Gastric Bypass (GBP)

nudelbumsan:Jag har inte ens tagit kontakt med en läkare,utan funderar,funderar å funderar.Håller nogp å å göra mig tokig.

Terrormorsan å gbp 06:De e precis så jag också tänker,men så kommer de där upp...tänk om jag inte överlever eller får en massa komplikationer å jag borde ju faktiskt kunna bli av med denna övervikt själv.Jag har ju lyckats å lägga på mig den själv.
Men ska jag vara ärlig så har jag bantat hela livet,blir snart 30.Har lyckats å gå ner från 161kg till 121kg.Sen vart jag gravid å gick upp till 165kg.Gick sen ner till 147 å sen upp till 153.Å sen ner igen till 126.Idag sitter jag här å bara päser,vägde 151 i går morse.

Mitt stora problem e att jag tröstäter.Jag vet att jag kan gå ner själv,fast 80 kilo e mycke å gå ner själv,men jag måste bli av med problemet jag tröstäter för.Men hur jag än gör så lyckats jag inte.De handlar om min sons pappa.Men de e en lång historia.

Harat å visa mig ute,trots att jag går på öppna förskolan med sonen.Jag ler å ser så glad ut å verkar nog inte bry mig om att de tittas å säkert tasslas med.Men inombords...

Jag fundear så mycke på en operation,men tänk om nått går fel.....

BMI 53
jag tröståt oxå förrut men inte längre..
Dödligheten vid op finns så klart men dödlighet pga fetma är nog större även om det tar längre tid.

Så tänkte jag iaf och jag ansåg att dödligheten vid fetma var större än dödligheten vid op.

Komplikationer... hmmm jag har drabbats av en. I mitt sjukintyg står det wernickes syndrom (sök på google.se om ni vill veta vad det är) men den komplikationen berodde på magsår efter op och eg. inte pga själva open.

Man kan få komplikationer av fetma oxå (fortfarande mitt resonemang)

mitt val grundade sig på sonen samt att jag inte ville få tex diabetes.
Jag fyller 30 år senare i höst och folk verkar acceptera en rullstol eller kryckor mer än fetma tyvärr

Lycka till med beslutet du kommer veta det som känns bäst för dig tillslut. Jag ångrar inte min op.

Ett alternativ kan vara för dig att fixa remiss och sen vänta till efter träffen med läkaren att bestämma dig. Då kan du fråga om sånt du oroar dig för

kram

Jag är ofta inne och läser här men lämnar inte så ofta avtryck.

Vi bara säga att jag är så glad gjorde min operation privat den 13 feb-07 alltså för
3 och 1/2 vecka sedan, nu har jag gått ner 10 kg.
Och allt känns så bra, inget illamåeende eller nåt.
Ni som ska göra op snart, hoppas ni får det så fort som möjligt och att ni kommer att må lika bra som mej, det är det bästa jag gjort efter mina barn.

Jeja66: Det första 6 månaderna tränade jag inte mer än vardagliga promenader och så, men sedan gick jag på friskisoch svettis gympa 2 gånger i veckan, var jätte noga med vad jag åt och åt lite o jätte ofta och inte massor med annat onyttigt som lätt faller ner efter ett tag för det är så "smidigt" Sen tor jag mycket på att åldern spelar in och om man varit gravid innan osv...

Lycka till :)

susiepie : Tack då behöver jag inte ha dåligt samvete över att jag gör för lite då. jag prommenerar med hunden och tar en tur på motionscykeln framför tv i stort sett varje kväll.
Tänkte börja att göra lite situps för att stärka magen lite.
Hade velat börja på gymet men min sambo ska ju börja jobba i Norge nu och är borta i tvåveckors perioder. Får väl passa på att ta gymet var tredje vecka och göra annat de andra två veckorna.

I morgon ska jag iväg till Örebro med en kompis och kolla in brudklänningar. Jag känner att jag inte vill beställa redan eftersom jag inte vet hur mycket mer jag kommer att gå ner innan bröllopet i slutet av augusti eller början av september.

Kram//Eva

är det nån som opat sig i Skövde eller vet hur man hittar vilken adress man skickar egenremissen hit?

jag är opererad i skövde
du kan få nummer till hon som håller i köerna och sånt och fråga henne ...om du vill ?

Jag vill bara lämna in lite känslor...
Jag har levt ett ganska hårt liv i den bermärkelsen att jag har varit tvyngen att vara en ÖVERLEVARE av olika anledningar, jag har haft otroliga förebilder i mitt liv, min mormor, morfar, farmor, farfar och dom har get mig så otroligt mycket! Min mamma hade nog för mycket med sig själv och var kanske för ung när hon fick mig.. Min pappa han har sina egna problem.. Har förmågan att plocka det bra och enorma från varje människa och ta det till mig och föra det vidare i världen.. Min moster är en sån som jag då och då plockar ut av.. Mina mor och farföräldra har jag "sugit" ur.. Dom har lärt mig respekt inför livet och livets gåvor, dom har lärt mig att se all ödmjukhet som världen innehåller och dom har lärt mig värdet av livet! Dom har gett mig en kristen tro och dom har visat mig mitt värde och gett mig det största och vackraste av allt; KÄRLEK och förmågan att ÄLSKA och se varje indevid för det merakulösa person som den är!!  Jag har varit sjuk i bulemi och jag har varit på behandlingshem för det under ett år och gått i terapi under flera år Och ändå har jag aldrig tyckt illa om mig själv.. Jag har aldrig hatat mig eller set nervärderande på mig.. Utan mitt matmissbruk har handlat om vad jag tyckt och känt inför *andra* (pivat) och jag har känt att jag inte under några omständigheter har fått get utlopp för dom känslorna och då har det har i sin tur gett ångest mm och där föddes min vän bulemi (not)! Men jag fick mitt första barn Felicia så var jag tvungen att välja, förändra eller föra över det socialaarvet till min lilla perfekta dotter, och valet var inte svårt! Jag sökte hjälp men på den tiden fanns inga behandlingshem för ätstörningar där man fick ta med sig sitt barn, det fanns ett familjehem i skåne tror jag att det var men det var viktigt för mig att vara nära hemma!! Nära till familj och vänner. Och nära till mitt eget hem! Mitt hem är min borg..
Så vi hittade ett bara någon mil bort som igentligen var ett relationshem för mor och barn men dom hade en psykolog som bla.a var inriktad på ätstörningar så med hans hjälp och handledning av personalen så fick jag en skräddarsydd behandling.. Vilken gåva!!! Där kom även min relation till mina egna föräldrar upp så den fick bearbetas och genom det arbetet så kom jag även över min bulemi.. Jag är så tacksam och ödmjuk införlivet!!! Jag är och kommer att förbli så otroligt tacksam för att jag är den människan jag är och för att jag har det jag har... Men jag lider av min övervikt i smärta, ont i rygg, ben och fötter mm så min anledning till OP är så viktig för mig och allt går så J***A sakta!!!

Jag hoppas att min ryggsäck kommer att få innehålla erfarenheterna av en bra och lyckad operation snart  :)

Ojoj det här blev långt med det är en hyllning till mitt liv och mina änglar!

Ni får ta mina stavfel som dom kommer *skrattar* för det gör dom när jag maratonskriver mina kännslor som jag gjorde nu :()