Hej!
Det är så att en tjej jag dejtat ett tag väntar barn, olyckshändelse måste verkligen tilläggas.
Nu är det så att hon beslutat sig för att behålla barnet trots att jag sagt att jag inte vill...det känns jobbigt och så mycket på samma gång.
Hur kände ni andra människor?
Finns liksom ingen i min närhet att diskutera detta med, då jag faktiskt inte känner någon med barn.
Jag e bara 20 år gammal föresten...
Tacksam för svar
Valde du att inte använda kondom får du också välja att inte svika ditt barn om hon väljer att behålla. Däremot kan förtroendet er emellan fått sig en rejäl törn eftersom ni inte är överens. Lycka till vad du än väljer.
Om man säger som så att det är en mycket större omstälning att få barn vid en hög ålder. Då du faktiskt har byggt upp en struktur på ditt liv, med alla kontakter och jobb osv. Vid en ålder på 20 är du ju precis i starten och det är, enligt min mening, lättare att få in ett barn i ditt liv. Det ger dig nog en starkare plattform att stå på senare.
Vad gällande utbildning etc. så tycker jag det är ganska tama argument att komma med, men alla värderar olika. Det går att få en sådan iallafall, jobb likaså. Du är ju inte låst i ett läge för rästen av ditt liv direkt!
Själv fick jag jobb direkt efter gymnasiet, har en ganska stadig inkomst. Men det är ju inte säkert jag vill hålla på med det. Jag kanske ska börja plugga. Vem vet. Det finns ju faktiskt dagis hehe.
Jag tycker verkligen synd om dig. Det är inte på detta sätt ett barn ska komma till världen. Ett barn ska vara efterlängtat av båda föräldrarna.
Jag ser bara fördelar med att vara en "äldre" förälder.
Man har haft möjlighet att skaffa sig en karriär, skaffat hus, ha en bra inkomst, sparat pengar, man har mognat mer som människa.
Och det viktigaste av allt. Risken att mamma och pappa kommer gå isär minskar betydligt.
Så jag förstår dig mycket väl. Då jag var 20 var jag ABSOLUT inte mogen och redo för ett barn, det inser jag nu då jag är lite äldre.
Men det är klart. Det beror också på vilka ambitioner man har med livet, vill man studera och jobba utomlands, ska man lägga ner alla dygnets vakna timmar på sin karriär så är nog inte ett barn lämpligt just nu.
Då jag fick reda på att jag skulle bli pappa vart det taggarna utåt. Jag ville absolut inte och tyckte att jag hade sabbat allt vad gäller vårt förhållande. Vi hade precis flyttat ihop och allt var frid och fröjd. Jag var uppe hela natten och grät(faktiskt)min tjej satt med mig och vi pratade igenom saken. Dagarna gick och tanken på att jag skulle bli pappa sjönk in mer och mer. Efter 5 dagar ungefär hade jag vant mig vid tanken och det kändes skit bra. Allt eftersom tiden gick och hennes mage växte sig stor, större störst, började längtan även den växa stor, större, störst och i maj -06 kom lillprinsen ut. Fan vad fin han var. Nu har tiden gått lite drygt 1,5 år och vi har nu en till liten gosse på 4 månader. Den stora är så go och snäll med den lille, så man blir rörd. Han erbjuder nappen då han gråter. Stryker honom försiktigt på huvudet när man frågar vart lillebror är. Som reklamen..är man stor måste man vara snäll 
Lycka till med allt!
Glömde skriva att fyllde 25, 3 månader före den första föddes
Kan du inte ta med tjejen till USA och få hela kakan då?
Hej Stoffe20!
Läste ditt inlägg och var tvungen o bli medlem här på familjeliv för att skriva ett litet svar.
Har nämligen själv varit med om samma sak när jag va 20.
Jag var tjugo år gammal när dom ringde från familjerätten och berättade att jag blivit pappa. Då var det helt oväntat och jag jobbade och hade inte mer framtidsplaner än vad som skulle hända till helgen, några festivaler till sommaren typ.
Plöstligt så hade man blivt farsa, sådär över en natt, 20 bast oansvarlig och omotiverad, genast kommer de en sån:
Was that it? Tog mitt eget liv slut nu? Var det allt jag hann uträtta innan de var dags för nappflaska o blöjbyte?
Efter de samtalet hamnar man i ett väldigt kval, dels mot mamman och den bebisen som är på väg men först och främst jämtemot dig själv och sina egna framtidsplaner och drömmar.
Du kan välja att stanna här i Sverige med barnet om du på lång sikt tror att det känns bättre. Det är ju en väldigt stor grej du står inför och det tar på både känslorna och resten av livet att plötsligt ställas inför något så här stort.
Idag är jag 22 och bebisen 1,5.
Så mycket tankar och känslor jag gått igenom sen de hände har aldrig varit med om någon mer dramatiskt händelese i mitt liv. De tar sin tid att axla sitt ansvar och finna sig i pappa rollen när man är så ung o oförberedd. Viktigt att man inte stressar utan försöker acceptera det och göra de bästa man kan utan att helt tappa hakan i golvet. Klockan slutar inte ticka, skolan i USA försvinner inte, kompisarna går inte upp i rök:)
De behöver ju inte betyda att du är bunden till någon roll eller att du måste sitta där hela livet. Du kan ju smälta nyheten ett tag, känna hur det känns.Skolan finns ju kvar efter det också. Du får sätta dig själv i första hand, allt annat slår tillbaka på dig eftervart vilket fall som helst.
Vi unga föräldrar har fortfarande kraft i kroppen och hela livet framför oss. När barnet blivit myndig har jag fortfarande 25 år kvar i arbetslivet och mycket tid kvar att spendera på mig själv och mina egna intressen då.
Fridens Liljor:) // Erik
Jag är 22, fyller 23 i September. Jag ska få mitt första barn i Augusti och är överlycklig. Ni som tror att det bara finns fördelar av att vara äldre när man skaffar barn är helt fel ute. Vad ska man med hus till när man har en bebis? Nej, man behöver inte hus eller större lägenhet förräns barnet är ca 3 år. Vad det gäller inkomst så är försäkringskassan väldigt duktiga på att jämnställa alla föräldrar. Det finns alltid sätt. Sedan så kan vi ju redan slå fast vid nu att den lille krabaten inte kostar en oöverkomlig summa. Jag har föräldrar som fick mig i "normal" ålder och jag kommer ihåg att jag skämdes för att de var så gamla. Det kändes som morfar släppte av mig på dagis. Jag var avundsjuka på de barn som hade unga och roliga föräldrar, de som orkade spela fotboll med oss osv. Nej, samhället går åt helt fel håll, förr skaffade man barn så tidigt som möjligt, nu måste man bo på äldredomshem för att bli pappa.
Jag blev pappa ett halvår innan min 31-årsdag och jag ser nästan bara fördelar med att ha väntat.. Jag vet inte vad ni ungdomar (lol) uppfattar som "äldre", men jag förmodar att jag inkluderas i den skalan.. Visst, jag kommer vara 45 när tjejen är 15 och hon kommer förmodligen skämmas ihjäl över sin "gamla" farsa.. Men det gör hon förmodligen ändå, oavsett hur gammal eller ung jag är.. Och jag kommer ju inte vara pensionsmässig som jag minns att några föräldrar var när vi gick i mellanstadiet. :)
Fördelen för mig som jag ser det är att jag var "färdig" när vi fick barn.. Skolan var sedan länge avklarad och både jag och min sambo har fast (och stabil) anställning.. Vi hade dessutom ett stabilt förhållande (10+ år) vilket jag ser som något viktigt..
Vad gäller boende så funkar lägenhet hur bra som helst.. Men jag vill gärna ha möjlighet att släppa ut ungen (och mig själv) på gräsmattan, så för oss blev det hus.. Det passar dock inte alla, men båda varianterna fungerar bra med barn..
Men för att återgå till the "Topic at hand"...
Jag är alldeles övertygad om att du kommer fatta rätt beslut Stoffe.. Lyssna på Olympus, som jag personligen tycker sammanfattar det rätt bra..
Livet tar inte slut även om jag förstår att det känns så nu.. Det du offrar får du tillbaka tusenfalt, det kan jag lova dig.. Så sök inte undanflykter, se möjligheterna istället.. Det tycker iaf jag.. 
Lycka till!