Missförstå mig inte nu, men jag har lite "ångest" över att få barn igen.
Jag har gått hemma så sjukt länge nu så det är inte alls någon njutning av de att gå hemma.
Saga blir snart 18månader och jag har vart hemma med henne redan sen några månader INNAN hon flyttade in i min mage.
Jag har gått hemma istort sett i 4-5år nu. Bara jobbat extra ibland ( kan nog räkna tillfällena på bara 4 händer )
Visst ja pluggade lite på distans nu i ett år, men de e ju oxå att bara gå hemma.
Nu väntas Antons och Sagas lillebror om ca 6 veckor och det innebär lite mer än 1år till hemma innan jag får komma ut och göra något.
Vi har ju tyvärr inte möjlighet att göra så att sambon e hemma istället för mig, eftersom jag inte har någe jobb att gå tillbaka till.
Visst njuter jag av bara 17 att få vara hemma med Saga och skulle inte för en sekund i världen sätta henne hos dagmamma/dagis nu redan. Men jag saknar stimulans. Bara att inte få ha ansvar ibland. Förstår ni vad jag menar?
Sambon beklagar sig ibland över hur jobbigt det är å pendla till jobbet varenda dag ( vi bor i uppsala och han jobbar på söder i sthlm) . Jag skulle GÄRNA byta å få komma ut å tänka på lite annat ibland.
Är vi fler som gått hemma länge? Någon som kanske känner igen sig?
Jag längtar som 17 efter att få vara hemma med Saga å lillebror ( Anton går i skolan ) och vet att de kommer bli så underbart.
Men endå, jag är sååååå trött på själva grejen att gå hemma hela dagarna.
*urk*
len fram!!!
