Det värsta sveket...

Har nu tagit mig tiden & läst precis hela tråden + alla inlägg.

Tycker fortfarande att du har en otrolig STYRKA.
men av att läst allt så saknar jag empatin från din fru ödmjukheten i dina rader ..

käns lite som att hon inte tagit det hela till sig & verkligen fattar vad de fått för konsekvenser.inte för att strö salt nu efter mina inlägg men jag tror inte hon känner så mycket skuld igentligen,ngt är det som inte stämmer .jag tror faktist inte att hon bara hade sex med honom utan de hadlar tror jag om ngn sorts passion sen vad den bottnar i vet inte jag.eftersom hon beskriver att hon föll för spänningen & att det är så välplanerat allt så handlar de absolut inte om ren & skär sex. men visst det är ju smidigt om det hade funkat att ha ALL TRYGGEHET kvar vad gäller den fina bilden utåt den perfekta familjelyckan & sen fumla runt sexuellt me ngn annan...

sorry men min ödjukhet är fortf på 100% till dig men jag har svårt att förstå din frus handlaingar kanske för att jag vet baksidan av hur många otrogna tänker.

UNDRAR lite vart hon hämtar styrkan nu att gå vidare gå till jobbet som om inget hänt hur klarar hon av att jobba gå dit å veta att du hennes MAN mår som du gör pga AV HENNES SVEK, Vad har hon gjort med relationen till den andre mannen ?? eller är det just därför hon går till jobbet för att han finns där
säger bara se upp så du inte går på ännu en smäll & hoppas blint på henne,,,,

JAG LIDER MED DIG !!!!!

jag förstår att du känner tvivel för framtiden ,att du har många tankar om vad som ska hända om ni inte kan laga reparera gå vidare som man & fru,men kom ihåg att det finns inga pengar i världen som kan mätas med kärlek,de ni har byggt upp i livet med finst hus bra ekonomi fina bilar osv det är saker matriellt , men kärlek till din son tar inte slut om ni går åt varsitt håll däremot så finns det större risk att det bli fel om ni inte bygger på rätt grundstenar.

en sak till ang de du skrev..Min fru säger att hon inte kan hitta någon bättre.. klart hon förstår det hon hade ju allt med dig allt som tillhör kärnfamiljelyckan !! nu står hon faktist på randen att kanske bli av me allt FÖR ATT HON svek dig valde en annan mans kropp & uppmärksamhet.

att säga du ska göra så eller si är inget jag tänker nämna
men jag tror det handlar mycket om vart i livet man står för att
kunna ta beslut över känslor man byggt på i flera år .som man själv grundat på tillit ,repekt & djup kärlek för sin pratner.

vad du är gör så vet jag att du kommer ta besluten i rätt ordning lycka till med allt & lev ut allt du känner & njut av
din son ,barn kan verkligen ge oss föräldrar så mycket.
att stå med den styrka du har med allt du är villig att offra för att dela 2samhet & djup äkta kärlek då krävs det rätt kvinna vid din sida !!! hoppas verkligen NI hittar rätt verktyg för att gå vidare ,,, vad ni än väljer för väg gemensam eller ,,,

kram & massa styrka i det du har framför dig !!

F*n,vad stark du är!
Du tänker både logiskt och framåt trots den situation som du befinner dig i,
Önskar dig/er all lycka i framtiden!

Jag är verkligen ledsen för allt som hänt, och du verkar vara en jättebra kille som fortfarande försöker. Det måste smärta att orka se henne. Men lycka till och hoppas att allt löser sej för dej!

Skickar en kram!

skickar också en kram, och jag hoppas ni kommer hitta tillbaks till varandra i alla fall.

Vet så väl att man vill få tiden att gå snabbare så att man mår bättre snart. För det kommer du att göra! Har önskat så många gånger att vi kunde hoppa något år framåt i relationen, eller få se in i framtiden för att få svar på vilket alternativ som är bäst- leva ihop eller inte. Önskar jag visste för jag har ofta känt mig för svag för att fatta ett beslut. Hade vi inte haft barn hade jag inte varit kvar, det är jag ganska säker på. Nu menar jag inte att man SKA leva ihop till varje pris för att man har barn, men de är den bästa anledningen i världen att försöka. Man är ju förevig sammankopplade via dem. Har många gånger skrikit att han kan dra åt helvete och glömma att någonsin få se sitt barn mer, ibland har jag sagt att vi ska gå skilda vägar och att hans barn ska få träffa sin pappa med att vi utöver det inte ens ska tilltala varandra eftersom jag kommer hata honom i evighet. Så är det inte- men jag kände det verkligen så starkt i början. När jag läser om dig så vet jag precis hur ont det gör, och det gör t.o.m fysiskt ont! Låt det ta tid, lev separerade om det hjälper er att vila och ta hjälp av familjerådgivningen.

håller med janet 84, det går att reperera om båda vill och kämpar, se bara till att ni båda kämpar mot samma mål...ofta blir det så i vardagen att man struntar i varandra...den ena söker tröst hos någon annan...
otrohet går att förlåta men det tar tid, men många säger att deras förhållande blev bättre än innan pga att man är mer rädd om varandra och tar inte varandra för givet.....
Jag tror att du kommer att må mycket bättre om ett år...ge det tid.....det mest akuta kommer att sluta göra ont om 5-6 månader....
Sänder dig tusentals tröstkramar och styrkekramar! Det här löser sig! =)

Börjar med att ge Ts en stor kram. det behöver du. jag gick igenom nåt liknande i höstas..varit sambo i 8 år och två små barn. hade inte heller den minsta aning..trodde vi hade det bra.

Han, min fd, träffade en tjej, ung utan barn, på jobbet. Och de pratade sig väl fram till de känslor som blev. det är väl det värsta, allt prat, all kontakt. kommer ihåg hur det pep och tutade i hans telefon jämnt. och det var hon..En dag kom han och sa att han ville att vi skulle separera, han sa inget om henne. jag mådde skit, försökte ta hand om hus och barn, och jobba. men ansträngde mig hemma för att lappa ihop det vi hade. Visste ju inte om den andra då. men sen så kom det fram...Att han träffat henne i flera månader..

Vi har nu sålt vårt älskade hus. jag och mitt ex bor i varsin lägenhet, och har barnen varannan vecka. vilket liv...

En vacker dag kan jag nog tänka på det som hände utan att tårarna rinner. har aldrig blivit så dåligt behandlad av någon..och det värsta är nog precis som du skrev TS, all kontakt, planering som varit dem i mellan för att få ihop det. Ett vanligt ligg på fyllan är hade man kanske kunnat komma över..

Vet inte vad jag ska skriva mer till dig för att stötta. jag bor ju ensam nu, vet inte hur det blivit om exet velat försöka igen. Att komma över sveket, jag vet inte..kanske ni skulle vara isär lite, du skulle åka iväg skrev du. En bra idé....

Stor kram igen, tänker på er.

Shootking,

Håller med andra som skriver att du är en klok man och och att du är så "förlåtande" är beundransvärt. Själv hade jag i din situation säkert bara tänkt på hämnd och vart fylld med raseri. JAg skulle tappat fattningen o agerat dumt. Men jag önskar att OM den dagen nånsin drabbar mig att jag kan hålla mig till mitt förnuft och tänka klokt.
Jag har vid tillfällen i min relation överlagt otrohet. Tänkt att "nä nu skaffar jag mig en älskare" Hade till och med kontakt med en snubbe via mail men det stannade där och en dag insåg jag att det jag håller på med är ju för sjutton inte klokt. Avslutade mailkontakten och har aldrig ens tänkt tanken.
Jag kan bara svara för vad som drev mig att agera på ett sådant idiotiskt och korkat sätt var att jag dels befann mig i en djup deprission och var urless på min relation. Ibland undrade jag om jag verkligen älskade min man.

Idag när jag tänker på det kan jag slå mig på fingrarna, för när jag ser på min man så är han den jag vill bli gammal med och det finns inget som är värt mer. Inget jobb, inget ligg, inga pengar MEN nånstans i den här kärleksdjungeln är det så lätt att förlora sig själv och sina värderingar. Det är lätt att gå vilse. Och när man är så vilse är de viktigt att våga fråga om vägen, för jag vill inte komma på villovägar från min man eller min dotter. I allt det är det i allra högsta grad viktigt att behålla sig själv, speciellt i den sådan delikat situation som i din.
JAg känner inte din fru och vill därför inte påtala om varför hon inte ger upp sitt jobb för dig det är lätt att från min synvinkel att fördöma henne men jag är som du, jag vill tro på att människan är god. Jag skulle kunna spekulera o säga att din fru har förlorat sig själv nånstans o måste hitta sig igen. JAg kan även förstå att hennes jobb är den stor del av vem hon är men hade i din sits inte vart förstående eftersom ett jobb är ett jobb.
Det är ett gott tecken att ni ska på parterapi, det ger svar och att ha en opartisk person som kan tala med er är guld. Vi gick efter en tid vår dotter föddes på parterapi.
De frågetecken du fortfarande har kvar kommer nog lösas under tiden som samtalen pågår.

Att vara en förlåtande person är stort. Det är så oerhört stort och vackert. Men i allt förlåtande tappa inte bort dig själv.

Jag önskar dig/er all lycka.

Kram

Jag blev bedragen, för väldigt många år sedan nu. Jag försökte förlåta och reparera ett äktenskap som inte var mer än 4 månader gammalt. Men efter ett år så insåg jag att jag bara hade blivit instängd och på god väg att bli bitter. Idag är jag fortfarande skitsur på gubben :o)men lever i ett helmysigt samboförhållande. Så nä, jag tror inte på att man kan "komma över", förlåta eller nåt annat. Man får starta ett eget liv, med ett väldigt brokigt självförtroende och sega sig upp till ytan igen och helt enkelt ta risken att våga lita på någon igen.
*men jag har klargjort att om jag någonsin kommer på min sambo med otrohet - blir han kastrerad *

Det känns så fantastiskt med att ni som fortfarande skriver i min tråd inte halkar tillbaka till där jag var i början när jag började skriva, utan ni hänger helt enkelt med i min känslomässiga berg och dalbana (så gott det går i alla fall). Ni skriver så kloka saker som gör det lättare för mig att gallra mellan alla mina tankar och funderingar samt beslut.

Jag och min fru är överrens om att vi inte ska ta några större beslut förrens vi har börjat i terapi. Jag tror att hn är väldigt trasig inombords, att hon helt har gått vilse i sig själv och vår relation. Det är motigt att prata med henne och vi har grälat i helgen vilket inte får mig att må bättre, snarare sämre. Så grälen vill jag gärna undvika. Men det är svårt när känslorna brusar upp och speciellt när jag känner att jag inte får det stöd jag just nu behöver. Men det är ju ingen av oss som är "expert" på att reparera ett förhållande så vi är ju lika mycket nybörjare båda två. Insåg igår att våra "vardagsbekymmer" finns kvar, vi kan gräla nu som förr om våra vardagsbekymmer. Problemet just nu är att dessa gräl blir så oerhört mycket större och mer känslosamma.

Just nu känner jag mig oerhört vilse i mig själv. Vad ska jag göra för att kunna överleva dagarna? Jag pratar med min fru när vi är hemma och vi gör saker tillsammans. Men när jag är själv så är det inte så lätt. Nästa helg ska jag åka bort igen, denna gången åker jag själv bort till min släkt. Får se hur detta går, om det kommer att kännas skönt eller om det kommer att vara jobbigare att vara borta.

Jag vill inte förfalla att bli en svartsjuk, kontrollerande, manipulativ, manisk person som helt förgör min fru och hennes privatliv. Jag jobbar stenhårt med detta just nu och kan berömma mig själv med att jag tycker att jag hittils inte har ställt några orimliga krav på henne. Hon är fri att göra vad hon vill men jag kommer att be henne om att låta bli vissa saker för en tid framåt. Hon har även insett att hon måste låta bli vissa saker en tid framöver för att inte jag ska tro att hon fortsätter sina förehavanden.

En svår tid, en ledsam tid. Mycket sorg just nu. På något sätt önskar jag att jag hade fått åtminstone min "gamla" fru kvar att prata med. Hon hade nämligen kunnat hjälpa mig att se klart på det hela och gett mig goda råd. Men just nu är ensamheten väldigt jobbig, både när jag är själv och när jag är med min famlij.

Så, nu ska jag försöka göra lite nytta på mitt jobb. Ta väl hand om er, alla ni som följer mitt öde!