Syskon ärva nästan allt?

Man borde vara nöjd med att ens barn blir glada och gör vad de vill,, inte påtvinga dom en släktgård. Varför är det så viktigt att en släktgård behålls inom släkten? Har själv fått en släktgård på halsen, men där kommer jag inte att tillbringa tid så den ska jag göra mig av med. Naturligtvis bör TS bestrida testamentet. Föräldrarna är döda, dom märker inte vad som händer nu, deras vilja borde inte styra vad dagens generation vill. Man ska respektera deras önskan om det går, men det går ju inte i detta fall, utan att det blir orättvist.

Fast det här beror ju på att våra lagar ser ut som de gör, med laglott o.s.v.. Det är ingen självklarhet - i Storbritannien, USA, Spanien och många andra länder finns inte systemet med laglott. Föräldrarna väljer själva hur mycket varje barn ska få, eller om ett barn ska få allt, eller om ett barn ska få inget. Och detta VET barnen från början.

Det finns människor som utnyttjar det här - de bosätter sig i ett land som inte har systemet med laglotter, och efter att ha varit utskriven ur Sverige ett visst antal år, så kan de skriva ett testamente enligt det nya landets lagar. Även om fastigheten som ska testamenteras bort ligger i Sverige. Man behöver inte ens vara medborgare i t.ex. Spanien för att kunna göra så. (Men det är förstås svårt att driva ett jordbruk i Sverige och vistas så mycket i Spanien samtidigt att man räknas som fast bosatt där...)

Jag kan tycka att det är bra att vi har laglotter, när det kommer till styvfamiljer. För det är så himla illa när en ny ung fru övertalar en äldre man att göra sina barn arvlösa, för att hon ska få allt... sådana fall. Men just när det gäller fast egendom - gårdar, gods, hus, företag - som gått i släkten i generationer, så tycker jag att det borde vara möjligt att testamentera det till bara ett av barnen. Så att det inte behöver gå ur släkten. Man kan ju ha en skrivning om, att om arvingen säljer gården i framtiden, så ska pengarna delas med syskonen DÅ. Men inte så att de kan driva fram en försäljning, för det blir en för otrygg situation för den som driver gården.

Man skulle kanske kunna ha någon skrivning i lagen om, att laglotter får frångås om allting testamenteras till andra bröstarvingar? Då stoppar man i alla fall lycksökerskorna/sol-och-vårarna.

Vore väldigt spännande att få sitta som en fluga på väggen hos alla som tycker det är girigt att vilja ha sitt rättmätiga arv när deras egna päron checkar ut och det inte är en teoretisk familjelivsdiskussion om någon annans pengar längre  Se hur många som självklart låter ett syskon få 8 miljoner medan de själva nöjer sig med en bråkdel för det är "moraliskt" (och därmed offrar även de egna barnens förutsättningar och arv till syskonbarnens förmån)

Jag undrar om det inte kunnat ordna sig om alla tre syskonen pratat ihop sig och sen konsulterat en jurist. Så att både gården kan behållas av brodern och att de andra två syskonen får ut sin del förr el senare, t ex vid en försäljning el som avbetalning. Om bara viljan finns, men den kanske inte finns...

Men alla ni som dissar syskonen för att vara giriga, jag tycker ni är väl dömande. Är det rimligt att de ska få mycket mindre än brodern, inte ens sina laglotter? De kanske tänker på sina egna barn, ska de vara generösa på deras bekostnad?

Jag vet inte vad skatt har med denna sak att göra?

Jag har inte sagt att man ska "locka folk att ta hand om sina gamla, för att de ska få ärva". Det är möjligen en följd av att återge individen dess rätt till självbestämmande, men det är inte själva syftet.

Det kommer alltid att finnas människor som försöker utnyttja systemet, ljuger, fjäskar och spelar spel, oavsett vad lagen säger. Att det finns sådana människor är inget argument varken för eller emot dagens lagstiftning. Den springande punkten är om individen ska ha rätt att bestämma över sina egna tillgångar eller inte.

Fast i nästa generation, kanske den som skulle ha varit arvingen om allt gått rätt till - vanligen den äldste sonen till den äldste sonen - blir väldigt intresserad av sin historia, sitt ursprung och sin hembygd... Och då skulle man ju önska att gården fanns kvar, så han kunde ta över den. 

Jag tror att vissa av er inte förstår koncepten arv, släkt, ursprung, hembygd o.s.v.. Jag har ingen släktgård, men skulle ha varit väldigt lycklig om det funnits en sådan i släkten - till och med om det inte var jag som bodde där. Det skulle vara en fast punkt, rötter. "Fötterna i myllan" och allt det där. 

Som det är nu så flyttar vi runt, rotar oss aldrig riktigt någonstans, och barnen får inte heller någon hembygd att komma tillbaka till. Jag växte upp i en stockholmsförort, och där finns numera ingen av mina barndomsvänner kvar, och endast få av föräldrarna (inte mina föräldrar heller). Det finns ingen hembygd att åka tillbaka och hälsa på, bara hus som det bor främmande människor i... Det känns rotlöst, otryggt. Inte undra på att så många människor blir pyskiskt sjuka idag.

Vore väldigt spännande att få sitta som en fluga på väggen hos alla som tycker det är girigt att vilja ha sitt rättmätiga arv när deras egna päron checkar ut och det inte är en teoretisk familjelivsdiskussion om någon annans pengar längre  Se hur många som självklart låter ett syskon få 8 miljoner medan de själva nöjer sig med en bråkdel för det är "moraliskt" (och därmed offrar även de egna barnens förutsättningar och arv till syskonbarnens förmån)

Det fanns den skrivningen förut, då kunde man göra ett sk fiedekomiss av fastigheten, den möjligheten är borta.
Sedan behöver man inte alls göra som ts föräldrar har gjort för att ska de bästa möjligheterna att bibehålla en fastighet inom släkten.
Man kan t.ex upprätta gåvobrev med hembudsklausul. dvs vill man bli av med sin del, så är det endast de andra ägarna som är potentiella köpare. Man kan i gåvobrevet även reglera att man inte får kräva för mycket pengar när man säljer sin del.
Dvs det går att fixa det, men självklart så behövs det en jurist till hands. Att göra som ts föräldrar har gjort, det är att be om en konflikt mellan syskonen. Jag har föreslaget den lösningen till ts.

Ja, jag vet. Fideikomiss var jättebra! Det var idiotiskt att avskaffa det. Det är hela fina, samlade kulturmiljöer som har gått förlorade nu, på gamla herrgårdar, eftersom även lösöre som gått i arv fanns på inventarielistor, och inte fick säljas av innehavaren. Nu har dessa miljöer skingrats för vinden, mycket har t.o.m. sålts till samlare utomlands. Vår tid är konstig! Och kommande generationer kommer nog att förbanna oss.

Fast gåvobrev - det måste väl ske mer än tio år före föräldrarnas dödsfall i så fall (och det är svårt att veta hur många år man har på sig)? För annars kan syskonen kräva tillbaka gåvan in i bodelningen när föräldrarna dör. Och jag misstänker att just de här syskonen inte skulle dra sig för att göra det...

Ja, jag vet. Fideikomiss var jättebra! Det var idiotiskt att avskaffa det. Det är hela fina, samlade kulturmiljöer som har gått förlorade nu, på gamla herrgårdar, eftersom även lösöre som gått i arv fanns på inventarielistor, och inte fick säljas av innehavaren. Nu har dessa miljöer skingrats för vinden, mycket har t.o.m. sålts till samlare utomlands. Vår tid är konstig! Och kommande generationer kommer nog att förbanna oss.

Fast gåvobrev - det måste väl ske mer än tio år före föräldrarnas dödsfall i så fall (och det är svårt att veta hur många år man har på sig)? För annars kan syskonen kräva tillbaka gåvan in i bodelningen när föräldrarna dör. Och jag misstänker att just de här syskonen inte skulle dra sig för att göra det...