Jag tycker att min första förlossning var fin.
Jag kände av en liten värk när jag låg i sängen på morgonen. Jag och min man diskuterade om han skulle åka på jobbet eller inte, och kom fram till att det nog bara var förvärkar, och att han skulle åka och jobba.
Sedan gick slemproppen när jag satt på toa efter frukost, och efter en stund märkte jag att det sipprade lite vatten i trosorna, inte mer än att det hjälpte att ha binda.
Framemot lunch kom det svaga värkar lite då och då, kanske 20 minuter emellan. Min man ringde lite då och då och vi var rätt pirriga tillsammans.
Sedan kom och gick värkarna under eftermiddagen, men när min man kom hem vid femtiden var de ganska regelbundna med drygt 15 minuter emellan, fortfarande inte så starka.
Jag ringde in till förlossningen vid sextiden och sa att mitt vatten sipprade ut, och de bad oss komma in för att kolla att allt såg bra ut, men förvarnade om att vi nog skulle få åka hem igen sedan. Vi åkte in, var där vid halv åtta, de kollade bebisens hjärtljud med CTG-apparaten ett par ggr och såg att allt såg fint ut. De ville inte göra en gynundersökning pga infektionsrisken då vattnet hade gått. Vi tog T-banan hem, var hemma vid elvatiden på kvällen.
Jag käkade en tallrik pasta för att ladda med energi. Vid midnatt gick vi och la oss, men jag fick kliva upp en kvart senare, för då tog värkarna i på allvar och det kändes inget bra att ligga ner. Min man kände sig taskig som skulle försöka sova, men jag tyckte att det var bättre att han sov så att han orkade vara ett stöd för mig när vi åkte in sedan. Han var rätt spänd av förväntan, så det blev nog inte så himla mycket sömn.
Jag vankade runt, runt i lägenheten halvnäck och invirad i en yllefilt runt rygg och mage (rekommenderas, värme kändes jättebra). Med jämna mellanrum tog jag en dusch med varmvatten. Jag hade värkar med kanske 7-8 minuters mellanrum som tätnade och vid femtiden på morgonen kom de med ca 5 minuters mellanrum.
Då började det göra så pass ont att jag insåg att om vi inte åkte snart så skulle det bli jobbigt att förflytta . Jag väckte min man, vi försökte få i oss varsin macka. Vi ringde taxi och sedan förlossningen och sa att vi var på väg in.
Vi skrevs in på förlossningen halv sju på morgonen. När de gjorde gynundersökningen blev barnmorskan lite förvånad (jag med) och sa att jag redan var öppen 10 cm och att det nog snart skulle vara dags att börja krysta.
Hon sa att värkarna nog skulle ta en paus, de brukar göra det innan krystvärkarna sätter in. Och som på beställning så slutade värkarna fem minuter senare och jag fick ca 20 minuters paus.
Sedan krystade jag visserligen i tre timmar och det var lite drygt, men med min mans och lustgasens hjälp så gick det bra att fokusera och att vila emellan värkarna. Mina krystvärkar var lite för svaga och framförallt för glesa, så efter ca en timmes krystande fick de sätta in värkstimulerande dropp. Jag var så less på att krysta så att jag höll på att krevera. Jag kommer ihåg att barnmorskan frågade mig "Vill du känna på huvudet?" och jag stack dit handen, och jag blev så fruktansvärt besviken när jag bara kände lite fjunigt hår precis innanför öppningen. Jag var så himla säker på att jag hade krystat ut hela huvudet, så som jag hade kämpat
Och sedan kom hon. Sista krystningen och huvudet gled ut och hon började skrika på en gång där hon satt, och sedan hann jag med och krysta en gång till på samma värk och hela ungen gled ut.
Jag kommer ihåg att jag tittade ner på sängen och såg henne och tänkte "Vem har lagt en bebis där?" Öh...
Och sedan fick vi ha henne hos oss och hon var så himla fin och öppnade ögonen och såg så ruskigt klok och vaken ut. Mmm...