan det här med att soc behöver jättemycket på fötterna för att åka till förskola och skola och omhänderta barn kan jag säga att det inte alls stämmer. Det kan räcka med misstankar. Och hur uppkommer då dessa misstankar? Jo, vanligen har någon anmält. Kan vara anonymt, eller någon som väldigt bokstavligt tolkar sin roll som förskollärare, lärare, fritidspersonal eller annan som fått lära sig att de ska anmäla varje misstanke till soc, som sedan ska göra en bedömning. Misstanken kan vara av rätt vag natur. Ett eller flera blåmärken, eller att barnet uttryckt att föräldrarna är dumma. Barn kan ramla och slå sig, vilket inte är helt ovanligt. Barn kan bli arga på sina föräldrar vilket inte heller är helt ovanligt. 

    Jag tycker att systemet är otroligt skevt. Att soc ska gömma sig bakom att de "skyddar barnen" håller inte riktigt. Uppenbarligen finns det flera som kan vittna om att soc har gjort större skada än nytta. 

    Är så trött på att höra att de inte kan kommentera enskilda fall, vilket i praktiken innebär att de slipper undan ansvar helt, då varje fall var för sig är enskilt. Lägger man samman dem framkommer dock en bild. Det måste vara tillåtet att diskutera socialtjänstens metodik i de här sammanhangen. 

    Jag har full förståelse för att socialtjänstens uppdrag är svårt, men det gör också att det krävs en fingertoppskänsla. Ibland får jag intrycket av att socialtjänsten är som en elefant i en porslinsaffär. 

    Det här handlar inte om att bli "kränkt", utan något mycket värre. Att socialtjänsten skulle be om ursäkt för att de inte anser sig ha tillräckligt på fötterna för ett permanent LVU tror jag inte heller är särskilt vanligt förekommande.  De tycker helt enkelt inte att de agerat felaktigt när de tvångsomhändertagit barn på misstankar. De anser t.o.m. att det är deras jobb. Läste någonstans om hur stor andel av alla akuta omhändertaganden som resulterar i LVU. Kommer inte ihåg siffran i huvudet, men det var försvinnande få. Någon enstaka procent.  Så egentligen handlar det inte om att man omhändertar ett barn för mycket istället för ett barn för litet. Det handlar snarare om att man omhändertar 100 barn för mycket istället för 1 barn för lite. Ett grundfel tror jag är att många verksamma inom soc bara tycks se en uppsida på ett omhändertagande. Tror alla som varit utsatta för detta inte alls håller med. Just den förståelsen tycks vara väldigt svår. Jag tror de flesta inte fattar detta, förrän den dag de själva drabbas. Kan komma som en blixt från klar himmel att få det där samtalet.
  • +1

    Har faktiskt aldrig behövt ha något med dom att göra. Men svaret på frågan är - NOLL!!! Demon

  • Anonym (Yez)
    Mon 30 Oct 2023 23:12
    #36
    -1 +2

    Mycket imponerad av deras kompetens och effektivitet samt fokus på att alltid prata direkt med och ha fokus på barnen som var tonåringar.

    detta gällde soc i Sollentuna

  • Anonym (A)
    Mon 30 Oct 2023 23:24
    #37
    -1 +1
    Anonym (insyn och erfarenhet) skrev 2023-10-30 10:22:37 följande:

    Detta är en helt omöjlig fråga att diskutera sakligt i ett sånt här forum. Det beror på flera olika faktorer.

    Jag har en del insyn då jag samarbetat runt ärenden med socialtjänsten i olika kommuner genom åren. Jag har också viss erfarenhet av personliga ärenden.
    Min uppfattning är att socialtjänsten gör ett bra jobb trots att förutsättningarna är i princip omöjliga för enskilda handläggare.
    Personalomsättningen är enorm, i många fall går det inte att rekrytera nödvändig kompetens och relativt oerfarna socialsekreterare tvingas handlägga mycket svåra och komplicerade ärenden.

    Trots detta lägger man sin själ i arbetet och hjälper/räddar väldigt många människor från att fara illa. Tiden, förutsättningar, resurser och brist på erfarenhet leder till att misstag ändå sker. Inte olikt andra myndigheter.


    Varför går detta inte att diskutera i ett sånt här forum?
    Några punkter.
    1. Sekretess och integritet.
    Socialtjänsten får ständigt kritik från alla håll. Antingen anses man ha gjort för mycket (som ex. från tråden, omhändertaganden som sedan visat sig inte varit nödvändiga - obs. beslutet kan ändå varit korrekt utifrån den information som fanns tillgänglig vid tidpunkten)
    eller också har man gjort för lite (som fallet med "lilla hjärtat") och barn har fallit offer för en våldsam förälder etc.


    Socialen kan aldrig diskutera dessa ärenden i detalj och därför aldrig riktigt försvara sig mot kritiken, oavsett om den är berättigad eller felaktig.

    2. "Offer" har alltid tolkningsföreträde i media.
    På grund av punkt 1. får offren alltid tolkningsföreträde i media. Det är omöjligt för socialtjänsten att "vinna" en debatt i media runt ett särskilt ärende. Detta är en del av spelreglerna som kan vara viktiga att hålla koll på för utomstående som läser subjektiva inlägg från förtvivlade anhöriga i enskilda fall.

    3. Okunskap om lagstiftning, rutiner och erfarenheter
    Den enskilda som blir föremål för myndighetsutövning har sällan eller aldrig koll eller förståelse för socialtjänsten agerande, det ligger i sakens natur att man blir upprörd och känner sig utsatt.
    Detta går inte att komma ifrån utan är något man får acceptera och förhålla sig till.
    Nästan alla föräldrar blir exempelvis rädda, upprörda och anser sig vara felaktigt utsatta när barnet blir föremål för en orosanmälan. Bilden är självklart olika eftersom man tror sig veta bäst som förälder, det finns en skam och en massa känslor av att "dömas" som oduglig förälder.


    Nästan alla har svårt att förstå myndigheters ansvar när det gäller att värna och skydda barn. En orosanmälan kräver varken bevis eller tvärsäkra underlag, en viss oro är tillräcklig för att utreda - för säkerhets skull.

    4. Snedvriden rapportering
    Att hamna i en utredning inom socialtjänsten är skambelagt. Ytterst få om någon pratar högt om detta, kanske inte ens till sina närmaste släkt och vänner. I alla de fall där socialtjänsten skött sitt jobb, agerat professionellt och avslutat ärenden är det ingen som skriver eller säger något.
    Oklart hur många ärenden socialtjänsten hanterar varje år men ingen hör något om alla de fall då man gjort det man skulle och levererat bra beslut, stöd, åtgärder etc. Det är tyst om dessa.
    Väldigt många missnöjda "offer" för beslut och åtgärder låter högt i sociala medier, ibland i etablerad media. Ibland har man saklig grund och misstag har begåtts (det är inte tillräckligt ovanligt), ibland är man bara subjektivt "kränkt" och anser sig utsatt - osakligt.


    det ligger i sakens natur att det aldrig går att få fram hur väl socialtjänsten sköter sitt uppdrag. Kanske (troligen) finns det uppföljningar och utvärderingar men jag har aldrig sett media rapportera om dessa. Det är nog inte lika sexigt och säljande.


    I slutändan är det många gånger skillnaden i perspektiv som leder till att individer känner sig felaktigt hanterade;
    - Myndigheten utgår ifrån ett uppdrag, instruktioner och rutiner när man startar och utreder ett ärende.
    - Individen utgår ifrån sin egen subjektiva uppfattning.


    Väldigt få (tex.) våldsamma pappor, icke-fungerande mammor, missbrukande föräldrar etc. etc. inser själva eller håller med om att de inte klarar att ge sina barn den omsorg de behöver och har rätt till. Det ligger i sakens natur.


    I de fall socialtjänsten utreder misstanke om missförhållanden är det inte alltid så lätt att snabbt bedöma situationen. Det är inte svart eller vitt, exemplen ovan behöver inte automatiskt innebära att man är olämplig som förälder (förutom direkt våldsamt beteende), ibland kan det funka med stödinsatser som avlastning etc.
    Försiktighetsprincipen är att man ska skydda barnet mot allvarlig risk i första hand. Barn omhändertas inte lättvindigt (som vissa tycks tro) men ibland sker det misstag. Det är ofrånkomligt eftersom det ofta är snabba beslut med begränsad information, dessutom kan ytterligare information inte alltid inhämtas utan att ev. utsatta barn (eller kvinnor) riskerar att bli offer under utredningen.


    Verksamheten inom socialtjänsten är troligen en av de mest komplicerade formerna av myndighetsutövning vi har, den blir allt svårare då handläggare utsätts för hat och hot.
    Trycket är enormt och misstag begås, ja.


    Jag tror ändå få myndigheter lyckas bättre om man ser till hur svårt uppdraget är som ska genomföras under svåra omständigheter.


    +1
  • Anonym (Elisa­)
    Mon 30 Oct 2023 23:32
    #38
    -2
    Anonym (Ani) skrev 2023-10-30 11:54:18 följande:

    Återigen, lägg ner dina halmgubbar och härskartekniker om du ska kunna ha en seriös diskussion med nån. Blir svårt att ta dig på allvar när du hittar på saker i inlägg efter inlägg...


    Ja i en perfekt värld gjorde ingen människa något fel och då hade ju inte soc behövts eftersom alla barn hade haft en bra situation..😊


    Precis dom behövs inte!

    Eftersom dom gör fler fel än rätt så kan dom bara lägga ner, istället, och bespara befolkningen på skattemedel som går dit i onödan istället...
  • Anonym (N)
    Tue 31 Oct 2023 00:22
    #39

    Det handlar bara om tur vem man har att göra med där. Är det en knäppis som för för sig saker kan det vara kört. Orkar inte dra hela min historia men jag lovar att alla hade hållt med mig över att dom gjorde fel som startade en utredning. 


    har sen dess vart livdd för soc att dom ska ta ena barnet ifrån oss. Är så lättad nu när hn är 19 år. Det var lite turbulent runt detta barn och ingen av gångerna det anmäldes var det befogat. Det hade jag stått för annars. 


    dock började hn röka cannabis vid 16 år och det var egentligen enda gången det kändes som en trygghet att soc fanns. Även fast vi klarat av allt utan dom med hjälp av andra instanser. 


    dom har aldrig haft koll. Dom kom på möten med mini Maria och satt som frågetecken bara. 


    dom har aldrig gjort nåt för vänner och bekanta som verkligen behövt hjälp. En vän fick massvis med orosanmälningar av sina barn, soc hörde av sig flera månader senare. 
    jag hade själv kontakt med soc hela tonåren och hade absolut inget förtroende för dom. Otrolig mähän bara. 


    dock kan fel person faktiskt omhänderta barn på lösa grunder. Min kollega t.ex. vars barn fick lvu och skickades runt bland en massa galna människor där dom tills lit insåg att det faktist inte var mammans fel att barnet var dom hn var utan behövde hjälp. 

  • Anonym (N)
    Tue 31 Oct 2023 00:25
    #40
    +1

    Sen är det väldigt synd att det sker anmälningar per automatik. På mini Maria i Stockholm görs en orosanmälan till soc oavsett om provet är negativt eller positivt. Detta har gjort att många föräldrar inte törs ta dit sina barn. 


    jag gjorde det ändå flera gånger, men detta tycker jag är värdelöst. 

Svar på tråden Har ni förtroende för svensk socialtjänst?