ont av längtan efter honom....

TS - angående skuldkänslorna.. i det långa loppet sårar du honom mer genom att stanna men ha tankar och känslor på annat håll..

Han hjälper till till viss del. Som i julas hade han tagit extra ledigt för att få vara med vårt barm, få kunna göra roliga saker med henne men ikke, han satt bara hemma och glodde på tv. Saken är den att det varit dåligt i flera år. men jag har hela tiden trott att det ska bli bättre... Men jag älskar honom inte. Har sagt till honom att jag tror vi skulle behöva ett uppehåll eller liknande.

TS: ännu en likhet: min sambo jobbar natt han med..jag e så innerligt trött på dessa sovtider att jag kan krevera, alla helger är alltid förstörda!!!

ja vad gör man om man blir kär. Jag är nog så kär man bara kan bli, vet att det är besvarat..ett ännu större problem, eller vad man nu ska säga är att den "andre" är i exakt samma sitts nästan, bortsätt från att hans sambo inte är hans sons biologiska mor..

Svår situation du hamnat i,men det är ditt eget fel.
Det att han inte hjälper till är inte orsak att vara otrogen och göra så mot han som du gör.
Jag hade det likadant i 6 år.Han jobbar natt,hjälpte inte.....
Men jag har aldrig varit otrogen,inte ens tänkt tanken. Har varit deprimerad och gått i terapi.
En dag satte vi oss ner o snackade.Jag sa till han att jag inte orkade längre.Antingen skulle han ändra sig o hjälpa till eller skulle vi gå skilda vägar.Vi har 2 barn.

Nu hjälper han till med allt.Fortfarande jobbar han natt men det är mycket bättre.Det är så som jag ville ha från början.

Jag vet inte hur det andra mannen skulle kunna lita på dig.Om du gjorde så mot din man ,varför skulle du inte gör det igen.
Och det är helt annan sak att leva med ngn o träffa ngn då o då.Hur vet du att det här mannen är inte likadan som din sambo?

Du skulle ha tänkt på andra än bara dig själv.Dina barn.

Lämna din man nu, slösa inte bort mer tid om du känner så för den andra killen.

Jag sitter i den andra killens sits och väntar på att min "älskare" ska våga ta steget och lämna sin sambo.
Vi har haft ett förhållande bakom hennes rygg en väldigt lång tid men det är inte lätt att bryta upp om man har barn.

Ni som varit otrogna med andras män.Hur skulle det kännas om ngn gjorde så mot er?

klanka inte ner på ts hon mår tillräckligt dåligt utav detta.

Det skulle hon ha tänkt på innan. Det var hon själv som satte sig i denna sits.

Man vet vad man har men vet inte vad man får..... Jag hoppas att du inser att du måste lyssna på ditt hjärta, du KAN inte vara kvar i ett förhållande när du känner som du känner, det är fel för ALLA parter, inklusive barnen.

Om du mot din vilja fortsätter i detta förhållande när du absolut inte är kär i din sambo kommer att sluta med att du hatar honom istället, är det inte bättre för båda er att sära på er? - Jag menar är det menat att vara så kanske ni hittar tillbaka till varandra om inte kanske denna man som du nu "värker" efter är Mr Right, som gör ditt liv perfekt (eller så nära som det går iaf)?? Vem vet och vi ska egentligen inte döma utan att känna dig eller hela situationen - men råd kan du få ;o)

Man rår faktiskt inte alltid för sina känslor, hur mycket ni andra än "klankar" ner på TS med att hon är egoistisk , hon skulle tänkt på sina barn etc..... Kärlek/lust "whatever" är man ju egentligen inte "öppen" till om inte det förhållandet man lever i är bra?! Man är mer mottaglig som TS var eftersom det nu blev som det blev, men för att göra det bästa av situationen så är mitt råd att lämna honom.....

Lycka till med vad du än väljer att göra....

suck....igår satte vi upp och pratade. Han började gråta...för första gången på 5 år ser jag honom gråta. Han berättar allt om hur han känner, varför han är rädd för ansvaret med barnen mm. Det är ett jätte bra samtal...det började ju med att han ville ha sex med mig och jag kände att "visst, för hans skull men jag kan inte älska med honom utan det skulle bara bli att jag knullade "...han förstod detta och sa " jag har förlorat dig för länge sedan".
Allt han begär är att jag ger honom en chans att ändra sig...att jag ger honom en chans att bevisa att han klarar av detta. Vi satt och pratade och han drack öl, snaps men fortfarande inte så mycket att han sluddrade. Så vaknade lillgrabben....jag går och tar hand om honom..Under tiden som jag gör det så går min sambo direkt till medicin skåpet..tar fram alla mediciner vi har..vilket typ bara är cipralex (deppmedicin), Mirtazapin (oxå depp) och alvedon och ipren. Han tar alla tabletter och sväljer dem...jag orkar inte så jag säger till honom att ok...är det så du vill ha det då får du förklara för våran dotter varför pappa ligger på sjukhus mm.
Sedan väcker han mig igen och har han druckit så mycket att jaa...han sluddrar och babblar så man inte förstår honom. Jag blir arg...menar..jag kan inte prata med någon som är full...det funkar inte. Han gick precis och lade sig för typ en timme sen...är så less på detta. Han har ingen annan än mig, klarar sig inte utan mig och FAN vilken press han sätter på mig. Han ringde min mor och min far (skilda) och berättade... de håller med honom om att jag är förvirrad och vilsen, Vilket jag säkert också är men det förklarar ändå inte att jag kännt att jag inte vill leva med honom på ett mycket bra tag. Jag har ju gått i flera år och tänkt på hur livet skulle vara ensam..att jag vill vara ensam..att jag klarar mig!
ÄR SÅ TRÖTT PÅ DETTA

Ta dig samman Gör slut på det du har och skaffa dig ett liv tillsammans med denna man du drömmer om.

Känns nästan som du trivs bra i din offerroll

TS - Efter det sista inlägget du skrev där så börjar det ju bara spåra ur.. Ta dig i kragen och gör slut. Du kan inte vara tillsammans med honom för att du tycker synd om honom det är enbart respektlöst och kommer sluta illa. Han kommer inse en dag att det var till det bästa.. Ge honom en ärlig chans att finna äkta BESVARAD kärlek..

Lycka till!

TS: Vill bara säga att mitt hjärta värker av igenkännande längtan när jag läser igenom tråden....
Fick känslor för en gemensam vän när vi träffades ute i januari förra året.
Erkände detta för min man, men har aldrig sagt det till honom. Har aldrig varit otrogen, men messat trots att mannen bett oss kapa kontakten. Det har aldrig varit kontakt av det romantiska slaget, bara som vänskap - men det känns en sådan laddning emellan oss... Det har gått över ett år nu, men jag tänker fortfarande ofta,ofta på honom. Säger att känslorna tog slut för lääääänge sedan, som ett försök att intala mig själv. Vet ju inte om det är besvarat på ngt plan, men det han fick mig att känna den kvällen, det som låg som en bomb i luften...får fortfarande hjärtklappning. Min man har brutit sin vänskap med honom så vi träffas aldrig, men jag ser honom på håll då och då.
Idag var jag så nära att skica honom ett mess "hjälp mig få dig ur huvudet.Säg ngt riktigt jvla elakt till mig"
Längtan....även fast det aldrig hänt ngt.
Om man längtar så efter ngn efter så lång tid, finns det ngn grund då tro - eller är det bara...?

Vet hur det värker inombords....

Precis 77....man blir galen. Jag försöker nu intala mig själv om att detta är något som kommer att gå över...att det inte är något att jag verkligen älskar min man.
Vi försökte ha sex idag men det gick inte...jag kände inte att detta var något jag ville. Min man avbröt för han kunde inte få den andra mannen ur huvudet. Typ tankar " vad gör han bättre än mig, hur känner hon, tänker hon på vad han gör"...I ärlighetens namn så kunde jag inte sluta tänka på den andra mannen.
Det blev aldrig att min sambo kom...vi avbröt istället. Han har sett mig att jag ler när jag tänker på den andra mannen...Har inte kunnat tänka på något annat än den andra mannen. Åkte förbi hans jobb idag och såg att han var på jobbet...det var en lättnad att veta att han fortfarande försöker jobba. Men det känns som om jag skulle vilja se honom...jag vill träffa honom, hålla om honom, kyssa honom. Att jag heldre tänker på att kyssa honom än min sambo säger rätt mycket..har så svårt att vara kärleksfull mot min sambo och han tycker att det är svårt och jobbigt. Hela jag ropar efter den andra mannen...min kropp längtar efter hans beröring, mina ögon längtar efter hans..mina öron längtar efter att få höra hans röst...och jag längtar så det gör ont av att bara vara nära honom...vi skulle inte behöva säga något eller göra något...jag vill bara vara nära honom. DET ÄR SÅ JOBBIGT!!! vill träffa honom...skulle så vilja säga att jag går ut och går för att gå förbi där han bor i hopp om att se honom...saknar honom och det har bara gått 4 dagar sedan vi sågs sist.

Läs igenom dina egna inlägg, (särskilt det sista) tror du verkligen du kan hitta tillbaka till din sambo?! Var ärlig mot dig OCH HONOM och LÄMNA!

Nu känns det som att du bara är självdestruktiv. Det verkar inte som att du ens vill försöka med din man så lägg ner och ge er varsitt nytt kapitel i livet.