• shootking

    Det värsta sveket...

    Det ultimata sveket...

    Här kommer min berättelse om den onsdagen som hädanefter kommer att av mig betecknas som "den svarta onsdagen", dagen som jag vill sudda bort ur mitt liv. Jag försöker att skriva så objektivt som jag bara kan och försöker att utelämna alla syrliga och spydiga kommentarer om min fru då detta inte leder till något gott. Så kära vänner, lite unhappy reading!

    Nu har det kommit fram i dagens ljus, sanningen (såvitt jag vet i alla fal), den bistra, hårda, karga och kalla sanningen. Min fru har varit otrogen på värsta tänkbara sätt. Hon har skaffat nytt jobb sedan några månader tillbaka och därmed också en älskare.

    Det hela var så planerat att hon (och han) hade gjort allt i sin makt för att hemlighålla detta och deras plan var att detta skulle fortgå under en längre tid. Båda reser en del inom jobbet och då ibland samtidigt. Vilket skulle bli smidigt för dem då de kan få tid med varandra relativt ofta. Båda två var på det klara med att de skulle ha varandra "vid sidan om" sina ordinarie liv. Han med en sambo hemma och min fru med mig hemma. De har båda ett jobb där de kan flexa, ta ut fridagar, köra fys på arbetstid vilket gjorde att de hade en rutin för hur de skulle göra när de skulel träffas. Tex vart min fru skulle parkera vår bil när hon besötke honom för att ingen av hans grannar skulle misstänka något...

    När jag helt enkelt fick en magkänsla av att allt inte stod rätt till så skaffade jag fram bevis och konfronterade henne. Hon erkände direkt och mina två första frågor var om hon fortfarande älskade mig och om hon ville fortsätta vara gift med mig. Hon säger att hon inte vill offra det vi har och att hon vill fortsätta. Mitt svar var då att jag vill ha fram allt på bordet. Alla mail, eventuella SMS och MSN-meddelanden, foton, filmer, samtliga tillfällen då de har träffats samt vad de har gjort.

    Det jag har fått reda på som hon har berättat är att de har haft sex vid fyra tillfällen och min fru har varit den som har varit pådrivande till detta och tagit initiativ (det har skett på hennes hotellrum vid tjänsteresor). Det har även hänt hemma hos honom vid två tillfällen. De har haft oskyddad sex och min fru äter inga P-piller. Hon har dessutom sugit av honom och svalt... Jag har dessutom läst igenom deras mailkonversationer där de beksriver hur mycket de saknar varandra och vad de har gjort senast de träffades och vad de skulle göra när de träffas nästa gång.

    Jag har nu bokat in tid hos husläkaren för kontroll av mig gällande könssjukdomar och om 3 månader så blir det till att boka tid hos infektionskliniken för HIV-test. Jag har också krävt att min fru gör likadant. Jag har också kastat ut henne ur sovrummet så att jag får sova själv där inne.

    Vilken j*vla soppa allt är just nu. Hur ska jag överhuvud taget få tillbaka tron på att människan är en GOD varelse och inte OND? Vi har varit tillsammans i 7 år, och har varit gifta i snart ett år. Vi har en son tillsammans som är 18 månader och min fru har en som sedan ett tidgare förhållande som är 9. Vi har alltid haft ett mycket bra förhållande och vi har varit bästa kompisar sedan vi träffades. Vårt förhållande har väl blivit lite slentrianmässigt på senare tid, speciellt efter att vår gemensamma son föddes. Men jag har aldrig tvivlat på att hon är min livspartner. Jag kunde prata med henne om allt, det kändes som att vi verkligen var ett lag tillsammans. Vi mot världen. Min fru och jag har visserligen inte varit några änglar i våra tidigare förhållanden men vi startade vårt förhållande med parollen "no more lies" eftersom vi insåg redan från början att vi ville att vårt förhållande skulle vara länge, länge. Förhoppningsvis tills vi blev gamla så att vi kunde åldras tillsammans. Och vi ska inte tala om hur många gånger som min fru har fördömt otrohet och de som håller på med sådant...

    Vad ska jag ta mig till nu? Hur kan man gå vidare efter en sådan här grej? Varför kunde det inte bara varit ett knull på toaletten på krogen efter en för blöt kväll på firmafesten? Det hade varit tusen gånger enklare att komma över tror jag. Varför var det tvunget att vara en överlagd handling som de planerade i största hemlighet och som skulle fortgå under en lång tid framöver? Vid frågor till henne om hur hon trodde att jag skulle må när detta skulle komma fram (vilket det alltid gör förr eller senare) så så hävdar hon att det inte har funnits någon tanke hos henne på det eftersom hon (enligt egen utsago) hade gjort allt som gick att göra för att jag aldig skulle få reda på detta. Detta känslomässiga svek gör så ont, så ont...

    Vet inte vart jag ska ta vägen. Fick reda på detta i onsdags och igår var jag hemma från jobbet hela dagen. Min fru kom hem vid 11-tiden på förmiddagen igår och sedan pratade vi ända till klockan blev 16. Jag har inte kunnat äta någonting under gårdagen, fick i mig lite nyponsoppa och dextrolsol igår för att orka med. Idag har jag ätit en talrik fil och det känns som att det är allt jag kommer att få ner. Illamåendet finns där hela tiden. Mår illa av vad hon har gjort. Det var inte roligt att se min fru åka till jobbet imorse. Släppa iväg henne till "honom"... Jag är i alla fall på jobbet idag och försöker skingra tankarna. Det går väl sådär så här sitter jag och skriver.

    Vi har beställt tid för rådgivning med början om ett par veckor. Fram tills jag har kommit till någon slags insikt så tro jag mig köra på linjen att vi kan reparera detta. Att jag kan klara av att komma över detta. Men jag är osäker, pendlar mellan hopp och förtvivlan. Grät igår eftermiddag värre än jag någonsin har gjort i hela mitt liv. Problemet är att där finns inte någon som kan trösta mig längre. Min fru kom upp till mig på övervåningen för att kolla hur det var med mig och jag insåg då att hon var den sista personen i världen som jag ville ha tröst av. Känner mig så ensam just nu.

    Jag har pratat massor med min bror. Han och jag har bra kontakt. Funderar på att åka och hälsa på honom under 1-2 dagar och bo hos honom och hans familj. Bara för att få komma bort och få lite distans till det hela.

    Dags att sluta skriva för mig. Tack för att du lästa min historia.

  • Svar på tråden Det värsta sveket...
  • Rymdmamma

    jag tycker du har hanterat det mkt bra att du inte gjort något förhastat utan att du verkar verkligen försöka tänka igenom situationen..

    din fru har betett sig som den värsta sortens svin! så mycket kan man ju säga iaf..

    ingen här kan ju säga vad som är rätt eller fel för er, men en reflektion är ju att som sagt detta var mer än bara en "knullkontakt" då du skriver att de ville planera in mer tid tillsammans osv. De har alltså mer av en relation än bara sexet tillsammans..

    Utifrån detta kan de ju inte fortsätta arbeta tillsammans tycker då jag.. hon har ju satt sig i den här situationen att hon inte ens valde nån "neutral" person utan att hon tog en person som hon delar halva sin tid mer.. som hon t.o.m träffar mer tid varje dag än sin egen familj?

    Jag skulle utifrån det krävt att hon söker sig till annat arbete. Annan arbetsplats.. och var hon inte beredd att göra det uppoffrandet skulle då jag ha gett upp det hela..

    som du säger är det synd om barnen men faktum är att HON skulle tänkt på det innan hon satte dig i den situationen och ni får väl göra det bästa för barnen fortsättningsvis? Betyder inte barnen mer för henne än arbetet o den här nya grabben? hon borde också tänka på att sätta familjen i första hand inte bara du som ska offra dig..

    och dessutom, se till att den andra mannens fru får veta detta hon förtjänar inte heller att bli bedragen...

  • Anonym (*)

    Jag lider med dig. Din historia liknar min på några punkter och jag vet hur fruktansvärt ont det gör. Hur fan tänker man sig konsekvenserna för sina familjer när man väljer att göra så här? Hur kan man ta sig friheten att såra och förstöra så för andra människor? Det är ett livslångt svek, det är ingen tvekan om saken. Men, det finns ju förhållanden som klarar sig ur sådant här. Jag vet inte var vi står, men nog är det mycket bättre än de första månaderna efter att jag fått veta. Jag kunde inte göra annat än tänka på dem, gråta, skrika och hata. Jag kräktes ofta upp det lilla jag åt. Drömde om det, tänkte på det varje sekund. Nu är det inte så längre, men jag tänker på det varje dag och undrar hur det ska sluta...

  • Dark Angel

    Lider med dig. Otrohet sårar djupt och får en att tappa förtroende för andra, det gör så ont särskilt som det hela är planerat och att de försökt allt för att man inte ska komma på dem. Man kommer nog alltid få leva med det på ett eller annat sätt.

    Är nog en bra idé att åka bort ett tag som du skriver. Kan vara skönt att vara ifrån henne ett tag.

    Skickar massa styrkekramar. Oavsett vad du väljer att göra önskar jag dig lycka till.

  • Zorken

    Hej !
    Beklagar verkligen sveket !
    Det är lätt för andra att tycka du ska lämna henne.
    Men svårare för dig som älskar henne.
    Fundera igenom detta ordentligt, väg fördelar mot nackdelar.
    Ställ dig själv frågan om du kan lita på henne ?
    Finns inte tilliten där så blir det svårt att ha en härlig o fin relation.
    Hoppas det löser si gpå bästa sätt.
    Mvh / Johan.

  • Anonym (lo)

    Hur har det gått TS? Har ni kommit fram till något vettigt?

  • shootking

    Det verkar som många undrar hur det går för mig/oss. Kan berätta att vi har pratat en massa och att jag har fått svar på en del frågor och fortfarande har en hel del frågetecken kvar. Vi har i alla fall konstaterat att vi har ett problem (vårt förhållande) och att hon har ett problem (att hon har varit otrogen). Vi ska som jag nämnt innan iväg på samtalsterapi om någon vecka och jag hoppas att de där kan ge oss de verktyg som vi behöver för att börja bearbeta hela situationen, både tillsammans och var för sig. Just nu känns allt bara rörigt och jag har ingen aning om hur vi ens ska börja. Flytta isär/bo ihop, ansöka om skillsmässa/forsätta som gifta, sova tillsammans/sova var för sig, umgås som en famlij/umgås ensamna med barnen, trösta varandra då vi mår dåligt/lämna varandra i fred, prata/inte prata...

    Just nu har jag åkt ivag till grannstaden och ligger nu på ett hotellrum med min son sovandes bredvid mig. Jag och min son har helt enkelt gjort en utflykt för att jag och min fru ska få komma bort från varandra lite grand och inte prata mer just nu. Vi har pratat och pratat (det är mest jag som har velat ha svar på alla mina frågor som jag har till henne) men jag måste även inse att vi måste vila oss emellan. Idag har vi grälat vid två tillfällen, vilket inte är bra då det enbart är destuktivt.

    Kan i alla fall berätta att det känns som att jag har fått en bättre bild av att min fru verkligen inser att det hon har gjort är helt uppåt väggarna fel (finns ju inte på kartan) och att hon mår extremt dåligt över detta, så dåligt att hon inte själv vet vad hon tycker/tänker längre om sig själv ens en gång. Hon har insett att hon har satt hela sitt liv på spel och även sin mans och sina barns. Det låter kanske dumt men det känns skönt på ett visst sätt att hon mår dåligt över det då det känns som att det i alla fall betyder något för henne att hon har svikit mig på detta sätt och att det gör henne lite mer mänsklig i mina ögon.

    Jag känner mig även säkrare på att hon verkligen vill att vi ska fortsätta och att vi ska göra ett allvarligt försök. Hon säger att hennes känslor aldrig har ändrats för mig och jag kan inte göra annat än att lita på henne. Med tanke på vad hon har berättat för mig så har jag inga tvivel att inte tro henne. Jag är säker på att hon inte har skönmålat någonting fdå hon har berättat om allt för mig av den enkla anledningen att de saker som jag har fått reda på inte kan bli särskilt mycket värre!

    Dock är vi dock ännu oense om praktiska detaljer såsom om hon ska fortsätta jobba kvar och resa på utbildningar i sitt jobb. Detta är det jobbigaste biten vi har kvar känner jag.

    Så har jag fått några "bryt" också. Har gråtit massor vid ett par tillfällen, det bara dyker upp från ingenstans. Läste idag ett kort jag hittade i vårt sovrum. Kanske dumt gjort. Kortet var hennes gratulationskort tills mig på min 30-årsdag och där stod det något i stil med "Älskar dig för evigt". Det gjorde riktigt ont att läsa och det slutade med att jag la mig ner i sängen och bara storgrät...

    Så, nu ska jag försöka titta på melodifestivalen en stund och kanske titta in här någon mer gång ikväll för att se om det är fler som spenderar sin lördagskväll framför datorn...

  • MammaMu rockar

    har inga råd att ge, men vill bara säga att du verkar vara en klok man och jag är säker på att du löser detta på bästa sätt.
    stora kramar!

  • shootking

    Zorken:

    Jotack, det är lätt att dömma när det gäller andra. Visst, jag kan dra. Men vad innebär det för mig rent praktiskt? Halva tiden med min son försvinner, jag måste flytta från mitt drömhus (vill inte bo kvar själv i huset). Det är extremt svårt att bara ge upp sitt liv när man befann sig precis där man ville vara i livet innan detta hände. I stort var jag helt nöjd med mitt liv tillsammans med min fru.

    För mig känns det svårt att SLUTA lita på henne, hur konstigt det än kan låta. Jag har litat till 100% på henne under många många år, alla de år vi har varit tllsammans, har aldrig kännt något tvivel på hennes ärlighet. Jag är också väldigt säker på att hon inte har ljugit för mig tidigare.

    Jag vill ju inget hellre än att allt ska bli som "vanligt", även om jag mycket väl vet att det aldrig kommer att bli som förut. Vårt förhållande som vi hade innan präglades av humor, en stabil vardag, ordnad ekonomi, bra jobb, härlig famlij, ett riktigt fint hus och tomt. Jag skulle nog ha betecknat förhållandet som precis så som jag skulle önska att jag hade det. Min fru och jag var mycket överrens om de stora detaljerna i både relationen, hemmet och famlijen. Just nu känns det som att jag skulle vara nöjd om vi kunde nå till 10% av detta, det skulle kanske räcka för att jag skulle kunna ha henne kvar i mitt liv. Men samtidigt är jag extremt rädd för att tappa bort mig själv och tex min humor. Just nu känns all glädje är som bortblåst, allt känns bara svart-vitt. Skulle hata mig själv om jag blev en bitter och sorgsam människa av detta...

    En annan sak som jag inte ens har kommt att reflektera över förrens nu är mig själv och mitt självförtroende. Jag kan bara gissa i vilken omfattning detta kommer att forma mig och mitt självförtroende. Det har börjat dyka upp en massa skuldkänslor. Varför jag inte har tagit bättre hand om vårt förhållande, varför jag inte har visat min fru den uppskattning som hon tydligen var i behov av. Skuldkänslorna börjar bli riktigt jobbiga och de känns väldigt destruktiva för mig själv.

Svar på tråden Det värsta sveket...