• noraa

    Vad prioriterar du, sex eller monogami?

    Jag har diskuterat i ett antal trådar här som har behandlat frågan om monogama relationer med otillräckligt, otillfredsställande och uteblivet sex och det problematiska med att söka sig utanför relationen för sex. I en tråd skrev jag att jag ibland önskar en älskare men att jag inte vill att min kille känner till det. Otrohet, sa många. Usch! Lögn! Svek! Detta trots att jag själv bedömde 'skadeverkningarna' för alla inblandade som mindre av det valet än andra val, exempelvis föreslå en öppen relation eller att bryta upp, all things considered.


    När jag var yngre tänkte jag nog som många här verkar göra: om man har lovat sexuell monogami så ska man hålla det löftet, och om man inte kan hålla ett sådant löfte ska man inte lova det.


    Men jag har blivit äldre, mer erfaren och mer ödmjuk och jag har ändrat mig. Jag har hört mycket om sexlösa relationer, eller relationer där sex handlar om att en ställer upp på sex för att behålla relationen med dess ekonomiska och sociala fördelar. Jag har själv upplevt det. Idag vet jag saker om det orättvisa i att förneka sin partner sex, alternativt ge trist oengagerat sex och ändå bli rasande och känna sig sviken när partnern söker sig någon annanstans.


    Och visst, man bryter ett löfte – uttalat eller outtalat - om sexuell exklusivitet när man går till någon annan för sex men jag tycker att man bryter det när man inte tillfredsställer sin partner sexuellt. Monogami är en del av parrelationens överenskommelse, men det är sex också.


    I en perfekt värld skulle alla innan de gick in i en relation tydligt uttrycka sina sexuella förväntningar och önskemål: Do's and don't's and maybes, must haves, och aldrig i livet, minst fem gånger i veckan annars skaffar jag en älskarinna eller bara på lördagen om du super ner mig och köper rosor. Men det är inte så. I verkligheten går vi in i en relation med en mängd dolda förväntningar och önskningar, inte minst sexuellt. En sådan föreställning är monogami. En annan är sex. Det är rimligt att förvänta sig att en romantisk och sexuell relation ska vara sexuell.

    Etik och moral brukar vara en viktig del av diskussionen kring otrohet, det är fult och fel att bryta ett löfte. Man ser otrohet som ett kontraktsbrott. Men när det gäller kontrakt är det ändå så att om en part bryter sin del i överenskommelsen är inte den andra parten skyldig att hålla sin. Om du smiter undan från det ansvar du har tagit på dig genom att lova monogami,, det vill saga ömsesidigt tillfredsställande sex, kan inte du kräva att den andra parten ska hålla fast vid sitt ansvar, det vill saga att inte ha sex med någon annan.


    Om man gör outtalade antaganden om monogami kan man inte bli upprörd om ens partner gör outtalade antaganden om frekvent och fortsatt sex. Och om man bryter den överenskommelsen har man ingen rätt att agera som den sårade parten om ens partner beslutar sig för att överenskommelsen därför inte gäller längre.


    Vuxenlivet är fullt av komplicerade val, sällan finns en självklar moraliskt riktig väg att gå. Livet är fullt av situationer där vi måste väga olika värderingar mot varandra. I debatten här framkommer ofta ärlighet som ett moraliskt överlägset val som alltid ska prioriteras, det är esset som slår alla andra val och överväganden. Ibland hävdas att trohet och monogami är det enda moraliskt riktiga. Vet ni, jag tycker att det är att trivialisera sex och den vikt som vissa människor lägger vid sex. Jag tycker inte att det är rimligt eller rättvist att människor ska offra sex, sexuell njutning, sexuell experimentlusta, eller chansen att bli begärd, åtrådd och uppfylld bara för att försöka leva upp till andra människors moraliska värderingar som ständigt nedvärderar sex till förmån för ärlighet, familj och monogami. 


    Jag blir faktiskt provocerad av den rättfärdighet med vilken människor som inte är intresserade av sex talar om sina val, sina känslor samtidigt som det man lätt pekar ut dom som prioriterar sexuell njutning som svekfulla lögnare. Det upprätthåller bara en unken sexualmoral där sex är lite fult och skamligt, där fina flickor inte knullar och hederliga män aldrig bedrar även om den sexuella aktiviteten är ett mercyfuck på lördag kväll om han har tur.

  • Svar på tråden Vad prioriterar du, sex eller monogami?
  • StinaFia
    Visst, man ska vårda en relation och prata om svårigheter och meningsskiljaktigheter som uppstår, men för mig så är det ganska klart att det alltid är den med större sexlust som hamnar i underläge i en sån öppen och ärlig diskussion. Så här:

    Låg sexlust: Kan nöja sig med att vara passiv men ändå nå sitt mål
    Hög sexlust: Måste vara aktiv för att må sitt mål -> be om mer/annorlunda sex eller vara otrogen eller begära separation

    Låg sexlust: Är den drabbade parten
    Hög sexlust: Får skulden, är bråkstaken, blir syndabock (horbock )
    Ja, jag kan inte heller se hur den med högre sexlust skulle kunna hamna i något annat än underläge i en sådan diskussion. Det är som jag ser det alltid den som begär en förändring som startar i underläge. Just därför är det så viktigt att ha win/win- tänk i en relation. Även om det problem som för tillfället avhandlas är olösligt kommer ett sådant tänkande under samtalet leda till bättre komunikation och underlätta problemhantering i framtiden, och inte minst kommer BÅDA gå stärkta ur disskutionen därför att båda känner sig accepterade.

    Jag ser att allt för många människor skuldbeläggs av sin livspartner... Att skuldbelägga den andre är bara ett sätt att slippa ändra sig själv, och i längden tar det död på förhållandet (varesig man går isär eller ej). Hur någon människa kan önska denna stagnation är för mig obegripligt, eftersom det enligt mig är den största gåvan med partnerskap; att få växa som människa i trygghet och kärlek!
  • Completorium
    StinaFia skrev 2010-08-20 06:52:16 följande:
    Visst, man ska vårda en relation och prata om svårigheter och meningsskiljaktigheter som uppstår, men för mig så är det ganska klart att det alltid är den med större sexlust som hamnar i underläge i en sån öppen och ärlig diskussion. Så här:

    Låg sexlust: Kan nöja sig med att vara passiv men ändå nå sitt mål
    Hög sexlust: Måste vara aktiv för att må sitt mål -> be om mer/annorlunda sex eller vara otrogen eller begära separation

    Låg sexlust: Är den drabbade parten
    Hög sexlust: Får skulden, är bråkstaken, blir syndabock (horbock )
    Ja, jag kan inte heller se hur den med högre sexlust skulle kunna hamna i något annat än underläge i en sådan diskussion. Det är som jag ser det alltid den som begär en förändring som startar i underläge. Just därför är det så viktigt att ha win/win- tänk i en relation. Även om det problem som för tillfället avhandlas är olösligt kommer ett sådant tänkande under samtalet leda till bättre komunikation och underlätta problemhantering i framtiden, och inte minst kommer BÅDA gå stärkta ur disskutionen därför att båda känner sig accepterade.

    Jag ser att allt för många människor skuldbeläggs av sin livspartner... Att skuldbelägga den andre är bara ett sätt att slippa ändra sig själv, och i längden tar det död på förhållandet (varesig man går isär eller ej). Hur någon människa kan önska denna stagnation är för mig obegripligt, eftersom det enligt mig är den största gåvan med partnerskap; att få växa som människa i trygghet och kärlek!
    Javisst, men jag levde i ett långt förhållande där jag gång på gång, under flera år var den bråkige som tog upp vårt sexliv till diskussion och varje gång blev det bättre ett tag men alltid föll det tillbaka till samma trista situation som förut. Här utnyttjade min partner passivitetsmetoden på ett annat sätt: Hon höll med mig och lovade att det skulle bli ändring, men uppenbarligen utan att mena det utan sedan föll hon tillbaka i sitt gamla mönster och diskussionen hade inte lett till något. Detta innebar ju till slut att jag valde att lämna henne. Men det var inte enbart sex, det var annat också.

    Men jag ser också en annan sak nu, i ljuset av alla erfarenheter jag gjort under de senare åren. Då, i mitt förra äktenskap, vågade jag inte ge sexlivet så stor betydelse. Jag behövde mer argument för en skilsmässa än bara sexet. Jag kände att det inte var acceptabelt att bara hänvisa till ett miserabelt sexliv utan jag skulle behöva visa på att vårt förhållande hade andra brister också.

    Idag har jag dels lärt mig att sex är så viktigt för mig att det är nödvändigt att jag är nöjd för att jag ska kunna leva i ett monogamt förhållande, dels att jag nu kan erkänna för mig själv och omgivningen att just enbart sex kan räcka som orsak till att bryta en relation. Såpass viktigt är det för mig.

    Därför ser jag idag på ett annat sätt på relationer med kvinnor. Jag har avslutat barnperioden i mitt liv (de barn jag har är snart utflugna och jag kommer inte att skaffa fler) och jag känner inte det där starka behovet av att "bygga bo" som jag hade tidigare.

    Om jag ställs inför valet att:
    * leva monogamt med en kvinna och behöva tjafsa om sexlivet ständigt och jämt
    eller
    * leva ensam och ha kortare/lösare relationer med kvinnor för att få sällskap och sex
    så skulle jag välja det senare. Såpass krass har jag blivit av de erfarenheter jag fått under 30 år som sexuellt aktiv i monogama relationer. Jag vågar het enkelt inte längre tro på att en monogam relation kan ge mig det jag behöver. Visst, jag tror att jag kan träffa den kvinna som ger mig allt, men sannolikheten är så liten att det inte längre känns värt risken.
  • sextiotalist
    Completorium skrev 2010-08-20 00:04:32 följande:
    Låg sexlust: Är den drabbade parten
    Hög sexlust: Får skulden, är bråkstaken, blir syndabock (horbock )
    Oj, under ett 5 års förhållande var jag den som ständigt fick skulden, pga låg sexlust. Hans dåliga humör var mitt fel, för jag hade inte gett honom det sexet han ville ha.
    Själv undrade jag var det var för fel på mig, eftersom min sexlust var minimal till slutet (för att under några år inte ha någon alls, var antisexuell)
  • StinaFia
    Completorium skrev 2010-08-20 07:46:41 följande:
    Javisst, men jag levde i ett långt förhållande där jag gång på gång, under flera år var den bråkige som tog upp vårt sexliv till diskussion och varje gång blev det bättre ett tag men alltid föll det tillbaka till samma trista situation som förut. Här utnyttjade min partner passivitetsmetoden på ett annat sätt: Hon höll med mig och lovade att det skulle bli ändring, men uppenbarligen utan att mena det utan sedan föll hon tillbaka i sitt gamla mönster och diskussionen hade inte lett till något. Detta innebar ju till slut att jag valde att lämna henne. Men det var inte enbart sex, det var annat också.

    Men jag ser också en annan sak nu, i ljuset av alla erfarenheter jag gjort under de senare åren. Då, i mitt förra äktenskap, vågade jag inte ge sexlivet så stor betydelse. Jag behövde mer argument för en skilsmässa än bara sexet. Jag kände att det inte var acceptabelt att bara hänvisa till ett miserabelt sexliv utan jag skulle behöva visa på att vårt förhållande hade andra brister också.
    Ni hade INTE win/win-tänk. Med det resultat ni fick i er disskution måste samtalet i slutänden handlat om att någon skulle ge med sig till förmån för den andre.

    Din fru "gav med sig", vilket jag antar innebar utlovad ökad frekvens av sex..?
    De som ändrar sig för någon annans skull faller tillbaka till sitt gamla beteende, så fungerar arten ;)
    Om förändringen kommer sig av en nyfikenhet på den andres synsätt, en vilja att eventuellt ändra sig för sin EGEN skull, är det troligare att förändringen består, men för det krävs en accepterande hållning från de vi älskar. Att skuldbelägga är bara till hinder för förändring och till gagn för passivt eller aggressivt försvar.
  • Completorium
    sextiotalist skrev 2010-08-20 08:07:56 följande:
    Oj, under ett 5 års förhållande var jag den som ständigt fick skulden, pga låg sexlust. Hans dåliga humör var mitt fel, för jag hade inte gett honom det sexet han ville ha.
    Själv undrade jag var det var för fel på mig, eftersom min sexlust var minimal till slutet (för att under några år inte ha någon alls, var antisexuell)
    Jag skrev "i en sån öppen och ärlig" diskussion. Personligen har jag alltid försökt att se min egen del i ett problem. Jag har aldrig trott att det är ens fel att två träter. Så om man då går in i en diskussion med ärliga intentioner att se sin egen roll så blir det annorlunda.

    Det är ju väldigt enkelt att bara skälla på sin partner och ge den skulden, men det ser jag inte som en öppen och ärlig diskussion.

    Men man har ju minst två "referenspunkter" att förhålla sig till:
    * Den som säger att alla har rätt till sin egen sexualitet och att ingen får tvinga sig på någon annan.
    * Den bild som media sprider om att sex, som kan ge vem som helst panik och tro att man är onormal om man inte har häftigt och utlevande sex varje dag och får multipla orgasmer.

    Så, om man som jag, när jag har försökt diskutera sexlivet med kvinnor jag levt med, förhåller mig utifrån den förstnämnda referensen så lovar jag dig att man kommer in underläge! Då är det nämligen så att vi iofs båda har rätt när vi utgår ifrån vår egen upplevelse av sexlivet, och då är det den som har mer lust som saknar något, den som trots att även den med mer lust ska tillerkännas sin rätt till sin egen sexualitet ändå inte kan få det. Alltså är man då i ett underläge, för man tvingas då bli en buse i förhållandet för att få tillgång till sin egen sexualitet.

    Det jag skrev har ju alltså inget med egoistiska tölpar att göra, människor som bara kan se sina egna behov och vägrar försöka förstå andras synpunkter.
  • Completorium
    StinaFia skrev 2010-08-20 08:10:12 följande:
    Ni hade INTE win/win-tänk. Med det resultat ni fick i er disskution måste samtalet i slutänden handlat om att någon skulle ge med sig till förmån för den andre.

    Din fru "gav med sig", vilket jag antar innebar utlovad ökad frekvens av sex..?
    De som ändrar sig för någon annans skull faller tillbaka till sitt gamla beteende, så fungerar arten ;)
    Om förändringen kommer sig av en nyfikenhet på den andres synsätt, en vilja att eventuellt ändra sig för sin EGEN skull, är det troligare att förändringen består, men för det krävs en accepterande hållning från de vi älskar. Att skuldbelägga är bara till hinder för förändring och till gagn för passivt eller aggressivt försvar.
    Javisst, det förstår jag ju idag. Men skillnaden mellan min fru och mig var att jag faktiskt försökte göra nåt! Och hon tog aldrig mig på allvar och försökte aldrig förstå mig. Hon uppfattade nog bara mig som jobbig.

    Nåt som bevisar det är att den dag då jag till slut var otrogen och det kom fram och ledde till att vi gick i familjeterapi, så framkom det att hon aldrig hade fattat att jag inte varit nöjd med vårt förhållande!! Hur kan det ha undgått henne? Lyssnade hon öht inte på vad jag försökte säga henne?

    Jag tycker att hon svek mig när hon bara "gav med sig" istf att ta en diskussion. Jag minns att våra "diskussioner" var som att prata rakt ut i tomma intet. Inget motstånd alls. Hon bara vek undan och struntade egentligen helt i vad jag fösökte säga.
  • StinaFia
    Completorium skrev 2010-08-20 08:31:30 följande:
    Javisst, det förstår jag ju idag. Men skillnaden mellan min fru och mig var att jag faktiskt försökte göra nåt! Och hon tog aldrig mig på allvar och försökte aldrig förstå mig. Hon uppfattade nog bara mig som jobbig.

    Nåt som bevisar det är att den dag då jag till slut var otrogen och det kom fram och ledde till att vi gick i familjeterapi, så framkom det att hon aldrig hade fattat att jag inte varit nöjd med vårt förhållande!! Hur kan det ha undgått henne? Lyssnade hon öht inte på vad jag försökte säga henne?

    Jag tycker att hon svek mig när hon bara "gav med sig" istf att ta en diskussion. Jag minns att våra "diskussioner" var som att prata rakt ut i tomma intet. Inget motstånd alls. Hon bara vek undan och struntade egentligen helt i vad jag fösökte säga.
    ja, och det visar att hon hade inställningen att; jag vill vinna, och då måste du förlora. enklast är att i disskutionen låta DIG vinna, och då måste jag förlora.

    Om hon istället varit mogen att jobba med sig själv, se på sig själv och låta sig själv vinna (i form av större acceptans av sig själv) kunde hon åtminstone fört en disskution med dig som var just öppen och ärlig.

    det är som sagt aldrig ens fel att två träter!
  • Completorium
    StinaFia skrev 2010-08-20 08:36:41 följande:
    ja, och det visar att hon hade inställningen att; jag vill vinna, och då måste du förlora. enklast är att i disskutionen låta DIG vinna, och då måste jag förlora.

    Om hon istället varit mogen att jobba med sig själv, se på sig själv och låta sig själv vinna (i form av större acceptans av sig själv) kunde hon åtminstone fört en disskution med dig som var just öppen och ärlig.

    det är som sagt aldrig ens fel att två träter!
    Och vad som är ännu mer intressant är att hon då, när hon liksom kom i chock över min otrohetsaffär, plötsligt hittade en våldsam sexuell energi! Hon blev då plötsligt allt det som jag saknat i alla år. En sann chockterapi!

    Och det var iofs dels en panikreaktion, men den innebar ändå att hon plötsligt tillät sig göra en massa saker hon tidigare sagt sig ogilla eller inte vilja pröva (dock inget märkvärdigt, bara sånt som ge mig oralsex eller använda vissa ställningar) och eftersom vår separation blev så långdargen så kunde jag se att hennes positivare syn på sex och egna behov blev bestående. Men hon hade väl helt enkelt nån blockering kopplat till sin egen sexualitet som hon aldrig tidigare velat/vågat/orkat ta i tu med, men iom den chock hon fick så kom hon över det hindret.

    Tyvärr hjälpte det inte vårt förhållande för det var slut ändå, allt för många broar var brända.
  • StinaFia
    Completorium skrev 2010-08-20 08:47:29 följande:
    Och vad som är ännu mer intressant är att hon då, när hon liksom kom i chock över min otrohetsaffär, plötsligt hittade en våldsam sexuell energi! Hon blev då plötsligt allt det som jag saknat i alla år. En sann chockterapi!

    Och det var iofs dels en panikreaktion, men den innebar ändå att hon plötsligt tillät sig göra en massa saker hon tidigare sagt sig ogilla eller inte vilja pröva (dock inget märkvärdigt, bara sånt som ge mig oralsex eller använda vissa ställningar) och eftersom vår separation blev så långdargen så kunde jag se att hennes positivare syn på sex och egna behov blev bestående. Men hon hade väl helt enkelt nån blockering kopplat till sin egen sexualitet som hon aldrig tidigare velat/vågat/orkat ta i tu med, men iom den chock hon fick så kom hon över det hindret.

    Tyvärr hjälpte det inte vårt förhållande för det var slut ändå, allt för många broar var brända.
    Det är väl ofta det som är det stora problemet; det är sällan två människor ligger helt i fas med varandra.

    Det kan också vara så att hennes hämningar släppte då du verkligen, svart på vitt enligt samhällets etiska regler, faktiskt VAR boven!
    Hon kunde då utan skuld visa sig själv för sig själv!
    Bara en teori förstås, och ointressant för ditt öde idag, men kanske av intresse för disskutionen...
  • Completorium
    StinaFia skrev 2010-08-20 08:53:56 följande:
    Det är väl ofta det som är det stora problemet; det är sällan två människor ligger helt i fas med varandra.

    Det kan också vara så att hennes hämningar släppte då du verkligen, svart på vitt enligt samhällets etiska regler, faktiskt VAR boven!
    Hon kunde då utan skuld visa sig själv för sig själv!
    Bara en teori förstås, och ointressant för ditt öde idag, men kanske av intresse för disskutionen...
    Mm... jag har ägnat månader av tankearbete och diskussioner för att analysera det där för att försöka lära mig nåt av det... Men jag gick i en ny "fälla" och kämpar ånyo i en relation med obalans i sexlusten... Skillnaden är att min nuvarande fru - trots att hon har en väl utpräglad strutsmentalitet - ändå äger en större självinsikt, så vi kan faktiskt diskutera. Men det går ändå aldrig att diskutera fram ett sexuellt engagemang. Man måste ha det i sig, annars går det inte att plocka fram.
Svar på tråden Vad prioriterar du, sex eller monogami?