Det värsta sveket...

Anonym (BEDRAGEN)

Stackare, vet inte annat att säga att jag tycker jävligt synd om dig och hoppas att du tar dig bort från den mannen och att du kan stå på egna fötter. För det kan man om man vill, det ordnar sig alltid.

När man ska börja en ny fas i sitt liv är det alltid jobbit, det är som att födas på nytt, Vi bryr oss för mycket om materiella saker, hus, bilar, båtar, kläder osv osv jag gör också det. Jag har börjat om en gång, och det ÄR ett helvete, man är rädd och känner sig ensam. man gråter och är förvirrad och längtar tillbaka till sitt ex. det gör ont helt enkelt, men det går över. och när det går över kommer du att må bättre än någonsin.

Min egna historia är för lång att skriva nu men det är ändå inte helt olik din historia, förutom en viktig punkt, vi hade inga barn, barnen gör ofta hela skilnaden, man blir då tvungen att träffa den här människan man försöker att komma ifrån.

Först en kommentar till Fred. Tack för ditt inlägg. Du har rätt i att barnen gör en stor skillnad. Utan dem hade jag inte varit kvar nu. Det är jag säker på. Har man tre småbarn är beslutet svårare. Vårt minsta barn är knappt ett år. Eftersom jag inte kommer att bo på samma ort som honom om vi separerar kommer han att ha ett umgänge varannan helg, fyra veckor på sommaren etc. Det är svårt för ett så litet barn att vara trygg med ett så glest umgänge. Ändå kan jag inte tänka mig att bo kvar här utan vill flytta hem till min hemstad där min familj finns. Utan dem klarar jag inte ett liv på egna ben.

Nu till shootking. Har tagit mig tid och läst lite mer av tråden. Jag förstår din känsla av att ha dåligt samvete för att inte ha tagit hand om sitt förhållande som man borde. Den känslan har jag också. I riktigt mörka stunder kan jag tänka att det här var mitt eget fel. Så är det självklart inte. Man är alltid två i ett förhållande. På något sätt hade jag väl levt på hoppet att man skulle vara självklara för varandra och inte behöva "jobba" så mycket på det hela. Vet nu att det nog var feltänkt.

Du skrev även i något inlägg att det är motigt att prata med henne. Det känner jag också igen. Mitt behov av att prata är ju så oändligt mycket större än hans. På något sätt känns det som att när det väl känns lite bra vill man inte förstöra det genom att prata om det hela. När det är dåligt vill man inte prata för då blir det bara okonstruktiva gräl.

Man kanske borde ringa familjerådgivningen trots allt. Det verkar ju som att andra här har positiva erfarenheter.

Vet att andra skrivit det redan, men du är fantastiskt klok och sansad. Din fru måste vara galen som riskerat dig och ert liv tillsammans.

Får väl fortsätta följa ditt öde här.

BEDRAGEN

Hur går det Shootking ? Hur mår du nu, några dagar efter det hela?

herregud,vad har hon för ursäkt????har varit med om att se min bästa kompis o min man KYSSA varandra o det tog flera år innan jag kunne lita på honom lite mer...lycka till hon är INTE värd dig!!!kram

Nu var det några dagar sedan jag skrev något. Blir fortfarande fascinerad av att det är människor som följer mitt öde.

Kan berätta att det har varit förhållandevis lugnt sen senast. Inga gräl eller "stora" diskussioner, i stort sett bra och lugna diskussioner.

Min fru har fått läsa denna tråden (jag hade bett henne låta bli innan) eftersom jag inte vill dölja något för henne någonsin. Men jag kommer att be henne att tala med mig innan hon läser denna tråd igen så att jag vet när hon "dyker in" i mina känslor igen.

Det känns skönt att veta att andra har råkat ut för liknande saker som mig och fortfarande har ork och lust att fortsätta leva ihop med sin partner. Samt att man så småningom i framtiden inte kommer att vara lika trasig som man är nu. Att jag går ur detta utan att tappa mig själv är ju det allra viktigaste.

Anonym (BEDRAGEN):
Känns som att vi känner lika på många punkter. Samvetet ställer just nu många frågor om vad JAG har för del i det hela. Vid våra diskussioner så har det framkommit en mängd problem som min fru har tänkt på och som har gnagt på henne under en längre tid. Det har fortfarande ingenting att göra med hennes dåliga val och omdöme men det blir ju extra jobbigt att få höra att förhållandet man hade och trodde var bra inte var det. Jag känner mig som en både blind och döv apa (ni vet, bilden på tre apor som sitter och håller för öron, ögon och munnen). Men samtidigt så ställer jag ju mig naturligtvis frågan varför min fru inte sa något. Hon har visserligen nämnt för några år sedan att vi kanske skulle gå och träffa någon som vi skulle kunna prata med men sen tyckte jag att vi redde ut problemen själva och lyckades lösa dem hyfsat ändp. Det handlade om kommunikationsproblem då och det gör det väl fortfarande gissar jag...

Känner också liksom Anonym (BEDRAGEN) att det är motigt att prata. Vill inte "pajja" när det känns bra och vill inte förvärra när det känns dåligt. En sak känns bra i alla fall och det är att min fru verkar se mig nu när jag "förfaller" och tänker dåliga tankar som jag borde ventilera. Det är jobbigt att hela tiden vara den som vill prata. Det känns jätteskönt när min fru bjuder in till diskussion.

Morgonen är jobbigast. När vi ska skiljas åt för att åka till jobbet både hon och jag. Frukosten består numera av en banan som jag äter mellan 9-10 (det tar lite tid att få i sig något så rejält...). Har gått ner 7 kilo sedan allt började. Visst, det behövdes men ändå. Har extremt svårt att ta hand om mig själv. Försökte sysselsätta mig igår framför TV:n. Två tidningar, en dator samt TV krävdes för att jag skulle känna att jag hade något att göra. Allt samtidigt så att jag blir överöst av externa intryck, först då lyckas jag slappna av lite och luta mig tillbaka i soffan.

Nu ska jag gå på ett möte så nu måste jag sluta. Ta hand om er!

Shootking vet den andre mannens fru om det hela ännu ? eller döljer din fru och han fortfarande det hela för henne?

Ställ frågan till din fru om det är OK för dig att sätta på den andre snubben fru? jin & jang skapar balans i universum vet du..

Fred:

Angående den andra mannens fru så vet jag inte. Jag känner att det inte spelar mig någon roll just nu, måste istället fokusera på mig.

Jag önskar att det skulle vara så enkelt för mig, att allt skulle kännas mycket bättre av vad jag gör, av mina handlingar. Men just nu så spelar inte mina handlingar så stor roll för mitt väbefinnande. Det kanske är en mognadsprocess för mig att inse att jag själv skapar mitt eget välbefinnande men i vilket fall så är jag inte där just nu. Jag håller med dig om yin och yang men jag vill sätta det i detta perspektiv istället: min frus handling är en handling som behöver en motpol för att kunna existera. Denna motpol är mitt bearbetande at handlingen och i slutändan så handlar motpolen om att kunna förlåta och gå vidare. Det är dessa två energier som jobbar mot/med varandra för mig i alla fall.

Min fru är samma person som innan. Däremot så har hon gjort saker som har rubbat vår balans, försvårat vårt förhållande (milt uttryckt) samt utsatt vår famlij för obeskrivliga risker. Jag vill fortfarande ha personen och handlingen kommer för evigt att redan vara gjord/utförd. Jag vill ha tillbaka personen, inte handlingen. Jag hoppas och tror att jag som person kan gå vidare ur detta och behålla min fru. Handlingen däremot ska "läggas till handlingarna", dvs den får stanna där den hör hemma. I dåtid, i historien och så småningóm (förhoppningsvis) i glömska. Om än temporärt så hoppas jag att den ska kunna "gömma" sig under tidsperioder. Ett livslångt svek men också ett livslängt förlåtande.

Jag vill vara ärlig mot dig då jag tycker du verkar vara en trvelig och sympatisk människa.

Men du är för snäll, alldeles för snäll för ditt eget välbefinnandes skull.

Ställ krav, jag vet att du ställer krav på svar osv, men ställ krav på riktigt.

Sluta på jobbet, jag vet att du vill det, men hon vägrar.. hmm ok packa hennes väskor då. om hon inte är berädd att göra uppofringar och visa dig att hon verkligen menar allvar med att hon vill fortsätta en seriös relation är det då någon ide att anstränga sig?

Shootking: Jag förstår hur du tänker med detta att det mesta jobbet nu på något sätt har hamnat hos dig; det är DU som ska förlåta, som ska kunna gå vidare. I min situation fastnar jag i detta. Det mesta lidandet är det jag som bär upp, det är jag som måste förlåta en oförlåtlig handling, och den som utfört den är samma person som jag måste förlåta. Det är jättesvårt. För man känner sig ju så sårad och förstörd.
Om du klarar att lägga detta till "handlingarna" tycker jag du är oerhört stark. Jag har försökt. Och min man kommer ju ändå alltid ha gjort det han har gjort. På något sätt finns det inget han kan göra för att göra det ogjort. Det han gjort är oförlåtligt. Men ändå måste man förlåta för att kunna gå vidare.
Jag vet inte om jag håller med Fred i att du är för snäll. Klok är du, du månar om din familj. Du älskar din fru. Då tvingas man kanske lägga undan sig själv i viss mån till förmån för familjen. Men en förutsättning är ju att din fru är beredd att göra vad hon behöver för att hamna på plus i "förtroendekontot" igen. Och att du kan se det hon gör.
Jag tycker dock att du inte ska skylla något av det här på klimatet i ert förhållande. Hur dåligt man än har det, så är man monogam så länge man håller ihop. Ett dåligt förhållande kan aldrig vara en ursäkt till att svika den andre. Att din fru gjort sina val kan aldrig bli ditt fel, hur skulle det kunna vara det?