varför är ni rädda att föda?

Till skräckslagen! Du kunde inte ha beskrivit det bättre. Precis så jag känner det!!

har inget barn. men ska sluta med p-piller idag!!! är skiträdd för att föda. är rädd för smärtan och att spricka. tanken gör mig svimfärdig

Jag har aldrig tänkt på förlossningen som något skämmande. Inte förrän nu. Jag börjar känna mig inträngd i ett hörn. För ut ska den ju, på ett eller annat vis. Smärta skrämmer mig inte, men att vara utelämnade till personalens godtycke och att inte själv kunna överblicka situationen känns väldigt läskigt. Jag är mest orolig för att inte bli tagen på allvar om jag skulle känna att något är fel och att det därmed ska hända barnet något.

Än har jag dessutom många månader kvar att måla upp alla möjliga skräcksenarion. *hua*

"Jag var faktiskt inte ett dugg rädd när jag väntade Dinah. Men skulle jag få för mig att skaffa ett barn till skulle jag vara dörädd för förlossningen. Nu vet jag ju hur ont det gör och hur jobbigt det var. själva krystningen var ju en bagatell i jämförelse med öppningsskedet *huu"

Jag har alltid varit rädd för att ligga där med värkar i flera dygn utan att det händer nåt, å för krystningarna... Nu blev det akut snitt för mig efter 12,5 timme av värkar (han låg i säte, som upptäcktes först inne på förlossningen) men jag tyckte värkarna var ingenting jämfört med smärtan efter snittet, som gjore ont i veckor! Skönt å höra att att krysta inte anses som värst hos alla för det e ju så jag hoppas föda nästa gång!

När jag var lite skulle jag aldrig föda,bara Adoptera.sen sa jag att jag kunde göra kejsarsnitt,o samma början av grav med var dädd allt med förlossningen,.men med tiden gick så villa jag föda mer o mer,nu har jag mer panik för om jag kommer orka föda o klara det..

Måste ändå säga att det känns skönt att veta att det är fler som känner som jag. Att man inte är helt ensam.

livrädd för smärtan...innan Neo föddes va ja inte rädd d minsta jag skulle ta d som d kom å det gjorde jag å trots att jag visste att d skulle gör aobeskrivligt ont fattade jag slfrig att d skulle gör SÅ förbannat jävla sataNS ont som d faktiskt gör...Huaa

Jag var jätterädd för smärtan och att jag inte skulle ha någon kontroll och att det skulle ta hundra år att krysta och ligga och skrika, känna sig hjälplös.
Det var väl ungefär så det blev under förlossningen också förutom att det inte tog hundra år att krysta, så rädslan var väl inte helt obefogad men jag födde. Det härliga var ju när man fick träffa sitt underverk, inte vägen tid. Inte mitt fall i varje fall.

Det är nog en stor skillnad mellan att vara rädd inför förlossningen (det är nog de allra flesta) och förlossningsrädsla.
För mig personligen var inte smärtan det som kändes mest skrämmande utan att tappa kontrollen och vara totalt utlämnad. Att ligga naken bland påklädda människor som avfärdar mina protester med "att det här är så naturligt det har kvinnor gjort i alla tider". Nu har jag fött barn under, för mig, de allra värsta omständigheter man kan tänka sig och jag klarade det oxå! Men jag har svårt att förstå de som tycker att det är jättehäftigt. Det häftiga var att jag fick min lille super-kille, förlossningen hade jag gärna varit utan! Man kan ju tänka sig hur värdig den tillställningen känns när man försöker upprätta den sista lilla värdighet man har kvar genom att konstatera: jag bajsade åtminstone inte på mig offentligt!