en tråd för oss medberoende!!!

känner igen mej så mycket i detdu skriver.. allt det här om att dom vänder allt emot en.. när man känner att man inte orkar längre och säger det till dom så blir det ju näst intill pga oss det har blivit som det blivit..

Var stark och tänk på din bebis och dina barn och självklart dej själv så fixardu det här..

Anonym (lillajag) skrev 2008-01-04 23:44:22 följande:

Fan då var det dax igen. Älste sonen har tagit återfall med alkohol o nått mer. Blev omedelbart utskriven från eftervården. Nu är han i ingenstans. Han ska ringa soc i veckan o boka ett möte. Men vad kommer hända nu? Hurmånga chanser ger soc han ? Han har straffat ut sig från så många ställen o de flesta broar är brända.
Jag älskar honom så dj...a mycket men hur ska jag orka.
Han tycker han misslyckas med allt o har ett sorgligt liv. Ja så är det väl för honom, men han kan ju välja ett annat liv. Jag ja jag får liksom bara följa med. Kan ju inte sluta åt han o kan inte heller vända honom ryggen.
Ibland önskar jag att jag slapp detta....
Kramar till oss alla.

Nee va jobbigt,så nu vet ni inte vad som kommer att ske här näst? Hur gammal är din son och hur är hans kontakt med sin pappa? Tyvärr är de ju så att om dom inte vill själva 100% så vill inte soc hjälpa heller men har han vart på lvu hem? Jobbigt att sitta maktlös som mamma,skriv gärna tillbaka här jag är kvar om du vill prata,kolla lite vad du skrivit förut men hitta inget om din sons ålder och sånt därför jag är så frågvis.stor kram!
Anonym (jag oxå) skrev 2008-01-07 20:49:50 följande:

va fan ska jag göra? känner mig så splittrad,ska jag ta me exet på förlossningen eller ska jag ringa han när allt är klart eller hur ska jag göra?Han har ju skitit i mih totalt o ringer bara och är ytlig och frågar hur bebisen mår,frågar inte om jag behöver hjälp me något eller så,han låter skit glad i tel i morse som inget har hänt fast jag va en hora och fitta sista gångerna vi pratat fast jag inte gjort nåt,jag är för snäll mot han och jag vet inte hur jag ska betee mig alls,har aldrig fött barn och kan inte tänka klart i de här alls,är jag dum och orättvis om jag inte ringer när jag ska föda? eller ska jag skita i han totalt nu efter alla miljoner chanser? Får panik på allt!

Han är 25 år. Har drogat ca 7 år. Haft lvu o även lvm. Varit på4 behandlingshem varav det sista fungerat bäst. Nu på utslussboendet hade han varit ren i 3 månade. Han blev osams med både boende o personal. Stack därifrån o söp sig asfull mm.
Idag blev han urskriven men ska träffa soc senare i veckan hoppades han.
ALLTID när det gått bättre för han, o han liksom ska ett steg längre fram då knasar han till det. Detta har gått som en röd tråd genom hala hans behandlingar. Ibland tror jag att han är livrädd för att ta ansvar för sitt liv. Han blir otrygg o då knasar han.
Nu har han varken pengar till mat eller nått annat. Men denna gång får han inte flytta hem till mig igen, vilket han gjort flera gånger. Han har sin lägenhet kvar änsålänge iallafall.
Vill hjälpa han men hur???
Detta är den värsta mardröm man kan ha som mamma.
Att se sitt älskade "barn" försvinna från sittt jag o fastna i drogerna. Helvete.!
Jag vill ha min son tillbaka.
Kramar

Pappa... ja han hör väl av sig nån gång i månaden. Han har gjort så de senaste 15 åren. Jag har försökt få med han i sönernas liv men han vill inte. Skulle velat ha hans stöd oxå men tyvärr så lyckas jag inte

Dags att åtminstone försöka sova, blir nog svårt men får väl vila kroppen. Skulle vilja somna bort från allt men det går ju inte.
Vi hörs vidare här på tråden.
Du (liia jag)-ta hand om dig o var snäll mot dig. Ja självklart alla ni andra oxå.
Kramar

ja han är nästan i min ålder din son,jag har själv vuxit upp bland missbruk och haft de runt mig på alla sätt sen liten men,de måste verkligen vara så frustrerande att se sin son förstöra för sig själv,när de börjar gå bra för han så blir han rädd,stämmer bra,för ett nytt liv innebär också måsten och ansvar,något som han inte vet något om och de skrämmer såklart honom och då väljer han de han de liv han känner igen,men han är fortfarande ung så en finns de hopp och som mamma har man gränslös kärlek och lämnar aldrig sitt barn och de har du inte gjort för att han inte får bo hos dig, de är mycke starkt och bra av dig att göra så som du gör nu.Vet inte hur han haft de under dessa 7år om han har kunnat lalla runt och få allt severat av familj och vänner /flickvän trotts sitt minnbruk? Tror en dag blir han mogen och redo för förändring faktiskt.Du verkar vara en så gullig mamma.styrkekramar i massor!

Jag har inte läst hela tråden. Men ja har mycket erfarenhet av missbrukare om man säger så.. (fast jag bara är 23 år)
Min Pappa har varit alkoholist i hela mitt liv. Min mamma blev de för några år sedan, och min storebror har varit knarkare sen han va 13. (Är så gott som ren nu, Han är 30).
Drog mig själv till drogträsket rätt tidigt, jag var väl ca 14 år när ja börja lite smått,, Hade en pojkvän som tog massa droger. Bestämde mig för att ja inte ville bli som övriga familjen. Så träffade jag Mina barns pappa som var/är 12 år äldre än mig. Allt var bra i början.. Visst drack han men ja va ju van med varje dag och HELA tiden från barndomen så ja fattade ju inte.. Vi blev iaf ett par och vi fick en son. Allt blev kaos och han börja supa mer och mer, fick frispel på BB tom. så han stack därifrån, tur ja hade min syster vid min sida. efter några månader blev han en drömm :) Hur go och snäll som helst. Jag blev gravid efter 1 år igen och vi fick en till son. Och samma helvete började igen. Sprang alkoholister och knarkare titt som tätt hemma hos oss. Han Började spela bort alla våra pengar och blev ännu mer elak när han va på.. Tryckte ner mig psykiskt så ja trodde ja inte ens va värd vatten. Fick inte ha kontakt med varken vänner eller familj. (ja hade de i smyg iaf).. 2004 börja sparkarna och slagen komma tätare och tätare. Men jag va för rädd för att lämna han. ALLA sa att ja va dum som stanna och att ja fick skylla mig själv att han behandlade mig illa eftersom ja verkade acceptera de för att ja bodde kvar. Jag stog ut till augusti 2006. Då hade han kastat in mig i väggen och slagit sönder halva huset för sista gången. Ja sa att ja ville skilja mig. 
Han svor på sin egen grav att han skulle göra mitt liv till ett ännumera helvete. Och ja skulle inte komma levande ur detta. Han stack och va borta i 6 veckor. Sen kom han tillbaka och va galen, Ja tog barnen och åkte till en kompis 5 mil bort.. Men han hittade mig och sabba hela min bil som stog utanför. Polisen skicka mig till min mamma som bor 30 mil bort. Jag var inte trygg där heller pga att han visste vart hon bodde. Så ja fick bo på kvinnojour i nästan 6 månader innan ja bytte stad helt.. En ny stad och ingen visste om min svarta bakgrund. Men nu efter 1,5 år har ja flyttat "hem" igen till min gamla stad där även han bor. Vi har barnen varannan vecka och de funkar väl ok. Men han ringde en natt för 3 veckor sen och sköt med en pistol i luren och sa:
Det är inte över än!!

Men jag har nu träffat mannen i mitt liv. första gången ja får känna kärlek och trygghet. Och det måste ja nog verkligen känna för de här ja skriver nu har ja aldrig pratat med någon om.. Men nu bubblar de över och ALLT måste ut.. 

Förlåt för att de blev osammanhängade och helt knasigt men ja blev så ivrig ville bara lätta hjärtat lite. 

Som sagt ja sitter nog inne med mycket stöd och hjälp till andra kanske. Ja vill gärna hjälpa till om ja kan!!

Kramar på er!! 

välkommen hit och va mycke du gått igenom,hur gammal är du nu? Skönt att du träffat en ny som finns där för dig,men va de inte svårt att släppa in någon ny i livet efter allt kause?Hur gick de till när din bror beslutade sig för att sluta droga? vad va hans vändpunkt?
Anonym (samma här!) skrev 2008-01-07 22:58:12 följande: