Det värsta sveket...

Det är oerhört tufft att ta sig genom en dag när man bär på en sorg och börjar känna att man tappar sig själv. Dessutom som du säger är din fru din livskamrat och den som brukar finnas som ett stöd.
Ni ör båda kloka som inte fattar stora beslut innan ni börjat med parterapi för då kan man ju vara säker på att man inte gjort ilade beslut i stundens hetta.
Att leva med svek och sorg är svårt. Kanske är det klokt att ta en dag i taget. Tänk på bara den här dagen o tag dagen imorgon när den gryr. Ett par veckor känns oerhört långt fram.
Kanske kan du i all denna jobbiga siruation fråga dig vad du lär dig av den här situationen. Kanske kan ni båda lära er. Du skriver om vardagsproblem, vi har dem alla och i vissa relationer förstoras de upp. Jag har lärt mig att vardagsproblem just är VARDAGSproblem. Som du skrv tidigare att du kanske var skuld till att du drivit din fru till överlagd otrohet...nja...jag vet inte om jag vill hålla med eftersom det krävs två för att få ett äktenskap att rulla.
kanske ska ni leta efter orsaken till varför din fru agerat som hon gjort och då kanske förlåtande blir "lättare".
Jag hoppas att din fru inser vilken god man hon har vid sin sida och att hon värdesätter det i slutändan.
Kämpa på. Försök hitta små ljusglimtar i vardagen. Du har din son o bonusson. Solen börjar ju titta fram alltmer.

Den ensamheten du känner ,,
är det tyvärr många som bär på kanske inte ngn tröst att fler känner sig ensam i 2samhet,men just den känslan tär så otroligt mycket på den innre ,sen alla tankar varför & hur men jag tror du gör helt rätt i att försöka fokusera på det som är men att du ändå tillåter dig känna denna berg&dalbana som just nu lever sitt egna liv inom dig

att du brusar upp & så det tillhör du är absolut inte misslyckad för det ,det är mer en mänsklig reaktion skulle du inte de utan bara vara de där 100% klok så skulle du förr eller senare få utlopp för resten iallafall,,, tänk på att de som sker nu är att de innre behöver städas & allt som händer inte alla gånger är så förklarande,men det behöver komma UT.

tycker ni gör rätt i att ändå försöka prata & ställa er på gemensamma beslut !! för det är ju ändå ni som måste lösa det hela tillsammans för att kunna lämna allt på rätt sätt, att förlåta är en sak men att verkligen kunna göra det är en konst *blink* & bär ni nu på kraften & VILJAN så kommer ni klara det här !! NI har mycket tårar & svett framför er men hittar ni nycklarna så. Tiden fram till terapin kommer bli lång men försök att finna de lilla på vägen ,

jag förstår att du saknar DIN fru ,att det är jobbigt att gå med alla tankar,men jag tror det är bra att du åker iväg en sväng för att få egentid, att få tänka ifred utan & känna att du måste vara si eller så för att barnen finns med osv även om dom känner att ngt är fel.

Jag kan ändå känna en förtvivlan för att du ändå inte känner att hon inte finns där som du vill, klart hon är förvirrad vilsen det hon har gjort är ju ändå inte BARA för att, men att skylla det på vardags slentrial i stort & litet tycker jag är att inte ta sitt ansvar, förlåt men kan inte bara stryka medhårs,
att ta ut de trista me att tillhöra en man i otrohet på de viset hon valde det på är faktit en handling som kommer kräva mer jobb av henne än dig du kommer ha fullt upp me att förlåta &förstå för att kunna gå vidare.Hon däremot ska föröka förstå sig på sitt eget tänk det kommer nog inte bli lätt för MORALEN hon stått på har ju blivit tillknölad rejält nu.

man önskar ju att när sånt här händer att de skulle finnas ngn form vad en akut handlings plan inom familjeterapi även om de bara skulle vara ett möte med ngn utomstående som ändå kunde ge lite nycklar/info på vägen för att bespara mer nedbrytning,

jag avundas inte det ni går igenom framför allt inte dig som är den drabbade, mer känslomässigt ,
vad du än gör gå nu inte vilse i dig själv för det är inte hur du är som har drivit henne till otrohet det har inte ngt alls med dig att göra !! tänk på att alla har vi val vi kan välja allt vi står i , & du kan inte på något vis förhindra hennes val!! jag säger ännu en gång en stjärna i megaformat åt dig som ändå kan se på din fru & försöka se henne med dom ögonen du gör !! men som det är sagt hoppet är det sista som lämnar oss människor !!

kram & massa puff i rätt riktning i allt NI gör !!!

Vill bara tillägga att hon inte har skyllt otroheten på vardag och slentrian utan att hon ser det som att vi har kanske haft problem som hon har tyckt varit jobbiga en längre tid. Detta har dock inget att göra med att hon valde en så destuktiv lösning som hon nu gjorde. Och eftersom hon inte har något svar till mig, eller till sig själv heller för den delen, så är det ju lönlöst för mig att fortsätta fråga varför hon gjorde den långa raden av dålia val som ledde henne fram till detta. Jag hoppas verkligen att denna kedja av dåliga val kan få någon som helst förklaring i vår terapi. Jag inbillar mig att det skulle hjälpa mig (och oss) till att fatta genomtänka beslut.

Nu har snart halva dagen gått. Skönt att snart få åka hem!

Jag beundrar dig verkligen att du inte gör något förhastat och att ni söker hjälp för detta. Det finns så många som bara lämnar när något sådant händer. Hoppas verkligen att ni kan fortsätta tillsammans och att ni hittar tillbaka till det som ni hade före hela historien, även om det kommer att bli kämpigt för er båda. Det gäller som du själv skriver att du inte blir kontrollerandet, svartsjuk samt att hon visar dig att du kan lita på henne.

Bra att du åker iväg nästa helg själv.. där du kanske kan prata med någon släktning och få lite distans till det hela.. och att ni slipper gå på varann och att ni bråkar. Du får rå om dig själv lite och även din fru..

Lycka till me allt.. kram

Shootking, i flera månader har jag läst härinne om otrohet i hopp om att hitta någon som upplevt det värsta sveket, men som försöker gå vidare utan att förlora sig själv. Inte förrän jag läst det du just nu går igenom, känner jag att jag har hittat någon i en liknande psykisk situation som jag själv. Jag hittar styrka i att läsa att du klarar stå på benen, tänka någorlunda klart, och att du klarar att hålla dina känslor i schack.

Det jag själv har varit med om är inte otrohet, men väl ett enormt svek. Min man och jag blev oplanerat gravida strax före jul. Vi har två små barn, varav den yngste var tre månader när jag blev gravid. Vi använde en dålig preventivmedelsmetod, och jag trodde vi var överens om ett tredje barn ganska snart framöver, varför detta fick fortgå. Han tvingade igenom en abort med alla tänkbara medel. Jag mår fruktansvärt dåligt psykiskt, och står/har stått också med exakt samma frågor som du; Hur kunde han? Hur kunde han driva igenom aborten på det sätt han gjorde? Vem är han? Vem är jag som stannar kvar och försöker gå vidare? Inser han vad han GJORT?
Tusen frågor, och inga svar trots flera månaders parrådgivning. Jag försöker älska honom som förut, jag försöker få familjen att hålla ihop. Men ingenting kommer någonsin bli som det varit. Han var min bästa vän. Han var den jag litade på, den jag hade tillit till, den jag förlitade mig på. Han vill inget hellre än att livet ska bli som vanligt, så vanligt som det nu kan bli. Jag vill det också, men det är så oerhört svårt. Jag ramlar hela tiden tillbaka till det som hände. Hamnar i avgrunden där frågorna fortsätter eka "Hur KUNDE han?" Hur kunde han göra detta mot mig, hur kunde han medvetet SKADA mig så djupt?
Det går upp och det går ner. I vissa perioder känner jag mig starkare, att livet nog kan bli bra ändå trots såren. I andra stunder känner jag sådan enorm avsmak och förakt för honom. Och för mig själv, att jag inte är sådär svart och vit som så många verkar vara. Lämna honom på dagen, kasta ut honom...Det går liksom inte till så. Vi har ett 6-årigt förhållande bakom oss, varit gifta i två år. Vi har två barn. Vi har/hade framtidsplaner. Jag älskar honom men samtidigt är det så skadat. Jag förstår verkligen vad du går igenom, även om det gäller en annan sits för mig. Men jag känner igen dina känslor.

Jag kommer följa din tråd och jag hoppas du klarar det här.

Här en till som åker samma känslomässiga berg och dal bana som du. Min sambo har ett jobb med resor och konferenser. Han har haft sex med en tio år yngre kvinna vid tre tillfällen under ett halvårs tid. Hon stod i min hall med sin helgalna sambo och berättade detta en lördagsförmiddag för snart två månader sedan.

Jag har inte läst hela tråden, men jag kan ärligt säga att jag hade inte velat veta detta. Hennes sambo hade fått reda på det genom anonyma SMS. Apropå att hans sambo borde få veta.

Min sambo säger att han vill fortsätta leva med mig och barnen. Han säger att han älskar mig och att han ångrar sig. Jag saknar dock passionen i det hela när han säger det. Han gråter inte och vill helst inte prata om det längre. Jag har skrivit tre brev till honom om hur jag känner och fick svar på ett halvt brev ungefär. Han har dock erbjudit sig att byta jobb, men jag tänker att om det inte är någon på detta jobbet så kan det väl vara någon på nästa.

Jag har väl tagit mig igenom behovet av hämnd och rotandet i detaljer. Nu är det mest sorg och en känsla av att jag snart måste bestämma mig för om jag ska stanna eller gå.

Jag har inte bestämt mig för om jag ska ta kontakt med familjerådgivningen. Min man är en offentlig person och själv arbetar jag med stöd till familjer i kris. Ironiskt va? Vet allt om sekretess, men vet också att vi alla är människor.

Vet inte om jag stannar av kärlek eller om jag helt enkelt är för feg att börja om. Rädd för att bli fattig och ensam helt enkelt.

Det jag har läst av det du skrivit gör mig i alla fall varm i hjärtat. Det finns goda män trots allt. Bittert bara att man inte skaffade sina barn med en sådan.

Många tröstkramar från en Bedragen

TS: Har inte läst hela tråden, jag ville bara kommentera. Du sa att det hade varit lättare om det bara hade varit "ett knull på toaletten efter en firmafest". Varför tror du det? Det hade väl varit lika jävligt för det? Otrohet är otrohet. Och once a cheater, always a cheater. Skulle inte lita på ormen (din sk fru) för fem öre nu.

Casino chick

Du kanske ska läsa HELA tråden så du får hans syn på just den saken! Han ger en rätt bra beskrivning på varför han känner så.

Jag tar inte åt mig... Tycker det bara är lustig att komma med en kommentar tagen helt från luften när du inte ens orkar sätta dig in i tråden. Varför ens kommentera då?!?!