• LCW

    Orolig att (adoptiv) mamma ska ta över

    Är nu gravid och är jätteorolig att min mamma ska ta över. Jag kanske borde vara glad att min mamma engagerar sig och vill ta del av min graviditet. Men jag får lite dåliga vibbar av vissa kommentarer. Kanske är jag överkänslig men kan inte låta bli att fundera över ngra saker som har sagts. Bland annat har hon frågat hur jag och min man vill dela upp barnledigheten. När jag sa hur vi hade tänkt oss har hon spontant sagt; "och jag då, när jag ska jag vara hemma". En annan grej som hon har sagt är att hon vill ta kort på min mage när den blir stor och följa magens storlek. Sa att det kommer jag och min man göra. Känns lite som att man inte får sin graviditet i fred. Vill ju dela den med min man och inte med min mamma. Är även orolig över att hon ska springa och köpa grejor som vi själva vill handla eller som vi inte behöver/vill ha. Jag vet det senare är ett lyx-problem. Är jag överkänslig?

  • Svar på tråden Orolig att (adoptiv) mamma ska ta över
  • Cerdrica
    Vietnammamma skrev 2008-01-03 10:26:09 följande:
    Jag kan bara skriva under på att jag absolut inte sörjer eller har sörjt att jag kanske aldrig kommer att vara gravid! Att adoptera ett barn har alltid varit en dröm för mig, och min dröm har gått i uppfyllelse! Och jag vet också att min mamma aldrig heller sörjt att hon inte fick biologiska barn och inte fick vara med om en graviditet. Hon tyckte aldrig det var viktigt att få uppleva det, hon ville ha BARN! Det har smittat av sig på mig Så det behöver absolut inte vara så att bara för att man adopterat barn så bär man på en sorg över detta och därigenom så blir det svårt när ens barn blir gravida.
    Bra inlägg, jag blir lite trött på sörjandet som man ska ha gått igenom. Vi ville ha barn! Nu har vi det och det är underbart men folk säger att vi kommer sörja

    1. Att vi inte fick biologiska barn
    2. Att vi inte fick ett spädbarn

    HM! Eller så är vi helt överlyckliga över att vi inte fick ovanstående.
    Man är olika och alla sörjer inte. Jag säger inte att TS mamma inte sörjer men det kan ju vara så att hon så som jag älskar min son ovillkorligt, faktiskt älskade TS så mycket att hon var tacksam över att hon inte blev gravid (eftersom TS då kanske inte hamnat i deras familj)? Mååånga adoptivföräldrar känner så, även de som adopterade på 70 och 80-talet.

    Jag tror kanske inte heller att TS problem nödvändigtvis är adoptionsrelaterat utan mer har att göra med hur mamman är som person. Många kommer närmre sin mamma när man själv får barn och om TS och hennes mamma nu inte haft så nära relation kanske mamman nu hoppas på att den ska bli bättre?
  • mammatillvictor
    Vietnammamma skrev 2008-01-03 10:26:09 följande:
    Jag kan bara skriva under på att jag absolut inte sörjer eller har sörjt att jag kanske aldrig kommer att vara gravid! Att adoptera ett barn har alltid varit en dröm för mig, och min dröm har gått i uppfyllelse! Och jag vet också att min mamma aldrig heller sörjt att hon inte fick biologiska barn och inte fick vara med om en graviditet. Hon tyckte aldrig det var viktigt att få uppleva det, hon ville ha BARN! Det har smittat av sig på mig Så det behöver absolut inte vara så att bara för att man adopterat barn så bär man på en sorg över detta och därigenom så blir det svårt när ens barn blir gravida.
    Jag tror heller inte att det är vanligt att de som försökt få biobarn men adopterat till slut känner så många år senare när ens dotter berättar att hon är gravid faktiskt blir svartsjuka över det. Tror inte det.
  • palmblad

    Handlar om integritet o det ska va lagom.


    Vietnammamma skrev 2008-01-03 10:30:47 följande:
    Tror verkligen inte att det kan vara värre att någon bryr sig för mycket än inte alls! Det snarare skulle jag se som ett behov av att söka hjälp och bearbeta hos psykolog! Att man tar för givet behöver inte innebära att man är elak utan bara väldigt glad att man inte tänker sig för. Inget annat. Om TS påpekar detta för sin mamma så tror jag att hon skulle förstå att hon kanske gått lite för långt eftersom ts upplever det så. Jag hade ju inte tyckt att hon gått för långt oavsett om hon sagt något om att vara föräldraledig (min mamma ska vara det nu i 2 veckor åt vårt barn av olika anledningar och det är jag bara tacksam för att hon kan vara då det kört ihop sig rejält för oss!
  • mammatillvictor
    Cerdrica skrev 2008-01-03 10:32:10 följande:
    Bra inlägg, jag blir lite trött på sörjandet som man ska ha gått igenom. Vi ville ha barn! Nu har vi det och det är underbart men folk säger att vi kommer sörja1. Att vi inte fick biologiska barn2. Att vi inte fick ett spädbarnHM! Eller så är vi helt överlyckliga över att vi inte fick ovanstående. Man är olika och alla sörjer inte. Jag säger inte att TS mamma inte sörjer men det kan ju vara så att hon så som jag älskar min son ovillkorligt, faktiskt älskade TS så mycket att hon var tacksam över att hon inte blev gravid (eftersom TS då kanske inte hamnat i deras familj)? Mååånga adoptivföräldrar känner så, även de som adopterade på 70 och 80-talet. Jag tror kanske inte heller att TS problem nödvändigtvis är adoptionsrelaterat utan mer har att göra med hur mamman är som person. Många kommer närmre sin mamma när man själv får barn och om TS och hennes mamma nu inte haft så nära relation kanske mamman nu hoppas på att den ska bli bättre?
    Mmm förstår det, det är jag också så trött på att höra. Jag fick höra för ett tag sedan att jaha, blir det biologiskt syskon nu då när ni fått er son? Jag svarade att just nu vill vi inte ha några fler barn alls då vår son ger oss allt vi drömt om, han är vårt allt på jorden och världens bästa barn. Och skulle vi vilja ha ett syskon om typ 4 år så har vi kanske kommit fram i kön att få adoptera igen och då kanske vi vill adoptera ett äldre barn på 2-3 år. Varför det?! För att vi VILL! Blir jag gravid är det barnet så klart minst lika välkommet!

    Visst känner även de som adopterat på 70-talet som vi, känner många som adopterade då och vars barn har fått biologiska barn och det har varit enbart glädje!!!!
  • Ethi

    Jösses, det kommer då inte att bli lätt att bli farmor och kanske mormor, hör då jag det... Och ena sidan är ni flera som tycker att det bara är bra att far- och morföräldrar bryr sig och andra sidan finns åsikterna att det "Kan va värre att nån bryr sig för mycket, än inte alls". Hur man än gör så blir det uppenbarligen fel!

    TS, att bli förälder ÄR knepigt i förhållande till sina egna föräldrar, som blir far- eller morföräldrar och därför faktiskt kommer att stå barnet mycket nära. Skillnaden mellan att inte verka bry sig tillräckligt och att bry sig så mycket att det känns som att de vill ta över, är hårfin. Det är så mycket känslor som är inblandade när det gäller barn, från alla håll. Barn är det största som kan hända oss och därför är lätt allas känslor utanpå kroppen. Att folk från alla möjliga håll kommer att lägga sig i, är bara att tugga i sig. Barn engagerar och det finns inte mycket privat i det. Det är jättejobbigt och jättesvårt! Att det, som palmblad är inne och tassar på, skulle bero på att din mamma inte själv varit gravid och hon tycker att det är jobbigt att du "kunde", tror jag personligen är rent nys. Alla som levt genom en barnlöshetsproblematik själva vet hur ohyggligt jobbigt det är och ingen önskar sina egna barn att ha det jobbigt!!! Däremot kan jag gott tänka mig att hon är mer fascinerad och intresserad av din graviditet än om hon själv fött tio barn och tycker att vara gravid är ett normaltillstånd för en fertil kvinna . Hon älskar dig och vill vara delaktig i ditt och ditt barns liv, helt enkelt. Från allra första början, vilket hon aldrig fick möjlighet att vara med dig. Välkommen till föräldraskapet! Om 25 år kanske du själv kommer att hänga över din dotters eller svärdotters mage och de kommer att sucka över dig

    Jag har erfarenhet av både mor-/farföräldrar som visar att de bryr sig mycket och de som knappt visar något intresse alls. Jag delar inte palmblads uppfattning på en fläck att det är värre att visa "för mycket" än inte alls! Barn behöver ha människor som älskar dem omkring sig. Inte människor som inte verkar bry sig.

  • palmblad

    Jag kommer ALDRIG att hänga över mina ev. svärdöttars magar. Kommer att fråga om jag får om jag nu vill det o betona att de får säga nej.


    Ethi skrev 2008-01-03 10:42:43 följande:
    Jösses, det kommer då inte att bli lätt att bli farmor och kanske mormor, hör då jag det... Och ena sidan är ni flera som tycker att det bara är bra att far- och morföräldrar bryr sig och andra sidan finns åsikterna att det "Kan va värre att nån bryr sig för mycket, än inte alls". Hur man än gör så blir det uppenbarligen fel!TS, att bli förälder ÄR knepigt i förhållande till sina egna föräldrar, som blir far- eller morföräldrar och därför faktiskt kommer att stå barnet mycket nära. Skillnaden mellan att inte verka bry sig tillräckligt och att bry sig så mycket att det känns som att de vill ta över, är hårfin. Det är så mycket känslor som är inblandade när det gäller barn, från alla håll. Barn är det största som kan hända oss och därför är lätt allas känslor utanpå kroppen. Att folk från alla möjliga håll kommer att lägga sig i, är bara att tugga i sig. Barn engagerar och det finns inte mycket privat i det. Det är jättejobbigt och jättesvårt! Att det, som palmblad är inne och tassar på, skulle bero på att din mamma inte själv varit gravid och hon tycker att det är jobbigt att du "kunde", tror jag personligen är rent nys. Alla som levt genom en barnlöshetsproblematik själva vet hur ohyggligt jobbigt det är och ingen önskar sina egna barn att ha det jobbigt!!! Däremot kan jag gott tänka mig att hon är mer fascinerad och intresserad av din graviditet än om hon själv fött tio barn och tycker att vara gravid är ett normaltillstånd för en fertil kvinna . Hon älskar dig och vill vara delaktig i ditt och ditt barns liv, helt enkelt. Från allra första början, vilket hon aldrig fick möjlighet att vara med dig. Välkommen till föräldraskapet! Om 25 år kanske du själv kommer att hänga över din dotters eller svärdotters mage och de kommer att sucka över dig Jag har erfarenhet av både mor-/farföräldrar som visar att de bryr sig mycket och de som knappt visar något intresse alls. Jag delar inte palmblads uppfattning på en fläck att det är värre att visa "för mycket" än inte alls! Barn behöver ha människor som älskar dem omkring sig. Inte människor som inte verkar bry sig.
    [/citat]
    Ethi skrev 2008-01-03 10:42:43 följande:
    [citat]
    Jösses, det kommer då inte att bli lätt att bli farmor och kanske mormor, hör då jag det... Och ena sidan är ni flera som tycker att det bara är bra att far- och morföräldrar bryr sig och andra sidan finns åsikterna att det "Kan va värre att nån bryr sig för mycket, än inte alls". Hur man än gör så blir det uppenbarligen fel!TS, att bli förälder ÄR knepigt i förhållande till sina egna föräldrar, som blir far- eller morföräldrar och därför faktiskt kommer att stå barnet mycket nära. Skillnaden mellan att inte verka bry sig tillräckligt och att bry sig så mycket att det känns som att de vill ta över, är hårfin. Det är så mycket känslor som är inblandade när det gäller barn, från alla håll. Barn är det största som kan hända oss och därför är lätt allas känslor utanpå kroppen. Att folk från alla möjliga håll kommer att lägga sig i, är bara att tugga i sig. Barn engagerar och det finns inte mycket privat i det. Det är jättejobbigt och jättesvårt! Att det, som palmblad är inne och tassar på, skulle bero på att din mamma inte själv varit gravid och hon tycker att det är jobbigt att du "kunde", tror jag personligen är rent nys. Alla som levt genom en barnlöshetsproblematik själva vet hur ohyggligt jobbigt det är och ingen önskar sina egna barn att ha det jobbigt!!! Däremot kan jag gott tänka mig att hon är mer fascinerad och intresserad av din graviditet än om hon själv fött tio barn och tycker att vara gravid är ett normaltillstånd för en fertil kvinna . Hon älskar dig och vill vara delaktig i ditt och ditt barns liv, helt enkelt. Från allra första början, vilket hon aldrig fick möjlighet att vara med dig. Välkommen till föräldraskapet! Om 25 år kanske du själv kommer att hänga över din dotters eller svärdotters mage och de kommer att sucka över dig Jag har erfarenhet av både mor-/farföräldrar som visar att de bryr sig mycket och de som knappt visar något intresse alls. Jag delar inte palmblads uppfattning på en fläck att det är värre att visa "för mycket" än inte alls! Barn behöver ha människor som älskar dem omkring sig. Inte människor som inte verkar bry sig.
    Läs inlägget om min adopterade kompis.
    Jag har en mamma som lägger sig i så mycket, att jag helst hade sluppit henne.
  • Yrslan

    Tala om hur du känner, att hon är barnets mormor och inte dess mamma.

  • mammatillvictor
    palmblad skrev 2008-01-03 10:45:05 följande:
    Jag kommer ALDRIG att hänga över mina ev. svärdöttars magar. Kommer att fråga om jag får om jag nu vill det o betona att de får säga nej. Läs inlägget om min adopterade kompis.Jag har en mamma som lägger sig i så mycket, att jag helst hade sluppit henne.
    Kan bara beklaga.....din inställning och dina känslor för din mamma Dessutom ska man aldrig säga aldrig.....
  • palmblad

    Vad då beklaga? Mitt liv bestämmer jag över o inte min mamma. Och vad då aldrig?


    Vietnammamma skrev 2008-01-03 10:49:55 följande:
    Kan bara beklaga.....din inställning och dina känslor för din mamma Dessutom ska man aldrig säga aldrig.....
  • Lady Nyx

    Lita på det du känner. Känns det inte okej så är det inte okej oavsett vad något annan tycker att du skall känna eller inte känna.

Svar på tråden Orolig att (adoptiv) mamma ska ta över