varför är ni rädda att föda?

Jag skiter i den där jäkla smärtan helt ärligt..
Jag har hemsk,riktigt hemsk förlossningsrädsla,inte ngt man e varken stolt över eller speciellt nöjd över och tro mej,jag har försökt intala mej att jag klarar en vaginal förlossning,men det går bara inte!!
Har gått hos AuroraBm och det hjälpte inte ett skit helt ärligt.

Jag är rädd för att inte orka mer,för att ngt ska gå fel,för att man ska trasas sönder i hela underlivet,för att inte ha grepp om hela situationen själv.
Jag fick snitt med min första dotter och det var det bästa som kunde hänt mej,efter 8 månaders pina så fick jag äntligen mitt beviljade snitt,idag kommer jag inte ihåg en enda dag av graviditeten....
Imorgon ska jag på inskrivning o jävlar ta den som försöker få mej att föda vaginalt!
Därför är jag rädd.

Lova03 -vill bara säga "lycka till" eller vad man ska säga, hoppas verkligen det löser sig och du får snitt utan att dom ska hålla på och krångla. Usch lider med dig och hoppas du träffar på någon "mänsklig" bm.

Oliwa:
Tack så hemskt mycket!Jag hoppas att hon är bra,har aldrig varit hos henne förut,men det är inte ens värt att hon försöker...
Har redan genomlidit 11v,vill inte vara med om fler såna.....
KRAM

Har haft två vaginala förlossningar tidigare men den andra glömmer ja aldrig. Det var fruktansvärt jobbigt på alla sätt o vis. Vill ej gå igenom det igen, tyvärr.

Har haft två vaginala förlossningar tidigare men den andra glömmer ja aldrig. Det var fruktansvärt jobbigt på alla sätt o vis. Vill ej gå igenom det igen, tyvärr.

Jag är rädd för (skräckslagen ) inför en förossning pga av div händelser jag vart med om under min uppväxt.(misshandel  bla)
eller egentligen är jag kanske inte rädd för själva förlossningen ur smärtsynvinkel, utan mer rädd för vad som skull hända med mig psykiskt.
Det vågar jag inte utsätta mig för , vad barnmorskor och pyskologer än säger, det e dags att lyssna på sin kropp för en gångs skull och magkänslan säger att jag vill ha kejsarsnitt, känner jag mig trygg så blir barnet tryggt.
har inte vågat ta steget än att bli gravid men har redan skrivit ett brev om varför jag vill ha KS till min blivande läkare. kanske anses fajtigt men för mig är rädslan att inte bli tagen på allvar stor.
vem kan se ärren i skälen liksom?

Ska tillägga att jag tänker föda vaginalt nästa gång iaf (om nu inte nån komplikation skulle tillstöta under förlossningen som kräver akutsnitt, eller att nåt annat sker som gör att jag måste snittas)
Men jag vill alltså föda vaginalt. Även om det finns några saker som skrämmer mig så peppar jag mig själv & tänker att det SKA GÅ BRA!

Jag var rädd att barnet skulle dö (som min mammas första barn gjorde, jag var rädd att jag ärvt hennes trånga bäcken). Men vartefter graviditeten gick så blev jag lugnare, min bm övertygade mig om att man nuförtiden har så väldigt mycket bättre koll på hur barnet mår och snittar direkt om man märker att det inte går bra. Så mot slutet kändes det faktiskt helt ok. Fast sen blev jag ändå snittad eftersom dottern låg i säte och vattnet gick innan vändningsförsöket.

Men oavsett orsak tror jag väl att nästan alla är mer eller mindre rädda, särskilt om man inte gjort det tidigare eller om det inte gick riktigt bra sist.

Jag var och är rädd för att barnet ska dö när det väl kommer ut. Vårt första barn gjorde det...
Är också rädd för ångesten som kommer av att förlossningen startar. Då vet jag ju att när väl barnet kommer ut kan det dö. Knäpp tanke, men så funkar jag...
Min kropp arbetar inte på "rätt" håll i förlossingen på grund av detta och därför tar förlossningen längre tid än den borde.
Sammanlagt med andra komplikationer som uppstått när jag fött barn, är jag skräckslagen.

Jag är rädd för att min första förlossning var fruktansvärd. Inför den förlossningen var jag inte det minsta rädd, såg fram emot att föda. Jag lovade mig dyrt och heligt att aldrig göra om det igen för att det var så hemskt och här sitter man nu i v.35 med ångest.