en tråd för oss medberoende!!!

Är också ny här. Också medberoende till en narkoman, som har slutat för ca 5 år sen (hoppas det håller hela livet ut). Livet som en medberoende har varit så svårt och jobbigt. Min kille höll på med amfetamin och hasch. HAn kunde vara vaken flera dygn, åt inget fast man hade gjort så god mat. Hans humör som han hade då ska vi inte heller prata om.
15/1-03 var en av mina bästa dagar. Då kom polisen!!!! Fast när den dagen hände, då var det inte roligt. Har aldrig varit så rädd. Fick även vara på förhör hos en så snäll polisman, så jag berättade allt. Oj,oj...det kändes skönt ska ni veta.
Killen hamnade på Kvarnlyckan i Lidingö, Sthlm. Kan rekommendera stället starkt. Fast vet inte riktigt om det har ändrats nått.
Idag har vi en flicka på 1 år. Vi har det jättebra, gör saker tillsammans, åker till stan ibland. Och han jobbar!!! OOhh, så härligt. Inga konstiga tankar som ploppar ut från munnen.
Jag hoppas att ni alla kommer ha det bra nån dag. Vill verkligen det, för medberoende är ingen skoj alls.
Kramar till er alla!!!

Vad mkul med lite nytt folk.. Välkommna!!

Min sambo har varit bortrest i helgen. Han kommer i eftermiddag. Jag vet att det har varit fest, och det var meningen. Det ska bli spännande att höra hur det har gått om han har kunnat hålla "kontrollen".

Annars är jag ganska lugn. Jag har pratat med hans mamma och berättat hur det är nu och jag har också insett att det inte hjälper att jag tjatar eller är vaken om nätterna och lyssnar efter ölburkar som öppnas. Vill han dricka när jag har gått och lagt mig kommer han att göra det, vad jag än gör eller säger. Jag har också bokat tid för rådgivning på VC. Hoppas det blir bra.

Tänkte uppdatera lite. Jag lämnade min kille eftersom han hade börjat röka hasch igen i smyg (är tung missbrukare i botten, allt från heroin till alkohol), eftersom jag är helt klar med den världen, jag vill inte ha med svek och lögner att göra mer.
Jag åkte bort en månad för att han skulle vara själv och göra SINA egna val i SITT liv, välja om han vill ta ansvar för sina problem och göra ngot åt dem och vara en bra pappa och pojkvän, eller fortsätta sitt ego-race.
Nu har han skrivit in sig på beroendecentrum och krävt samtalshjälp och det är ju jättebra, kanske min son kommer att få en pappa som finns där.
Nu ska jag åka hem om ett par dagar och vi ska prata och reda ut om vi kan fortsätta tillsammans framåt i livet och nu har jag sån ångest. Där hemma finns alla gamla kompisar som geggar runt i samma gamla geggamoja som de gjort sedan de var fjorton år och de kommer ingen vart, det gör mig så frustrerad och jag vill inte ta del av det längre, jag vill komma framåt, utvecklas!
Men min kille umgås fortfarande med samma gamla vänner, så det känns så halvhjärtat, jag vågar inte ens hoppas på något igen. Jag har svårt att känna några känslor för min kille längre, har stängt av sånt för att slippa bli sårad mer.
Ändå vill man ju inte ge upp när han precis tagit steget att söka hjälp.
Jag är så jävla trött på att vara tvungen att göra så svåra val hela tiden, tänk om man var synsk och kunde se hur det är om fem år, vad skönt det skulle vara...

lider med dig,har de nästan som du. Tror man måste ge upp sina gamla vänner om man ska sluta,men han har gjort ett framsteg nu iaf,de tror jag inte mitt ex kommer göra tyvärr :(. Berätta mer sen hur de går. kram!
Anonym (jag också) skrev 2007-12-17 12:55:15 följande:

Tack! Det ska jag göra, det enda jag vet är att det här är sista chansen för oss som par, och för mig och min son ska det iaf gå bra.
Lycka till du också och kram!

de ska gå bra för mig och min son me,men man vill ju så gärna leva som en familj,vill bara leva me pappan till mitt barn... de gör så ont :(

jag har tappat hoppet helt :(

Ja, speciellt för barnets skull så vill man ju att pappan ska finnas kvar i bilden.. Men så länge det tar mer energi än det ger att leva i en relation så funkar det ju inte, barnet tar ju också skada av att se sina båda föräldrar må dåligt. Försök att tänka att du har en stor kraft inne i dig, att fixa dig ett liv som du blir lycklig av, så brukar jag tänka när jag är ledsen. Jag tänker på dig och alla andra som har det kämpigt (inklusive mig själv hehe).

Jo jag tänker precis som dej,men jag har så svårt att få in i min hjärna hur han tänker?hur han kan välja bort mig o barnet på de sättet och ringa varje dag o vara glad när man sitter lämnad höggravid,att han tar allt så enkelt o skiter i hur jag mår o att vårat liv ihop är förstört för hans egoval,men ja har stängt av känslorna för att orka o han får mig inte så lätt ledsen längre efersom han beter sig som ett svin så är han inte värd min energi sålänge han skiter i mig. Tror dom flesta av oss tjejer som har de så här är väldigt för snälla människor..hehe! Känns som alla andra runt omkring mig lyckas ,köper hus o lever lyckligt o kommit dit dom ska o vill,Nu börjar de kännas som man inte är värd något alls,hatar att tycka synd om mig själv,vill inte se mig som ett offer!
Anonym (jag också) skrev 2007-12-17 23:50:19 följande: