Som rubriken lyder: Vad har ni bonusmammor för relation till biomamman???
Själv får jag besök ganska frekvent av biomamman på mitt jobb.
Hon är hos mej ett par ggr. i veckan och vi fikar och bara pratar allmänt. Som med vilken vän som helst.
Så här har det dock inte alltid varit tyvärr. Jag önskar att de skulle varit de,det hade besparat oss så mycke.
Men mén nu e de som de e och vi gör vårt bästa.
Nu vill jag veta hur ni andra har det ??? 
Har ingen som helst relation med mamman, har försökt vara trevlig mot henne men gett upp.
Innan ville jag ha en bra relation med henne, men hon säger olika saker till mig och min sambo, samt bråkar om hon inte får som hon vill... Gett upp, tyvärr.
Hade nog vart bra för deras barn om alla kunde komma överens, men man kan ju inte älska alla 
Jag låter min man sköta kontakten med henne (biomamman), eftersom det är de som är föräldrarna. Själv sköter jag kontakten angående mina barn med mitt ex. När jag möter min mans exfru växlar vi några artiga neutrala meningar. Hade jag mött henne under andra omständigheter hade jag bara konstaterat att hon är okey, men inte alls min typ. Ibland kan jag fundera över hur min man kunnat bli kär i två så totalt olika kvinnor....
TS:
Gud vad skönt att ni har en bra relation!
SandvikenMamma:
Ja de e såååå skönt att det funkar bra!
Men jag vet ju hur det KAN vara,har ju fått känna på det också innan allt blev bra! Det tar så mycket onödig energi på ens förhållande och på en själv!
jag e en biomamma o jag hade älskat att ha en bra relation med bonusmamman men hon verkar ha svårt för mig... kanske svartsjuk...... exet pendlade mellan oss ett tag innan han landade hos henne!
MammaAnnaCarina:
Härligt att höra att du iallafall önskar det
Jag vet att mina bonusars mamma tycker om mej och är nöjd med vår relation. Hoppas ni kanske hittar det läget en dag,eller hon hittar kanske jag ska säga 
Inget vidare tyvärr. Jag visste vem hon var redan innan jag träffade min sambo. Yngste ss och min dotter gick i samma skola.
Hon var aldrig den där mamman man småpratade med medans man väntade på att barnen skulle komma ur klassrummet. Hon bjöd aldrig in till det även om man själv försökte småprata, till slut orkade man bara säga hej.
Hade jag vetat att jag skulle få henne till bio hade jag nog dragit öronen åt mig när jag och min sambo träffades *ironi*.
Men TS hur lyckades ni få en bra relation till varandra när det inte var bra från början?
L A:
Ska försöka förklara det utan att det blir en hel roman
När vi träffades betedde hon sej rent ut sagt som ett svin 
Hon gapade,skrek,hotade,ljög och anväde barnen. Barnen såg ut som 2 stackars bortappade ungar när dom kom till oss. Smutsiga och skitiga kläder. Hon har aldrig varit sån tidigare så visst förstod man att hon inte mådde psykiskt bra och hon var väl rädd att jag skulle "ta över"
Detta blev ju givetvis skitjobbigt för mej ,barnen och min sambo.
Av nån anledning gapade hon ALLTID på min sambo men aldrig på mej. Hon har alltid sagt att jag är världens bästa bonusmamma och en bättre kunde inte barnen få
Men till slut fick jag nog,sambon hade sagt åt henne flera ggr. utan resultat. Jag sa till henne att nu får de f*n vara nog.
Och de hjälpte visst
Hon kom ganska kort efter med svansen mellan benen och bad oss om ursäkt och har gjort det många ggr. efter det.
Jag sa att visst,vi tar din ursäkt och fölåter dej men glömma kommer vi aldrig att göra. Alldeles för mycket har förstörts för oss alla redan,tyvärr.
Senare skaffade hon sambo. Allt var rosenrött och dom har det så bra sen dag 1. Vi har sagt till henne; du ska vara VÄLDIGT glad att du och din sambo får vara nykära ifred och att vi inte ringer och gapar på er dagarna i ända. För vårt 1:a år som brukar vara såååååå mysigt och de bara pirrar i magen...de fick vi inte uppleva. All energi las istället på henne med alla bråk!
Vi har rett ut allt och jag känner att även om hon "ställt till det" för oss så kan man fasen inte gå å vara bitter hela livet för det. Vi är vuxna och hon har bett om ursäkt och jag har tagit emot den. Jag skulle ju absolut inte må bättre för att jag går och surar över det!!
De blev en roman du
Jaa du, jag har ingen bra kontakt med bonussonens biologiska mamma. Vi har legat i regelrätt krig sen jag träffade sambon för tre år sen. Känns som det har runnit lite för mycket under broarna för att det ska kunna repareras så att man kan ha vapenvila i allafall. För jäkla trist är det i allafall eftersom man ständigt går och är irriterad och frustrerad. Det är ett helvete att vara bonusförälder!
Jag vill inte ha något med biomamman att göra, mer än när det gäller min sambos barn...