Orolig att (adoptiv) mamma ska ta över

Vietnammamma, instämmer precis som det inte finns några standradsvar om biologiska mammor och deras relationer till deras barn finns det inga standardsvar om adoptivföräldrar och ders relation deras barn! Vi är alla olika som sagt det finns inga rätt eller fel i frågan som diskuterades ovan.

Just därför bör man ju fråga eller uttrycka sin önskan som mormor. Inte ta det för givet.

Min mamma hade absolut velat fotografera min mage och hon hade gärna fått göra det. Hon har längtat efter barnbarn lika länge som vi längtat efter barn, om inte längre så nog hade hon kunnat skoja om att hon skulle vara f-ledig!
TS, du ska så klart prata med din mamma om du tycker det känns för mycket men att hon glädjer sig åt sitt barnbarn, oavsett hur det kommer till, det tycker jag du ska vara glad för.

Och nej, jag tror abolut inte att alla adoptivföräldrar är avundsjuka när deras barn blir gravida. Jag ser det som en jättebonus att slippa vara gravid när man adopterar för gravid har jag aldrig velat vara. Jag ville "bara" ha barn jag...

Som sagt, varför tar man för givet att man får fota osv?
Kan va värre att nån bryr sig för mycket, än inte alls.

Precis.

Men eftersom TS mamma inte har känsligheten att frâga sâ tycker jag att TS kan säga ifrân. Det är inte för att 'alla andra' skulle tycka det vore kul om mamman exempelvis fotar magen som TS tycker det och det fâr mamman faktiskt ta hänsyn till.

Har en väninna som under sin graviditet var med om exakt samma sak. Fast där kunde den blivande mormodern i ena stunden reagera såsom du beskriver, hon nästan identifierade sig som mamma till barnet.

I nästa stund totalignorerade hon graviditeten, behandlade min väninna som om hon inte alls var gravid, ville inte prata om det, ville inte se magen osv.

Vilken svår situation. Men kan det ha något att göra med att adoptivföräldrar förr i tiden inte fick vare sig f-utbildning såsom idag eller något annat stöd. Jag menar att sorgen, det som borde bearbetats för länge sen, den kommer nu?

Ja, så är det.

Jag kan bara skriva under på att jag absolut inte sörjer eller har sörjt att jag kanske aldrig kommer att vara gravid! Att adoptera ett barn har alltid varit en dröm för mig, och min dröm har gått i uppfyllelse! Och jag vet också att min mamma aldrig heller sörjt att hon inte fick biologiska barn och inte fick vara med om en graviditet. Hon tyckte aldrig det var viktigt att få uppleva det, hon ville ha BARN! Det har smittat av sig på mig Så det behöver absolut inte vara så att bara för att man adopterat barn så bär man på en sorg över detta och därigenom så blir det svårt när ens barn blir gravida.

Instämmer!!!

Tror verkligen inte att det kan vara värre att någon bryr sig för mycket än inte alls! Det snarare skulle jag se som ett behov av att söka hjälp och bearbeta hos psykolog! Att man tar för givet behöver inte innebära att man är elak utan bara väldigt glad att man inte tänker sig för. Inget annat. Om TS påpekar detta för sin mamma så tror jag att hon skulle förstå att hon kanske gått lite för långt eftersom ts upplever det så. Jag hade ju inte tyckt att hon gått för långt oavsett om hon sagt något om att vara föräldraledig (min mamma ska vara det nu i 2 veckor åt vårt barn av olika anledningar och det är jag bara tacksam för att hon kan vara då det kört ihop sig rejält för oss!