Det värsta sveket...
Det ultimata sveket...
Här kommer min berättelse om den onsdagen som hädanefter kommer att av mig betecknas som "den svarta onsdagen", dagen som jag vill sudda bort ur mitt liv. Jag försöker att skriva så objektivt som jag bara kan och försöker att utelämna alla syrliga och spydiga kommentarer om min fru då detta inte leder till något gott. Så kära vänner, lite unhappy reading!
Nu har det kommit fram i dagens ljus, sanningen (såvitt jag vet i alla fal), den bistra, hårda, karga och kalla sanningen. Min fru har varit otrogen på värsta tänkbara sätt. Hon har skaffat nytt jobb sedan några månader tillbaka och därmed också en älskare.
Det hela var så planerat att hon (och han) hade gjort allt i sin makt för att hemlighålla detta och deras plan var att detta skulle fortgå under en längre tid. Båda reser en del inom jobbet och då ibland samtidigt. Vilket skulle bli smidigt för dem då de kan få tid med varandra relativt ofta. Båda två var på det klara med att de skulle ha varandra "vid sidan om" sina ordinarie liv. Han med en sambo hemma och min fru med mig hemma. De har båda ett jobb där de kan flexa, ta ut fridagar, köra fys på arbetstid vilket gjorde att de hade en rutin för hur de skulle göra när de skulel träffas. Tex vart min fru skulle parkera vår bil när hon besötke honom för att ingen av hans grannar skulle misstänka något...
När jag helt enkelt fick en magkänsla av att allt inte stod rätt till så skaffade jag fram bevis och konfronterade henne. Hon erkände direkt och mina två första frågor var om hon fortfarande älskade mig och om hon ville fortsätta vara gift med mig. Hon säger att hon inte vill offra det vi har och att hon vill fortsätta. Mitt svar var då att jag vill ha fram allt på bordet. Alla mail, eventuella SMS och MSN-meddelanden, foton, filmer, samtliga tillfällen då de har träffats samt vad de har gjort.
Det jag har fått reda på som hon har berättat är att de har haft sex vid fyra tillfällen och min fru har varit den som har varit pådrivande till detta och tagit initiativ (det har skett på hennes hotellrum vid tjänsteresor). Det har även hänt hemma hos honom vid två tillfällen. De har haft oskyddad sex och min fru äter inga P-piller. Hon har dessutom sugit av honom och svalt... Jag har dessutom läst igenom deras mailkonversationer där de beksriver hur mycket de saknar varandra och vad de har gjort senast de träffades och vad de skulle göra när de träffas nästa gång.
Jag har nu bokat in tid hos husläkaren för kontroll av mig gällande könssjukdomar och om 3 månader så blir det till att boka tid hos infektionskliniken för HIV-test. Jag har också krävt att min fru gör likadant. Jag har också kastat ut henne ur sovrummet så att jag får sova själv där inne.
Vilken j*vla soppa allt är just nu. Hur ska jag överhuvud taget få tillbaka tron på att människan är en GOD varelse och inte OND? Vi har varit tillsammans i 7 år, och har varit gifta i snart ett år. Vi har en son tillsammans som är 18 månader och min fru har en som sedan ett tidgare förhållande som är 9. Vi har alltid haft ett mycket bra förhållande och vi har varit bästa kompisar sedan vi träffades. Vårt förhållande har väl blivit lite slentrianmässigt på senare tid, speciellt efter att vår gemensamma son föddes. Men jag har aldrig tvivlat på att hon är min livspartner. Jag kunde prata med henne om allt, det kändes som att vi verkligen var ett lag tillsammans. Vi mot världen. Min fru och jag har visserligen inte varit några änglar i våra tidigare förhållanden men vi startade vårt förhållande med parollen "no more lies" eftersom vi insåg redan från början att vi ville att vårt förhållande skulle vara länge, länge. Förhoppningsvis tills vi blev gamla så att vi kunde åldras tillsammans. Och vi ska inte tala om hur många gånger som min fru har fördömt otrohet och de som håller på med sådant...
Vad ska jag ta mig till nu? Hur kan man gå vidare efter en sådan här grej? Varför kunde det inte bara varit ett knull på toaletten på krogen efter en för blöt kväll på firmafesten? Det hade varit tusen gånger enklare att komma över tror jag. Varför var det tvunget att vara en överlagd handling som de planerade i största hemlighet och som skulle fortgå under en lång tid framöver? Vid frågor till henne om hur hon trodde att jag skulle må när detta skulle komma fram (vilket det alltid gör förr eller senare) så så hävdar hon att det inte har funnits någon tanke hos henne på det eftersom hon (enligt egen utsago) hade gjort allt som gick att göra för att jag aldig skulle få reda på detta. Detta känslomässiga svek gör så ont, så ont...
Vet inte vart jag ska ta vägen. Fick reda på detta i onsdags och igår var jag hemma från jobbet hela dagen. Min fru kom hem vid 11-tiden på förmiddagen igår och sedan pratade vi ända till klockan blev 16. Jag har inte kunnat äta någonting under gårdagen, fick i mig lite nyponsoppa och dextrolsol igår för att orka med. Idag har jag ätit en talrik fil och det känns som att det är allt jag kommer att få ner. Illamåendet finns där hela tiden. Mår illa av vad hon har gjort. Det var inte roligt att se min fru åka till jobbet imorse. Släppa iväg henne till "honom"... Jag är i alla fall på jobbet idag och försöker skingra tankarna. Det går väl sådär så här sitter jag och skriver.
Vi har beställt tid för rådgivning med början om ett par veckor. Fram tills jag har kommit till någon slags insikt så tro jag mig köra på linjen att vi kan reparera detta. Att jag kan klara av att komma över detta. Men jag är osäker, pendlar mellan hopp och förtvivlan. Grät igår eftermiddag värre än jag någonsin har gjort i hela mitt liv. Problemet är att där finns inte någon som kan trösta mig längre. Min fru kom upp till mig på övervåningen för att kolla hur det var med mig och jag insåg då att hon var den sista personen i världen som jag ville ha tröst av. Känner mig så ensam just nu.
Jag har pratat massor med min bror. Han och jag har bra kontakt. Funderar på att åka och hälsa på honom under 1-2 dagar och bo hos honom och hans familj. Bara för att få komma bort och få lite distans till det hela.
Dags att sluta skriva för mig. Tack för att du lästa min historia.
Jag vet inte vad du är för person men gillar du att promenera? Det är den bästa terapin och du får mycket tid att tänka, en massa positiva hormoner frigörs och du tänker klarare.