Är jag ensam om detta?

">Genom att välja att inte ta så mycket föräldraledigt som
>möjligt så väljer man bort barnet.
jaja, tro det då."

Lampfot, en bekant till mig sa igår att det finns bara två saker man måste, man måste dö och man måste välja. Vrenda ögonblick i livet ställs du inför val. Och hur du väljer visar vad du prioriterar.

Den som väljer bort föräldraledighet fast det finns möjlighet till den har valt. Och hon eller han har valt bort möligheten att vara med sitt barn.

Nu talar jag inte om dem som blir tvingade att välja bort föräldraledigheten för att de annars skulle förlora sin försörjning, men hur många är det i verkligheten?
Ofta handlar det nog om att man förlorar lite mer pengar då pappan är hemma, och det känns för motigt.
Om man dessutom har de åsikter som TS har och tycker att vi killar inte kan/ska var hemma med barnen för att vi inte har bröst, ja då är det ännu svårare att förstå...

All heder till er killar som offrar något och väljer era barn!

">Genom att välja att inte ta så mycket föräldraledigt som
>möjligt så väljer man bort barnet.
jaja, tro det då."

Lampfot, en bekant till mig sa igår att det finns bara två saker man måste, man måste dö och man måste välja. Vrenda ögonblick i livet ställs du inför val. Och hur du väljer visar vad du prioriterar.

Den som väljer bort föräldraledighet fast det finns möjlighet till den har valt. Och hon eller han har valt bort möligheten att vara med sitt barn.

Nu talar jag inte om dem som blir tvingade att välja bort föräldraledigheten för att de annars skulle förlora sin försörjning, men hur många är det i verkligheten?
Ofta handlar det nog om att man förlorar lite mer pengar då pappan är hemma, och det känns för motigt.
Om man dessutom har de åsikter som TS har och tycker att vi killar inte kan/ska var hemma med barnen för att vi inte har bröst, ja då är det ännu svårare att förstå...

All heder till er killar som offrar något och väljer era barn!

Mikkel räv:

>Den som väljer bort föräldraledighet fast det finns möjlighet
>till den har valt. Och hon eller han har valt bort möligheten
>att vara med sitt barn.
När barnet är så litet (0-1 år) så är det ingen och kommunicera ändå med. Om kvinnan vill vara hemma med barnet då (vilket oftast är fallet) så passar det utmärkt, det är mest sunt för barnet med (är så vi är skapta). Mannen tillför inte förrän mer senare i livet.

För barnets skull så är det bäst att mamman är hemma i början. Om pappan däremot vantrivs på sitt jobb eller är en mjukisbralla så är det ju helt ok enligt de regler vi har. Var hemma om ni vill

"När barnet är så litet (0-1 år) så är det ingen och kommunicera ändå med." - Nu blir jag riktigt, riktigt mörkrädd! Tror du verkligen själv på det där? HAR du barn? Du tror alltså att ett barn under ett år inte kan kommunicera med dig? Att det inte är en social varelse och att relationen till dig som pappa grundläggs bra mycket tidigare än efter ett-årsåldern? Själv har jag två barn, en treårig pojke och en flicka på lite mer ön fyra månader, och de har då kommunicerat med mig innan de har fyllt ett år, Ellen känner definitivt igen mig och jag kan tyda hennes signaler och vi har jätteroligt tillsammans. Vi har egna interna skämt, som hon skrattar åt då JAG drar dem, inte om mamma försöker härma...
Det är ju DET HÄR som gör det så fantastiskt att vara pappaledig!
Och jag tycker synd om dig om verkligen tror att du kan glida in då DU tycker att det är tillräckligt roligt att vara med barnet och tro att du kommer att få en lika bra relation. Känn dig blåst grabben!

Dessutom, om du tror att de pappor som är hemma skulle vara det för att de inte har något bättre för sig (vantrivs på sitt jobb) eller för att de tillhör en viss personlighetstyp (mjukisbralla) så är du helt ute och cyklar! De pappor som är hemma är ett tvärsnitt av alla pappor som finns, mjuka och tuffa, korta och långa, karatenisse och kock... De har nog bara ett gemensamt, att de vill lägga ner tid på sitt/sina barn!

Mikkel räv:

Din starka reaktion tyder ju starkt på att du själv har saker och jobba på. Inse att folk är olika och har olika åsikter, det finns mjuka män, det finns andra typer med. Gissar på att vad du tycker är viktigast är att själv bli bekräftad... Uppfostra ett barn handlar om att göra barnet till en stark individ som klarar sig som BRA som vuxen, inte blir beroende av föräldrarna.

Lampfot, Snacka om att övertolka!
Visst jag har saker att arbeta med i mitt liv, det tror jag de flest, inklusive du, har! Ja, folk är olika, det vet jag också. Och om jag någonsn tvivlar på det kan jag gå in på FL och se andra som står så långt ifrån mig som det bara går. Men det betyder inte att jag måste bejaka deras åsikter som tycker annorlunda än vad jag gör, och det förändrar inte fakta - att ett barn är en social varelse även innan det har fyllt ett år, och att en pappa som inte inser det har missat något väsentligt.

Det finns "mjuka män, det finns andra typer med". Ja, det gör det väl, men vad betyder det för dig? Vad är en mjuk man? Och kan inte andra än "mjuka män" vilja vara föräldralediga?

"Gissar på att vad du tycker är viktigast är att själv bli bekräftad..." - Nä, det viktigaste är att ge mina barn en bra tillvaro, att ha en stark familj med god gemsnkap, att min kvinna orkar med sitt liv och att kärleken och tiden räcker till alla här hemma.

Du skriver "Uppfostra ett barn handlar om att göra barnet till en stark individ som klarar sig som BRA som vuxen, inte blir beroende av föräldrarna." Jag håller med dig till 100%, men jag förstår inte hur det skulle bli MINDRE självständit av att båda föräldrarna är hemma under dess första levnadstid? Jag förstår inte hur ett barn skulle bli MINDRE självständigt och bli mindre starkt av att ha en sämre relation till sin pappa?

Jag mnar såklat i sista meningen: "Jag förstår inte hur ett barn skulle bli MINDRE självständigt och bli mindre starkt av att ha en BÄTTRE relation till sin pappa?"

Mikkel räv:

>Nä, det viktigaste är att ge mina barn en bra tillvaro, att
>ha en stark familj med god gemsnkap

Vad gör dig själv stark? Klarar du motgångar?

Öööh... När började den här tråden handla om hobbypsykologiserande om mig som person?

Vad som gör mig stark, ja, det är väl olika i olika situationer, jag har ett gott självförtroende, många personliga egenskaper som jag tycker är goda. Lätt att diskutera med människor, lätt att få nya människor, lätt att tillgodogöra mig kunskaper. Jo, jag klarar motgångar, Jag har haft en del, men de har jag, ofta med hjälp av andra klarat ut. Själv då?

>När började den här tråden handla om hobbypsykologiserande
>om mig som person?
Eftersom det förmodligen är samma för ditt barn. man är inte så olik om du förstår vad jag menar.

om du haft föräldrar som hela ditt liv tagit hand om dig så hade du inte alls varit stark (då hade du inte klarat dig själv). nu brukar inte föräldrar göra så mer än i extremfall. men om du förstår vad jag menar, det viktigaste för en person är att känna att man klarar svåra situationer och det är föräldrars huvuduppgift. det är ingen tävling om vem som kan vara längst tid inom barnets synfält.