Jag är så rädd för att dö!

Du anonym (ledsen mor)
Du är för härlig!! Dig skulle jag vilja ha här hos mig nu! Du skriver klockrent och du får mig att redan tänka lite positivare!!
Känns som att du förstår exakt, precis, till 100%..

Jag hoppas verkligen att resan går bra!

hi hi tack! Glad att jag kan hjälpa till.

Och du, resan kommer att gå bra! Tar man det själv lugnt på vägarna så är man sällan inblandad i nåt otäckt..

Hej Ts,

Jag känner igen mig precis. Tänker mycket på döden och hemska saker som kan hända, har nog alltid gjort det men det blev mycket värre sedan jag fick min dotter. Till slut kände jag att det tog upp allt för mycket av min tid och energi och frågade vår bvc-sköterska vart man kunde vända sig med sin oro. Jag började gråta medan jag pratade och både hon och jag blev rätt ställda. Jag är egentligen en social och positiv person och är expert på att dölja de här känslorna. Hur som helst blev jag hänvisad till vårdcentralens kurator och det var så otroligt skönt att få ur sig det jag tänker. Visst, jag grät en del i början men mest av lättnad. Och precis som tidigare mammor skrivit, det går att få bukt med. Det är JÄTTEVANLIGT och är just tvångstankar som man kan övervinna. Det finns jättebra böcker att läsa om man vill försöka klara det på egen hand men jag tycker absolut att du ska testa att träffa någon proffessionell. KBT är väl främst att rekommendera. Sorry det blev långt, jag skulle kunna skriva hur mycket som helst, men jag lovar att det kan bli mycket bättre.

Hej TS!

Försök vända på tankarna. Tänk när du sitter som 90-åring och tittar tillbaka på ditt liv och tänker, nämen varför gav jag så mycket energi åt dom dödstankarna när ändå inget hände? Den energin hade jag kunnat använt till så mycket annat.

Men visst kan det hända olyckor/tragedier, men det vet du ju som tur är inget om förns det händer! Och så länge det inte har hänt är det inget att sörja över. =)

Att dö är något som vi alla ska göra, det har alla vi som lever gemensamt. Så ta istället vara på din tid, så du inte slänger bort den.

KRAM!

exakt så tänker jag oxå, det är hemskt.. ena stunden tänker jag på hur jag skall göra med allt om gubben dör, med huset? alla grejer, ekonomin ? osv... eller om jag dör stackars barn, jag vill planera allt, men ändå inte... skriva ett avskedsbrev i bankboxen (så att ingen kan läsa den om jag är i livet) där jag förklarar för barnet hur mycket jag älskar denne så att hon har nått av mig när hon är äldre (om jag skulle dö snart) ..

nu skall jag åka på en veckas resa å tänk om pappan dör undertiden? jag tar ju mig självklart fortast möjliga hem till barnet men det kan säkert ta både 2-3 dagar innan jag hinner hem från andra sidan jorden, hur fixar jag någon som tar hand om barnet dessa dagar (aldrig haft en barnvakt - barnet är 5 år)?
får hon men av det?

Vi har inga föräldrar i livet, några släktingar som säkert ställer upp dock men det tar ju oxå några timmar i allafall innan de hinner till barnet...

ofta tänker jag oxå på bilolyckor, så jag vägrar att byta ut vår stads jeep då jag tror den skyddar bättre än en mindre bil.. (fast ingen av oss vill ha en jeep)

Det går bättre några veckor å sedan tänker jag mycket igen i några veckor, inte så att det direkt stör mitt normala liv men när jag är ensam å så...
När min pappa dog hade jag på nått sätt tänkt ut vilka som skulle få välja ut sakerna de ville ha från huset i vilken ordning, vad jag ville ha, att huset skulle säljas, begravning osv.. å det kändes lätt å bra att veta hur man ville ha det å slippa tänka på de bitarna när det väl var dags (dock kom det väldigt hastigt o oväntat).

Hej alla! Jag har inte haft tillgång till dator på ett par dagar men här är jag igen!
Resan som jag pratade om gick bra förstås! Det är ju inte så att jag sitter och kör livrädd  utan det är mest innan själva bilresan som jag tänker dom här tankarna..
När jag åker, tänk om det är sista gången som jag ser mina barn, tänk om jag inte kommer hem mer osv..
Sen när jag väl kör går det ju bra fast ibland får jag s.k. "bad feelings" men inget händer ändå.. Men jag kanske har en skyddsängel som ger mig en "bad feeling" när nåt skulle kunna hända för att jag ska vara mer uppmärksam och sakta ner lite och då undkommer att drabbas.. Jag vet inte, men jag gillar att tänka så! !
Men så är det ju, att födas, leva och dö är livets gång även om jag i nuläget skulle vilja leva för alltid. Min tid kommer den med, känns fruktansvärt jobbigt att tänka så men det är fakta..
Jag kanske lever lika länge som min gammelfarmor som blev 98 år..
Det är ju egentligen inte den sortens död jag är rädd för utan den då man blir sjuk som ung eller råkar ut för en olycka. Att lämna massa folk som gråter, mina nära och kära! Mina barn och min man! Usch...

Men jag ska försöka tänka positivare och känner jag att det blir värre istället får jag ju tänka över det där med att söka hjälp!
Jag ska klara det här för jag vill inte låta det här förstöra mitt levande nu.. Nu ska jag vara glad, lycklig att jag lever nu och att jag har min familj som älskar mig. Ibland skulle man vilja veta hur länge man kommer att leva.. Är det så att man ska leva länge kanske det skulle underlätta livet idag, att man inte är rädd..
Men kommer man dö ung vill man ju inte veta det..

Gott nytt år på er alla som hjälpt mig! Vill gärna ha fler synpunkter och andras berättelser om sig själva.

Jamen, jag sa ju att det skulle gå bra!

Jag vet ju, som sagt, hur du tänker, men jag har präntat in i min skalle, dvs. upprepat för mig själv (otaliga ggr!) att sannolikheten för en olycka är mini-minimal! (om man inte älskar bungy jumping eller alligatorbrottning eller nåt).

Nä, jag tycker att om ångetstankar tar över för mycket då är det nåt som är "fel". Och då ska man söka den hjälp som finns att få! (det innefattar också att prata med nära och kära, och vi här! )

Detta fixar du! Gott nytt år!

Jag glömde att fråga om du också sitter och hittar på olika scenarion på olika händelser och deras efterverkan?

Jag hakar också gärna på den här tråden! Den passar mig som handen i handsken!
Jag är också en helt "vanlig" tjej som då och då (när jag är ensam) får det här katastroftänkandet...
...hmmm..det rör sig alltså om ett ångestsyndrom? Är det samma sak som att vara deprimerad? Jag känner mig inte deprimerad, kanske mer nedstämd av och till i så fall.
Jag skulle så gärna vilja bli av med dessa tankar! Och känna mig lycklig till 100 %.
Jag, liksom TS, vill klara det på egen hand. Vill ej gå till psykolog eller kurator.
Kanske det finns några käcka böcker man kan läsa? Någon med konkret tips?

En bok finns som man kan läsa som heter : Befriad från ångest, författare: Lucinda Besset