• shootking

    Det värsta sveket...

    Det ultimata sveket...

    Här kommer min berättelse om den onsdagen som hädanefter kommer att av mig betecknas som "den svarta onsdagen", dagen som jag vill sudda bort ur mitt liv. Jag försöker att skriva så objektivt som jag bara kan och försöker att utelämna alla syrliga och spydiga kommentarer om min fru då detta inte leder till något gott. Så kära vänner, lite unhappy reading!

    Nu har det kommit fram i dagens ljus, sanningen (såvitt jag vet i alla fal), den bistra, hårda, karga och kalla sanningen. Min fru har varit otrogen på värsta tänkbara sätt. Hon har skaffat nytt jobb sedan några månader tillbaka och därmed också en älskare.

    Det hela var så planerat att hon (och han) hade gjort allt i sin makt för att hemlighålla detta och deras plan var att detta skulle fortgå under en längre tid. Båda reser en del inom jobbet och då ibland samtidigt. Vilket skulle bli smidigt för dem då de kan få tid med varandra relativt ofta. Båda två var på det klara med att de skulle ha varandra "vid sidan om" sina ordinarie liv. Han med en sambo hemma och min fru med mig hemma. De har båda ett jobb där de kan flexa, ta ut fridagar, köra fys på arbetstid vilket gjorde att de hade en rutin för hur de skulle göra när de skulel träffas. Tex vart min fru skulle parkera vår bil när hon besötke honom för att ingen av hans grannar skulle misstänka något...

    När jag helt enkelt fick en magkänsla av att allt inte stod rätt till så skaffade jag fram bevis och konfronterade henne. Hon erkände direkt och mina två första frågor var om hon fortfarande älskade mig och om hon ville fortsätta vara gift med mig. Hon säger att hon inte vill offra det vi har och att hon vill fortsätta. Mitt svar var då att jag vill ha fram allt på bordet. Alla mail, eventuella SMS och MSN-meddelanden, foton, filmer, samtliga tillfällen då de har träffats samt vad de har gjort.

    Det jag har fått reda på som hon har berättat är att de har haft sex vid fyra tillfällen och min fru har varit den som har varit pådrivande till detta och tagit initiativ (det har skett på hennes hotellrum vid tjänsteresor). Det har även hänt hemma hos honom vid två tillfällen. De har haft oskyddad sex och min fru äter inga P-piller. Hon har dessutom sugit av honom och svalt... Jag har dessutom läst igenom deras mailkonversationer där de beksriver hur mycket de saknar varandra och vad de har gjort senast de träffades och vad de skulle göra när de träffas nästa gång.

    Jag har nu bokat in tid hos husläkaren för kontroll av mig gällande könssjukdomar och om 3 månader så blir det till att boka tid hos infektionskliniken för HIV-test. Jag har också krävt att min fru gör likadant. Jag har också kastat ut henne ur sovrummet så att jag får sova själv där inne.

    Vilken j*vla soppa allt är just nu. Hur ska jag överhuvud taget få tillbaka tron på att människan är en GOD varelse och inte OND? Vi har varit tillsammans i 7 år, och har varit gifta i snart ett år. Vi har en son tillsammans som är 18 månader och min fru har en som sedan ett tidgare förhållande som är 9. Vi har alltid haft ett mycket bra förhållande och vi har varit bästa kompisar sedan vi träffades. Vårt förhållande har väl blivit lite slentrianmässigt på senare tid, speciellt efter att vår gemensamma son föddes. Men jag har aldrig tvivlat på att hon är min livspartner. Jag kunde prata med henne om allt, det kändes som att vi verkligen var ett lag tillsammans. Vi mot världen. Min fru och jag har visserligen inte varit några änglar i våra tidigare förhållanden men vi startade vårt förhållande med parollen "no more lies" eftersom vi insåg redan från början att vi ville att vårt förhållande skulle vara länge, länge. Förhoppningsvis tills vi blev gamla så att vi kunde åldras tillsammans. Och vi ska inte tala om hur många gånger som min fru har fördömt otrohet och de som håller på med sådant...

    Vad ska jag ta mig till nu? Hur kan man gå vidare efter en sådan här grej? Varför kunde det inte bara varit ett knull på toaletten på krogen efter en för blöt kväll på firmafesten? Det hade varit tusen gånger enklare att komma över tror jag. Varför var det tvunget att vara en överlagd handling som de planerade i största hemlighet och som skulle fortgå under en lång tid framöver? Vid frågor till henne om hur hon trodde att jag skulle må när detta skulle komma fram (vilket det alltid gör förr eller senare) så så hävdar hon att det inte har funnits någon tanke hos henne på det eftersom hon (enligt egen utsago) hade gjort allt som gick att göra för att jag aldig skulle få reda på detta. Detta känslomässiga svek gör så ont, så ont...

    Vet inte vart jag ska ta vägen. Fick reda på detta i onsdags och igår var jag hemma från jobbet hela dagen. Min fru kom hem vid 11-tiden på förmiddagen igår och sedan pratade vi ända till klockan blev 16. Jag har inte kunnat äta någonting under gårdagen, fick i mig lite nyponsoppa och dextrolsol igår för att orka med. Idag har jag ätit en talrik fil och det känns som att det är allt jag kommer att få ner. Illamåendet finns där hela tiden. Mår illa av vad hon har gjort. Det var inte roligt att se min fru åka till jobbet imorse. Släppa iväg henne till "honom"... Jag är i alla fall på jobbet idag och försöker skingra tankarna. Det går väl sådär så här sitter jag och skriver.

    Vi har beställt tid för rådgivning med början om ett par veckor. Fram tills jag har kommit till någon slags insikt så tro jag mig köra på linjen att vi kan reparera detta. Att jag kan klara av att komma över detta. Men jag är osäker, pendlar mellan hopp och förtvivlan. Grät igår eftermiddag värre än jag någonsin har gjort i hela mitt liv. Problemet är att där finns inte någon som kan trösta mig längre. Min fru kom upp till mig på övervåningen för att kolla hur det var med mig och jag insåg då att hon var den sista personen i världen som jag ville ha tröst av. Känner mig så ensam just nu.

    Jag har pratat massor med min bror. Han och jag har bra kontakt. Funderar på att åka och hälsa på honom under 1-2 dagar och bo hos honom och hans familj. Bara för att få komma bort och få lite distans till det hela.

    Dags att sluta skriva för mig. Tack för att du lästa min historia.

  • Svar på tråden Det värsta sveket...
  • shootking

    Anonym (*):

    Jag (och vi båda faktiskt) har ju insett att det kommer att bi både jobbigare och göra mer ont i omgångar innan det kan bli bättre. Det är bara jobbigt, jobbigt att veta att detta problemet aldrig kommer att kunna raderas ut. Det kommer för all framtid ha ändrat mig (och även förmodligen henne) som person. Just nu känns det som att det vore en dröm att vara i din sits med att INTE tänka på det varje sekund. Men det är så elakt att säga det, jag förstår att dina kval är extremt jobbiga som de är. Läser och läser fler och fler histtorier om otrohet och e gemensam nämnare är ju att oavsett hur det går i slutändran så har man en lång och smärtsam process framför sig. Suck, förstår inte hur jag ska orka. Jag måste orka, om inte annat för min sons skull. Hur det än kommer att gå måste jag orka!

  • shootking

    myyy:

    Tack för vänliga ord. Smickrande att man blir omnämnd som klok. Det är fler personer som har gett mig positivt beröm för att inte nämna alla som har onskat mig lycka till och även gett mig "styrkekramar". Tack till er alla, ni är alla så gulliga som ger mig ert stöd!

    Jag försöker att tänka så rationellt som jag bara kan. Det blir inget bättre av att förhasta sig och göra ogenomtänkta saker, speciellt inte om man bestämmer sig för att jobba för sitt förhållande och ge det en andra chans.

  • Burris

    VILKEN UNDERBAR MAN/PERSON DU VERKAR VARA !!!!

    mitt i din bedrövelse så visar du enorm ödmjukhet
    hoppas din fru verkligen förstår vad hon gjort & vilken man hon har, måste säga att jag önskar jag var hälften så klok när jag möter motgångar i livet ,dessutom är detta du går igenom/de du fått uppleva ngt av de värsta man kan göra , att sen kunna se på de hela som du gör kräver enorm styrka,finns nog igentligen inga råd & ge för du verkar vara full av dom redan.
    det enda jag kan säga är att fortsätt att ventilera allt du känner ,fråga ,undra ,tyck & tänk högt & gråt , att få utlopp gör ändå att du kommer ha lättare att kunna gå vidare utan att bära med dig för mycket BITTERHET .Hur ni än gör så hoppas jag att ni finner det som behövs för att ta dom stegen som krävs just nu & för er framtid ,,,

    hoppas du får sova gott inatten med sonen !!

  • shootking

    Burris:

    Tack! Det värmer att du skriver något så snällt om mig, trots att du aldrig har träffat mig. Min ru säger att hon inte kan hitta någon bättre och jag är beredd att tro henne med tanke på att jag skulle ha gjort vad som helst för henne i stort sett. Fast nu vet jag ju varken ut eller in längre. Hoppas att allt klarnar längre fram

    Jag och sonen har i alla fall sovit gott på vår lilla utflykt. Vi har precis ätit frukost och ska nu gå ut på en promenad på sonens begäran. Han sitter redan i vagnen och väntar!

  • Burris

    Det tycker jag ni gör rätt i ,frisk luft & natur brukar göra susen för både kropp & själ

    Nej jag vet att jag aldrig mött dig eller vet vem du är I verkligeheten.
    Men efter att ha läst dina rader,sätta sig in i situationen & känna medkänsla ,men se det så klart som du gör är svårt .
    kanske du gör det för att du fortf är i "chock" inte riktigt förstått vad som igentligen hänt.

    Hur det än är så måste jag iallafall säga att det är starkt att kunna skilja på människa & handling ,men även om man kan det så vill jag bara säga ta nu inte på dig för stort ansvar för det kommande utan se nu till att ni verkligen delar på bördan för även om man hela tiden är 2 om saker så är det hon i grunden & botten som avvek från erat äktenskap.

    Jag vill inte komma med pekpinnar om hur ni ska göra men jag tror faktist för att om du ska överleva få känna lyckan inta erat äktenskap åter så måste det till saker som gör att du vågar tro på henne & det viktigaste av allt är att när ni bestämmer er för att gå vidare FÖRLÅTER henne för det hon gjort så försök att båda 2 då blicka framåt ta med det som är possitivt se allt som erfarenhet inte alltid så lätt , jag vet men jag vet att det tar tid att läka OTROHET . det jobbiga är faktist för dig att våga lita igen våga ge av kärleken i djupet av hjärtat, för det är ett evek. av den du älskar mest som du hade alla drömmar tillsammans med som du trodde stog dig närmast.

    Att stå på livetsväg & känna att man är i livet där man faktist lyckats med det man drömt om & i nästa ögonblick få skörda smärtan i att DU stog ensam trost 2samhet . jag förstår dig helt i att du känner som du gör .men jag är helt övertygad om att DU kommer klara av det . du har en innre styrka som många saknar.

    ha nu en underbar stund på er lilla utflykt !!

  • eileme84

    Synd att vissa inte inser hur bra män dom faktiskt har..
    hoppas hon inser hur lyckligt lottad hon är om hon och du lyckas reperara detta vilket jag verkligen tror du har styrkan till. frågan är om hon är värd det? Kanske finns det någon annan där ute för dig som behandlar dig så bra som du förtjänar att bli..?

  • Anonym (andrasidan)

    Hej ts..
    jar har varit på andra sidan av det hela...jag har gjort som din fru..
    jag blev förälskad i en annan man, efter 10 år ihop med min man..
    vi inledde en affär, jag var jätteförvirrad och väldigt deprimerad...
    jag ville inte att min man skulle få veta...ändå träffade jag den nya mannen...detta pågick i några veckor...men jag stod inte ut med vad jag gjorde...
    så jag begärde skilsmässa från min man, han vet inget om min otrohet, jag ansåg och anser att han bara skulle må sämre...visserligen så tyckte även han att vi inte hade haft nån gnista på bra länge....
    jag älskar honoom, mitt ex alltså och kommer alltid att göra, har alltid tagit avstånd till otrohet...och fattar inte hr jag kunde göra nåt sånt...
    men jag tror att har man allt i sit förhållande så hamnar man inte där....
    Jag avslutade både mitt äktenskap och min affär veckorna efter varandra...och började ett nytt liv..mitt ex är en nära vän då vi har barn ihop, och för barnens skull och för hans så har jag inget sagt...det skulle bara gynna mitt eget samvete, att få ha rent mjöl i påsen så att säga...
    Jag ville börja om på ny kula istället, mitt ex har en ny jättesöt och trevlig flickvän och jag önskar han allt gott...själv har jag nog också hittat min stora kärlek...

    jag förstår att du vill hålla kvar vid henne, du älskar ju henne...men jag tror inte att du kommer kunna förlåta och på så sätt blir du aldrig lycklig...försöka kan du ju, alla är vi ju olika...men dra dig inte för att börja om på egen hand...

    Hoppas du inte blir förbannad på mig eller så....jag vill mest bara säga att hon älskar dig säkert, jag älskar mitt ex...men det finns så många andra saker som kan spela in i hur någon agerar, jag har gått i terapi och redit ut varför jag gjorde som jag gjorde...i slutändan ett sätt för mig att bryta upp eftersom jag var tvungen att göra nåt som var så fel så jag inte kunde stå ut med mig själv och göra slut på ett förhållande som kvävde mig..
    pratat med henne om ert förhållande istället för att focusera på vad hon gjort...om du vill att det ska bli förändring...

    hoppas allt går bra!

    kramar

  • Anonym (andrasidan)

    Förlåt...had einte läst igenom allt...ni verkar ju ha pratat väldigt mycket! Tycker du verkar stark!
    Bra med en paus också...och gråta kommer du göra många gånger till...
    Lycka till igen!

  • Anonym

    jag hade iaf haft som krav att hon slutade jobbet som du skrev i något inlägg, att det är den jobbigaste biten och det förstår jag Men hon kan ju inte jobba kvar där och tro att allt bara är okej?

  • janet84

    det enda jag kan säga är att jag gått igenom samma sak! det var också väldigt planerat i hur det skulle hållas hemligt och det var en stor bit för mig som gjorde så ont i mitt hjärta.
    det har nu gått 10 mån sen han va otrogen mot mig och jag kan säga så här:

    det är inte lätt, det går inte över på någon vecka ellerså.
    men det kommer dagar där du inte tänker på det på hela dagen, du slutar gråta för det så ofta, du känner smärtan men tårarna kommer inte längre.
    ni kan hitta en balans i förhållandet och få det "bra" tillsammans ganska fort. släpp in henne, låt henne trösta dig, för det e hon som gjort dig ledsen.
    tjata så mycket du vill, du måste få ut allt, annars kan du inte gå vidare.
    dela säng med varandra, du kommer vilja krypa upp bakom henne o bara kramas
    jag gjorde allt för att det skulle vara bra, jag stängde inte ut han för då får hade han inte fått en chans till att bygga upp allt igen. och ju längre man skjuter upp det desto svårare blir det att bli intima med varandra igen.

    idag när det gått 10 mån så går vi i familjeterapi(vilket är super) har ett någalunda förtroeende för varandra, jag tänker på det väldigt sällan och jag har börjat känna mig vacker i hans närhet igen.

    om hon ger allt och du släpper in henne helt så kommer det att lösa sig om ni bara vill. tro mig, jag vet att det är svårt men det kommer ljusa dagar snart!!

    lycka till och massor med styrke kramar till dig/er

Svar på tråden Det värsta sveket...