Vi som vill leva kvar i relation trots otrohet - kom hit så stöttar vi varann

Hej!

Här kommer hela min hemska historia. Låter som en dålig film.

Jag och min försökte i 18 månader att skaffa nr 3 när han kommer hem och säger att han inte vill försöka längre, han var deprimerad. Sen blev det till en livskris och han började gå till en kurator. Några veckor efter ville han skiljas. Hela min värld rasade. Detta hände i höstas. Jag frågade så många ggr under denna period om han var otrogen men han lovade dyrt och heligt nej. Morgonen efter han sagt att han ville skiljas så åkte jag till min mamma över dagen. När jag kom hem på sen eftermiddag så var hans mamma här, då han var ute med en kompis. Detta var fars dag. Jag ringde upp o skällde ut honom o frågade vart fan han var men han vägrade svara.
Han kommer hem och tar sitt pick o pack o åker bort till sin brorsa som var bortrest. Ytterligare en vecka senare kommer ett sms. Det var en fredageftermiddag och jag satt själv med våra 2 barn. 2 och 5 år. Det stod: Jag har träffat en annan, ville bara att du skulle höra det från mig. Hela mitt v ärld rasade. Jag kunde inte andas och bara sjönk ihop och grät. Jag ringde min mamma och grät och efter några minuter bestämde jag mig för att ringa upp honom...

Jag frågade vem hon var men han ville inte svara. Efter lite påtryckningar svarade han. Sekunden han sa namnet kommer jag förevig minnas. Det var hans kurator!
Jag ringer upp mamma och allt jag får fram är: Kom hit, jag kan inte andas.
Jag var ett vrak och kunde inte ta hand om mina barn, min mamma fick ta hand om dom medans jag bara grät. På 10 dagar gick jag ner 9 kg.

Min älskade man som varit så stabil, vi hade det bra och vi älskade varann. Trodde jag!

Till allt detta hör att denna tjej är stans värsta människa. Folk avbokar tider när de hör att det är hon som är kurator. Hon är psykopat och dömd för misshandel och allt möjligt. Hon var oxå gift.
Min mamma ringer upp hennes chef och berättar allt.

Några dagar efter detta började min man skriva massa skit om att jag fortstört deras liv. Han skulle ta barnen och att jag var en parasit som alltid levt på honom. Han var så elak. Jag fruktade för min säkerhet. Jag satt i vårt stora hus och bara grät och grät.

En vecka efter sms:et, ringer min man och är helt förstörd. Han gråter och säger att han gjort sitt livs största misstag och massa sånt. Vi pratade i timmar och gjorde ytterligare en vecka innan vi ses. Jag lämnar över barnen för att åka utomlands med några kompisar. När jag kommer hem får jag reda på att kuratorn är gravid! Min värld rasar ännu en gång. Det som vi försökt med i 18 månader lyckas dom med på första försöket. Ironiskt nog oxå på Fars dag. 

Hon börjar trakkasera oss och min man och gör i 2 månaders tid. tills en anmälan från min man till patientnämden kommer till henne. Till saken hör att hon betett sig opassat under deras sessioner och hon kramat honom och sånt. Det var hon som började messa honom och sen fortsatte det. De träffades under några veckors tid. 

Så detta var min historia. Helt sjuk och otrolig! O ja, jag har stannat. Jag har gått hos psykolog och vi har gått i familjerådgivning. Nu är jag gravid och ångesten är alltid där. Jag mår så sjukt dåligt och vet inte hur jag ska överleva detta.... 

Men snälla du (Emma!), först vill jag säga att jag förstår exakt känslan av "dålig film" och surrealism som bara kommer som en blixt ner i vardagen. Det låter som en historia där en mycket svag man i livskris (hur gamla är ni? 35-40?). Jag ser framför mig hur han suttit emd en mycket manipulativ (är hon uppenbart attraktiv på ngt sätt ...?) kvinna som utnyttjar människor som befinner sig i ett bräckligt och sårbart tillstånd. Vad vill man inte ha om förståelse och 100 % uppmärksamhet på hur man känner (en kurator serverar det ju...?) om hon dessutom bröjar omfamna och trösta och visa intresse på annat sätt kan man ju förstå förloppet. Men att kuratorn var gravid...? Tror du hon kan ha ljugit om det? Behöll hon barnet? Jag tänker (på tal om film) på den manipulativa karaktären i farlig förbindelse (glenn close) när hon blir besatt och gör allt. Vad är det mest effektiva knepet att få till baka en man, att ge honom en stark känsla av att han borde ta sitt ansvar. Vad säger han om er framtid? Har han lämnat henne i tankarna, menar han?

I mitt fall började det också med sms från henne, i efterhand säger min man att "jag var svag och ville ha bekräftelse, skulle inte ha svarat henne, men det gjorde jag ändå, då fanns inte ens tanken på en affär, den växte fram med fler påtryckningar från henne, den andra. Hon var helt sanslös, ringde och höll på, gick på antidepressiv medicin och såg min man som någon slags bättre alternativ till detta, verkade det som...). Min man sa att ("om han släppt greppet om den tillfälliga relationen  när han mådde sämst trodde han att han skulle "dö" eller bli galen) Det är "farlig" när "fel" människor med olika djupa svagheter (t ex depression, störningar...etc) möts - vad som helst kan hända. Män i livskris ...ja, vad ska man säga...!

Vi är i 30-års åldern. Ja hon är väldigt manipulativ och nu i efterhand har det kommit fram att hon inlett förhållanden med andra patienter också. Så min man var inte den enda, tyvärr.

Han har helt släppt henne och insett att hon var en galning. Hon började skicka mms på gravtest och sa att om min man inte var med henne en hel helg skulle hon behålla barnet. När han åkte ner till hennes jobb med ett gravtest och bad henne göra det så vägrade hon. Hon sa några veckor senare att hon gjort abort. Ärligt talat vet jag inte om hon ljög om alltihop eller ej.

Min man är väldigt ångerfull och om jag bortser från allt som hänt så har vi aldrig haft det så bra som vi har nu. Men dessa mörka tankar jag har vet jag inte vad jag ska göra med. Jag kan inte släppa det! Jag minns varenda sekund av varje dag och jag minns hur dåligt jag mådde. Är rädd för att må så dåligt igen.  

Jag kom på min man att han inte var den jag trodde i vintras. Mycket nätflörtande osv, vet dock inte om han har varit fysisk otrogen men jag kan inte tänka annat efter allt jag hittade.

Jag hade en stor kris i ett par månader där hela min värld rasade. Min man, allt jag trott på, var inte så längre.. en stor stor besvikelse.
Någonstans måste man ändå bestämma sig för hur man vill göra (fast man egentligen inte kan det, eller kommer någonsin att göra?) men vi har bestämt att gå vidare. Men detta tär på mig varje dag och jag tänker på det ofta. Detta har fått mig som varit den trognaste av de trogna att släppa loss. Jag bryr mig inte lika mycket längre och ser killar igen och flörtar. Vet inte varför jag gör så här men jag mår bra av det, fast jag vet att det är fel.

Men jag ser på detta som att det är hans fel och det är han som har gjort mig så här, han får skylla sig själv lite..

Älskar inte honom alls på samma sätt som tidigare och funderar varje dag på skilsmässa.