Tråd för oss som rodnar!

Anonym (inlägg 27) TACK nu gav du mig hopp!!

Jag brukade blli röd i ansiktet HELA tiden, framför allt när jag gick på gymnasiet o i början av universitetet. Mest för att jag var så blyg och generad tror jag och alltid kände mig lite uttittad osv. Jag rodnar fortf väldigt mycket; tex när jag har druckit te eller kaffe, får nån slags överhettningsattack och rodnar och då blir jag generad och rodnar ännu mer. Det enda som jag märkt hjälper för min del är om jag, när jag känner att nu börjar det, rör på tårna å försöker andas lugnt. Då kan det bli så att det faktiskt går över lika fort som det kommer. Ja gär ganska rödlätt i hyn, har fått för mig att "vi" rodnar lättare än andra...nån som jag?

jag rodnar fast uppmärksamheten är på barnet. Sist jag var på träff med föräldragruppen så var det en kvinna som tittade på min son och pratade med honom. Då blev jag högröd i ansiktet. Men som tur var så såg hon nog inte det eftersom att hon tittade på min son.
Jag har ju precis fått barn och kan säga att jag också kan bli röd i ansiktet om sonen skriker. Fast om barnet skriker så brukar man ju antingen böja sig ner i vagnen eller ta upp barnet. Och böjer man sig ner så syns ju inte ansiktet så bra. Och tar man upp bebisen så kan man ju gömma ansiktet bakom honom/henne. Jag tycker överhuvudtaget att det är lättare att träffa folk när man har en bebis. För om man har bebisen i knät och sitter och pratar med någon och känner att man blir röd så kan man ju titta på bebisen och rätta till något på den eller hålla upp den framför sig så att ansiktet skyms. På så vis kommer man undan lite och känner sig inte så utlämmnad och iaktagen.

Nu ska jag åka på stan så vi får se hur det går idag. Har mycket smink i ansiktet i alla fall.

ja, det gick ju ganska bra idag:) Rodnade bara till hälften när jag bad om hjälp i en butik.

oj vilken bra tråd!! Här är en till tomat!

Förr rodnade jag aldrig hur mycket jag än skämmdes eller gjorde bort mig, verkligen aldrig!

Men sen ca 5 år tillbaka så har det bara blivit mer och mer. Jag kan rodna för allt och inget. Det är SKITJOBBIGT!!!! Pga detta så har jag utvecklat lite socialfobi (egen diagnos) jag är så jävla rädd för att börja rodna bland folk att jag inte vågar träffa folk!! Låter sjukt jag vet! Jag bryr ju inte mig om någon annan rodnar. Förstår inte varför man gör det och varför det ska va så jobbigt.

Det där någon skrev i tråden ang att man rodnar om man mår psykiskt dåligt stämmer nog in på mig. Har faktiskt inte mått bra dom senaste 5 åren..

Mår alla ni psykiskt dåligt som rodnar?

(tomaten):Jag mår inte så bra just nu men jag har mått väldigt bra förut och rodnade lika mycket då.

Måste berätta en sak också. Nästa vecka ska min man ta med sig en ny arbetskompis hit och då kommer hans sambo med. Det är ju jätte kul egentligen att träffa nya människor men jag har lite ångest redan nu. Vet ju att jag kommer rodna och det känns så pinsamt och jobbigt:(

förtvivlad. ja precis sån är jag! Vad som funkar på mig är att ha en dämpad belysning. Man kan göra det mysigt med levande ljus osv. Man behöver ju inte ha värsta bordslampan tänd.

Nu finns det ju såklart säkert olika "grader" för HUR mycket man rodnar! Men har ni sett er själva i en spegel när ni blir så där riktigt "blodröda" som ni säger, det kankse inte alls blir BLODRÖTT! Det kankse bara KÄNNS så för att ansiktet blir så varmt osv... När jag var liten och gick i skolan så hade jag jättemycket problem med rodnad, men det tyckte jag att MÅNGA hade i klassen! Nu tycker jag att det har vuxit bort ganska mycket, men jag känner fortfarande att jag kan bli röd i ansiktet när jag träffar någon som jag känner men inte sett på ett tag t ex...ibland kan min man säga "men herregud vad du blev röd i ansiktet" precis som om jag skämdes över honom eller nåt! men jag reagerar helt enkelt så när jag blir överraskad!! Precis som någon skrivit här innan! En kompis till mig säger ofta att "ha fan vad röd du blir" eller liknande, men jag bryr mig faktiskt inte om det, jag blir så bara när jag träffar någon/ blir överraskad, men jag har lärt mig att hantera det och sen jag inte längre gjort någon stor sak av det så försvinner det lika fort som det kommer! Och om ni istället för att tänka/känna efter hur röda ni själva blir vid sånna tillfällen så se hur den andra personen ser ut i ansiktet! Jag tycker att väldigt MÅNGA personer som reagerar med en viss rodnad vid många olika tillfällen! Tänker ni då "Åh vad han är blyg" eller "gud vilken mes, varför rodnar han så" Nej...det gör inte jag i alla fall!!! Jag tycker att det är helt naturligt att rodna, det är kroppens sätt att reagera och så länge du inte gör någon större sak av det så gör ingen annan det heller!

Jag är oxå en rodnare!
Det konstiga är att jag kan rodna fast jag inte skäms eller tycker nånting är jobbigt att göra...
Och jag kan sitta själv hemma och känna hur jag blir tokröd!

Måånga kommentarer har jag fått genom åren. Skönt nu när man är "vuxen", då hör man det inte lika ofta... Ojj va röd du blir!

Gud, vad jag älskar denna tråden! man känner sig mer normal och det känns skönt att det finns en "förklaring" såsom en högre anspänning i kroppen och att den signalerar "fara" i "fel" situationer. Man känner sig inte enbart som en mes med dåligt självförtroende (jag ser bra ut och är social annars men detta "handikapp" begränsar mig. Idag gick jag på stan (med uppsatt hår!) utan att rodna en enda gång! Stolt!

jag har tyvär sett mig i spegeln nyligen när jag rodnade. Och den gången trodde jag inte att det syntes så mycket. Men i spegeln såg jag ett knallrött ansikte:(

Ett litet tips som har hjälpt mej att sluta rodna!!
dr bachs blomsterterapi www.aromacreative.se

vet ej om det är psykiskt eller om det faktiskt fungerar

Någon som har bra sminktips??

Jag använder foundation och rouge men jag tycker det syns ändå när jag rodnar!!

Jag måste bara få göra ett litet inlägg trots att jag inte har en aning om vad ni går igenom.

Jag har faktiskt aldrig reagerat över att någon har rodnat. I hela mitt 33 åriga liv har jag inte en enda gång träffat någon som rodnat så att det fått mig att reagera. Visst kan folk vara röda i ansiktet ibland, men då tänker jag att det kanske är solbränna, varmt, ansträngande eller whatever. Men jag har aldrig stött på någon som jag reagerat att oj shit, vad röd i ansiktet hon/han är.

Vad jag menar är att problemet faktiskt kanske inte är så synligt som ni tror. Jag tvivlar inte på att ni har problem med rodnande men det kanske inte är så uppenbart för omgivningen som för er själva.

På mitt jobb är det åtmintone två killar som nästan alltid är röda i ansiktet. Det är faktiskt inget man direkt tänker på längre. De "är" sådana bara. Även om det är en sån situation att man träffar nån för första gången och man ser att de rodnar, det enda det kan typ tolkas som är ju att de är lite grand blyga kanske, och det är ju inget "negativt". Om något så tycker jag man får bättre känsla för en person som rodnar, de verkar genuina på nått sätt.

När jag var yngre rodnade jag ofta, särskilt om det var möten på jobbet och det var en massa snygga karlar i mötet.
Men det har gått över. (Fniss, arbetskamraterna är int så snygga längre heller... )

Jo, det kanske kan verka "gulligt" med folk som ofta är röda i ansiktet och rodnar men det är inte så kul att vara den personen! Vem vill inte verka självsäker och oberörd i vissa situationer?? T ex som det var nån som skrev: att det var någon som hade stulit på hennes jobb och när dom tog upp det på ett personalmöte så blev HON röd i ansiktet trots att hon var helt oskyldig. Inte så kul...

tomaten,
nej jag förstår det.
Jag har också rodnat vid helt "fel" tillfällen och vet att det inte är så kul.
Jag menar bara att jag tror att man själv ofta gör en större affär av det än andra. För mej bev det bättre när jag slutade upp att "försöka sluta" rodna. Om det hände tänkte jag liksom bara att "jaha nu händer det" och då slutar det fortare. Om man "kämpar emot" verkar det bli tvärtom, i alla fall för mej. Jag tror att när man "känner" att man börjar bli röd så är man inte riktigt det ännu, men om man då "kämpar emot" då blev det väre för mej i alla fall...
Men visst, KUL är det ju inte, visst inte...