varför är ni rädda att föda?

Jag är rädd att det skall bli lika som min förra förlossning 1997. (finns att läsa lite i min blogg).

Knodden och vi:Jag är inte gravid än men vi ska börja försöka. Det som hindrar mig lite är just skräcken. Är nog nästan lika rädd för snitt. Dessutom så har jag en väldigt låg smärttröskel. Vad man än väljer så är det ju sjukhus, nålar, sjukhuspersonal och smärta som gäller.

Jag kanske inte passar in här då jag vet att nästa barn kommer att födas med snitt pga trångt bäcken.
Men jag är ändå väldigt rädd för snitt och det jag är rädd för att dö. Första barnet är fött med akut katastrof snitt och då dog jag och återupplivades. Det var ingen trevlig upplevelse.

Var inte rädd för förra förlossningen...sitten nu med smammandragningar/värkar o är skit rädd för att behöva åka in i o med att allt gick så fort sist inget blev vad som hade tänkts...o de fick sy masser som jag har plågats med sedn förlossningen 2004 i o med de sydde så galet så är man rädd att detta skall hända igen.

med 1a barnet var jag inte rädd alls-kanske "ung o dum"! typ.......

med 2a barnet var jag rädd för första var HEMSK o tog lång tid.men då den 2a förlossningen gick FORT o bra så var jag inte så rädd då nr 3 var på väg.

med 3an var jag bara rädd att inte hinna in till sjukhuset.hade en känsla att det skulle kunna gå fort?
o det gjorde det ju,blev ambulans i ilfart då vi har en timmes bilväg till sjukhuset.

Förövrigt är det väl rätt naturligt att man är lite! rädd för att ha så ont som det ju ofta gör att föda.man vet inte hur man ska göra o reagera riktigt.

Jag är rädd för att barnet ska dö eller bli allvarligt skadat.
Jag är rädd för att personalen ska köra över mig, kränka mig, ignorera mig, skada mitt barn.
Eftersom jag har erfarenhet av en fullkomligt vidrig förlossning då personalen var totalt inkompetent och riskerade mitt barns liv för att fullfölja sina egna idéer om hur förlossnignen skulle gå till, och totalt ignorerade både mina önskemål, journalanteckningar och alla signaler på att barnet mådde dåligt. Och eftersom min dotter höll på att dö och var allvarligt sjuk under ett par veckor, pga personalens inkompetenta handlande, så vet jag ju tyvärr inte hur man ska kunna lita på någon igen. Efter att dessutom ha gått igenom ett planerat snitt efter detta, då personalen återigen körde över mig och mina önskemål, ignorerade mig under operationen osv så är jag livrädd även för ett kejsarsnitt.
Önskar att man kunde stråla ut barent ur magen, typ sciens fiction...

Jag var faktiskt inte ett dugg rädd när jag väntade Dinah. Men skulle jag få för mig att skaffa ett barn till skulle jag vara dörädd för förlossningen. Nu vet jag ju hur ont det gör och hur jobbigt det var. själva krystningen var ju en bagatell i jämförelse med öppningsskedet *huu*

Jag är rädd för att även detta barn ska sluta andas och att dom ska springa bort med henne oxå och lämna mig ovetande.

Det här med kränkning förnedring och att dom kör över en totalt är jag också rädd för.

Skräckslagen- hoppas du kan få stöd o våga skaffa barn. Jag är rädd för det mesta men längtan efter ett barn tog över, går på samtal och det lugnar lite men inte mycket. Men men snart ska bebben ut.