Tvinga barn?

läser juuls relationskompetens just nu. det är jätteintressant.

att välja sina stider är ett bra uttryck som vi lever efter.

Okej.

ja det kan man göra i viss mån, men jag tycker att man som föräldra inte alltid ska dra sig för att göra det man behöver, t. ex är det många som tycker att det är fel att ta med barnet till affären, iallafall om barnet är trött.

jag anser att det är fel om man visar barnet att ens egna begär ska struntas i bara för att man inte klarar av eller vill utsätta barnet för nåt så hemskt som att barnet t. ex blir argt och skriker och barnet vill ha nåt eller bara inte vill gå dit.

jag säger itne att man ska köra över barnen men jag tror inte at det JÄMT är bra att välja sina strider bara för att undvika konflikter, jag tycker att barnen visst kan utsättas för konflikter då och då utan att det gör så stor skada.

men man behöver inte bråka och tjata om ALLT bara för att man har sina pinciper.

om jag vet att oscar är trött så tar ju jag inga omvägar om man säger så, eller glatt går och handlar med honom, kan man undvika så visst, men att jämt bara göra så att barnet inte ska utsättas för nåt, är fel tycker jag.

nu pratar jag inte om dig altså, hur ni gör, utan rent genrellt till dom som använder sig av att "välja sina strider"

min flicka får inte äta godis hur mkt hon än skiker.

men det är en skillnad och säga du får inte. och att "du måste"

mm sen är det bra att använda ordet VILL också.

det är nåt bra jag läsrt mig av honom

Jo, men ibland "måste" man saker. Det är lika bra att barnen lär sig det från början. Jag gör massor med saker som jag inte vill, men jag måste. Tex betala räkningar, städa, diska, tvätta mm mm. Livet är inte en dans på rosor.

Sen måste man så klart välja sina strider, och man får försöka lirka så gott det går, men som sagt en del saker måste man/eller får inte

Jag tycker det är viktigt att sätta gränser, tydliga gränser! Då får man tvinga barnen tills de lär sig var gränsen går, eller ta konflikten... hur ont det än gör i mammahjärtat!

Min roll till Alvina är inte att vara hennes kompis, utan hennes mamma! En mamma med tydliga regler, mycket kärlek och mat

Det är ju bevisat att de mår bäst av rutiner och regler! MEN det finns tillfällen när man måste ge efter för sina regler och tillfällen när man måste tvinga ordentligt!!!

det kan inte jag heller riktigt förstå!

däremot tycker jag att de ska äta det som bjuds på, eller låta bli, inte bli erbjudna nåt annat än de andra äter!

Håller med!!!

Läget handlar ju BARA om att man som förälder är känslig inför barnets vilja, att ta tag i situationen när barnet visar motvilja, och då väljer man att smida allt efter deras önskan. HELT oförståligt för mig. Kan absolut inte fatta.
Hade aldrig kunnat ha barn med någon som ansåg det vara rätt att behandla barn på det viset. Hade inte orkat med honom eller barnbeteendet som kommer ut av det.....

Våra liv/vi vuxnas alltså, innefattar också sånt man inte vill. Ständigt och jämt måste man ställas inför saker som man inte "har lust med". Detta brukar jag prata med mina barn om när det är sånna tillfällen, så kan man gå tillbaka dit när det är saker de inte vill vara med om, så de har all förståelse för att allt inte är på ens villkor....
De vet att det är så för oss och köper att det är så för dom. Min yngste som är inte riktigt överrens , men då får han köpa läget fram tills han förstår mer än det han förstår nu - PÅ GRUND AV HANS ÅLDER

VAD vill man visa ett litet barn genom att linda in deras värld i bommul? Vad vinner dom på att ha föräldrar som anser att "dom ska minsann inte behöva "utsättas" för saker de inte vill?

Vet att den här typen av exempel (att ta upp) är urusla och tas imot såhär , även från mig själv faktiskt. Men jag kan inte låta bli att undra om man som förälder inte ser på andra barn med den typ av "frånvaro av ramar/ trygghet av att mamma o pappa har kollen", ser på hur det blir.

Vi har tre barn var av även den sista börjar bli i den åldern att barnen sticker ut i grupperna på dagis/skola osv (när de är mindre -under två tre år så är det inte på samma vis, eftersom man sällan har andras barn hemma hos sig).

Oavkortat så är det ju barnen med "det egna bestämmande på hemmaplan" som sticker ut på ett negativt sett (i mina ögon då). Det är dom som tappar en finkänslighet och som jag upplever ha svårt att respektera andras hem och regler som råder där (det är glasklart exempel att det är så. Man kan få bli riktigt otrevlig för att få barn att bry sig/lyssna, för de är så ovana vid att det bestäms över deras huvuden, och det är ALDRIG KUL att behöva låta tråkig på rösten (tjata på) barn som inte är ens egna.

Det är oavkortat dessa barns föräldrar som blir stående i ens dörr i en eeeeeevighet för att få barnen att vilja följa med hem när de kommer för att hämta sina barn. De har TUSEN artgument att komma med för att inte gå hem och det blir riktigt patetiskt att höra hur föräldrarna kämpar på, försöker med allt. Barnens stora brukar vara "jag vill inte" för det verkar ju funka, men om det plötsligt inte funkar så blir det kaos DÄR och DÅ.

Alla vill ju att ens barn ska skratta sig igenom livet, alltid må gott och bara kramas och njuta av livet. Men, så ser det ju inte ut. Man har ju som en förälder en uppgift att lära barnen fungera så att de kan fungera tillsammans med andra. DET är en väldigt stor del av barnens senare liv som vi föräldrar kan hjälpa till med.
Att vara en sopkvast framför barnens fötter, att finnas där för att rensa rent för möjliga missnöjeskänslor kan göra så mycket negativt för barnet i förlängningen.

Min äldste son har två vänner som han inte längre träffat. Bägge två är URTYPEN för barn som har frihet att bestämma själva och där föräldrarna står för KNAPPT något. Han (alltså min son) tycker att det är riktigt rörigt hemma hos dom, att det alltid ska bråkas och blir helt förvirrat. Jag förstår honom myclet väl, eftersom jag har umgåtts mycket med dessa föräldrar och deras barn.....