varför är ni rädda att föda?

ja va/är svin svin rädd för krystrvärkarna, och för sjukhuset, men så klart för smärt oxå men inte lika mkt.
varje gång Bm sa att nu e d nära vart ja bara räddare å räddare! ja så himla rädd för krystvärkarna!!! Å sen har ja vart på ett sjukhus en gång i mitt liv tidigare å då vart ja så rädd så ja slog doktorn i ansiktet, va barar 5 år eller nått men glömmer d aldrig å sen dess har ja vart fullkomligt liv rädd för sjukhus.
Men ja va även rädd för snitt men d kunde ja inte ens i min vildaste fantasi kunna tro att d skulle hända mej så d va ja inte rädd för eftersom d absolut inte kunde hända mej, så tänkte inte på d, men va händer! jo allt slutar i snitt.. så nu e ja ännu räddare för d! å änu räddare för krystvärkarna nu när ja inte fick uppleva d suck, men föda vaginalt nästa gång d ska ja! om d nu inte slutar i snitt gen förstårs.

jag var ej rädd...men inför nästa (är ej gravid nu precis men) är jag rädd,eftersom det blev en massa 'fel' med förra förlossningen...innan den trodde jag det sku va lättare ände det vart...

Jag är rädd för att mitt barn ska dö, att jag ska dö, att jag inte ska klara av att föda, att de ska snitta mig (för det tror jag är värre an att föda vaginalt...), att jag ska få panik, att barnet ska må dåligt osv

Visst, jag fixade faktiskt att föda min dotter. Fast vid andra sidan så nu vet jag hur jobbigt det är. Dessutom så mådde inte hon bra när hon föddes. Kanske nästa barn mår sämre...
Då visste jag heller inte hur dåligt man själv mår efteråt, det vet jag nu tyvärr....

Jag kan inte säga att jag var rädd för förlossningen eller det som hör till den, men däremot var jag oroad och ibland mycket brydd över vetskapen om att jag väntade ett stort barn, för en lång och segdragen förlossning, för komplikationer hos barnet vid förlossningen och för att gå över tiden med de komplikationer med moderkaka, fostervatten ect som det kan innebära. Nu gick det ju bra ändå trots att jag gick över tiden med 15 dagar, trots att han vägde 4,6 kg och trots att han inte hade nått vatten kvar och tacksam är jag för det! Blir en vaginal förlossning till om (när) det blir en nästa gång! Är ändå en upplevelse utan dess like!

Jag börjar bli ganska nervös inför förlossningen. Jag är inte rädd för smärtan, jag tänker att alla kvinnor klarar detta galant och gör det om och om igen, så varför ska inte jag klara det? Man får tänka lite hur dom födde förr i världen, då födde dom hemma, inga läkare och det vara skitigt. Nu har vi ju hur mycket hjälp som helst, bedövningar, bra stöd m.m..... Det jag är mest nervös över, det är att det ska dra ut på tiden, bli komplikationer m.m....

Jag har ingen direkt förlossningsrädsla men har blandade känslor infor förlossningen, att tappa kontrollen totalt. Är rädd att bli helt blockerad och därför inte kunna samarbeta. Känner att nu finns det ingen återvändo, 6 v kvar. Jag har blivit så känslig, grinade när vi såg förlossningsfilmen på föräldragruppen och samma sak höll på att hända när vi var på studiebesök på förlossningen. Det kändes skrämmande att se miljön trots att jag själv arbetar som ssk på sjukhus. Min sambo kommer inte att kunna vara med till 100 procent eftersom han är så känslig. Kommer att få föda själv, vill inte ha med mig någon annan. Är rädd att barnet inte ska vara friskt, att det måste till akutrummet osv. Det finns inga garantier och det är det som är skrämmande.

Jag är rädd för smärta, rädd för sjukhus, rädd för att spricka och bli inkontinent, rädd för en svår förlossning(både mamma, mormor och syster har haft det men diversa nära döden upplevelser), att inte få gå på toa när jag bestämmer att jag vill det, att det ska rusa in en massa okända människor och klämma och känna på mig, att dom lämnar dörren öppen när jag ska föda, att jag ska bli lam av epiduralen, att dö smärtsamt, att inte få smärtlindring i tid, att få något äckligt och slemmigt uppkastat på min mage, att blöda till döds, att bajsa på mig, att ligga och kvävas i mina egna spyor, att tvingas bajsa på golvet för att dom förvägrar mig att gå på toaletten, att kaskadspy i flera timmar, att få sprutor och åter igen att dörren in kommer att vara som en svängdörr där alla springer fram och tillbaka, själva utdrivningen(har ju vaginism också för att göra det hela bättre)

Det här är bara kortlistan, därför är jag rädd.

Skräckslagen- när ska du ha bebbe, vill du då ha snitt??

Jag är rädd för att spricka och sy

Jag är rädd eftersom förlossningen är det värsta jag någonsin varit med om!! Går inte att beskriva med ord hur det känns när barnet ska ut...