• Disan

    Här finns det POSITIVA förlossningsberättelser för er som är rädda för att föda barn!!!

    Hej alla rädda och alla ni som faktiskt trivdes med att föda barn!!

    Jag är sååå urbota trött på alla dessa trådar med negativt innehåll, folk verkar älska att skryta om hur ont man hade när man födde barn, om hur mycket bedövning man fick, hur mycket man sprack och så vidare. Skrikandes Varför gillar kvinnor att skrämma upp varandra?

    Det första jag fick höra på jobbet när jag berättade att jag var gravid var : "Ja du, passa på att njuta, för snart kommer förlossningen och den är ingen lek minsann!!" samt "Har du tänkt på hur du skall klara av att föda barnet? Vet du hur ont det kommer att göra?" Etc etc....

    Är du också trött på sådant???

    Elaka kvinnor ombedes att hänga ngn annanstans, här inne kan vi som gillar att föda barn och vi som har positiva (även om det självklart kanske gjorde ont eller så!) upplevelser dela med sig av dessa!!

    Jag börjar med att klicka in länken till min förlossningsberättelse:

    http://www.familjeliv.se/Bloggar-3-52/b66757.html

    Självklart gör det ont att föda barn, men herre gud, det är det bästa som finns!!! Jag älskar att föda barn och längtar efter den dagen då jag får göra det igen!! Med eller utan bedövning, det märker vi.


    Tänk att man kan vara så här lycklig!!
    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2008-01-24 15:20
    Ni som är gravida nu, vare sig ni nyss fått det efterlängtade (eller överraskande!) plusset på stickan eller snart är i mål: Glöm inte bort att hur själva förlossningen än kommer att gå, hur lätt eller svår den kommer att vara, hur mycket olika smärtstillande metoder ni kommer att testa eller inte testa: det kommer en stund då alla (ja, okej, inte ni som snittas, men använd fantasin så kanske man får ihop det ändå) då barnmorskan säger något i stil med: Krysta en gång till, så är huvudet ute! Som födande kvinna får man få superkrafter och tar i lite till, trots att man egentligen kanske inte orkar, så svider det till och sedan gör det inte ont mer. Istället känner man hur hela bebisens kropp fullständigt glider ur en, ofta med en ploppande känsla. Kanske kan man redan nu höra de första skriken, kanske den lilla prins/prinsessa inte ger ifrån sig ljud förrän den vaknat till lite, men en sak är säker: Man smälter när man för första gången får se sitt knyte! När barnmorskan slänger upp den lill* på magen eller bröstet och både mamma och pappa fullkomligt strålar av lycka.

    Är det inte värt lite smärta? Är det inte värt några sömnlösa nätter (om man har uttdragna värkar som jag hade) och total näringsbrist för att man inte orkat äta under den tiden..?

    Det är inte en lögn när mammor säger att man glömmer all smärta så fort bebis kommit upp på magen/bröstet. Det är verkligen så!
  • Svar på tråden Här finns det POSITIVA förlossningsberättelser för er som är rädda för att föda barn!!!
  • Malinski79

    Här har ni en till som hade en underbar förlossning...Finns förlossningsberättelse i min blogg.. (den är ganksa rolig)

    Kan oxå säga att jag skulle lätt göra om det imorrn om det vore så,va ju helt fantastiskt å så gjorde de inte lika ont som jag förberett mig på...

    Läs gärna!!!

  • Kajak

    jaa, jag hade 2btrevlig förlossningar.
    Mycket annorlunda.. man kan inte jämföra dom två förlossningar.

    1a barn -flicka-
    Hej alla!
    Här kommer min berättelse om förlossningen.

    Bf var den 30 april men jag fick först värkar kl halv tio på kvällen den 21 april.

    Jag trodde först att det var förvärkar. Jag var inte säker på det.
    Tills sist gav jag upp o tog 2 alvedon.
    Sen gick jag o försöka sova lite då klocka var runt 22-tiden men då jag fick värkar kunde jag inte vara still o jag känner att jag måste gå o göta någonting men jag var SÅ SÅ trött. Så jag gick fram o tillbaka i hallen.
    Jag ville inte det ska vara ljus, vill att det ska vara MÖRKA.
    Så Min sambo Mattias fick gå o släcka alla lampor, men lämnade kvar fönsterlampor så jag kan se vart jag gå.

    Så gick på fram tills klockan var runt 23-tiden så jag bad Mattias att ringa till Förlossningen i Mora o prata med dom om hur vi ska göra nu.

    Dom bestämde att skicka mig till duschen o ta på tiden mellan värkar medan jag står där.
    Det blev mer och mer regelbund mellan värkar.
    Så till sist ville jag att vi ska åka till förlossningen då var klockan strax före 24-tiden den 21 april.
    Det tog oss ca 45 min att åka till Mora så under resa dit hade jag 5 min mellan värkar.
    Min stackars sambo fick offra sin högra hand när jag har värkar.
    Men det passar honom perfekt så han kan hålla en öga på klocka som finns i bilen.

    Äntligen är vi framme.

    Inne i rummet blev jag undersökt o det visade sig att jag var 6 cm öppen o ca 30 min senare var hade jag 10 cm öppen.
    Jag blev förvånad för jag var beredd på att det skulle ta evighet att bli helt öppen.

    Sen fick jag ännu mer starka värkar så jag kräktes då o då...
    Sen bad om jag om lustgas.
    Jag var inte så nöjd med lustgas för jag hade svårt att vara still så jag känner min rätt full när jag tog lustgas o måste gå lite.
    Så jag slutade med det o bad Mattias att ströka min ryggen varje gång jag har värkar o det var underbar!!!!

    Kl 02.02 kom vatten. Det var en plask!!!

    Sen började krystvärkar o jag valt att stå hela tiden.
    Runt 03-tiden fick jag pall som jag kan sitta för jag vill inte stå på knän eller ligga på gynställning... så jag är nöjd med pallen.

    03.17 kom lilla Aimee till oss, på sin farmors födelsedag!
    Mattias tog emot henne först innan barnmorska. Det blev vad vi vill o önskar oss.

    Sen fick vi se moderkaka o allt.
    Lite äcklig men känns bra att se den.
    Lilla Aimee´s gamla "hem"

    Sen blev jag undersökt o jag sprack ingenting.
    Jag blev förvånad. Jag var oxå beredd på att måste sys.

    2abarn -pojke-

    Vi hade sex... ca 22.00 fick jag sammandragningar (värkar), trodde först att det berodde på sexet.
    Ca 22.30 gav jag upp o tog 2 alvedon, ca 23.30 försvann värkar, jag somnade på soffa.
    kl 1 på natten vaknade jag av nackspärr... soffan var inte bra ställe att sova! gick in till sovrum o somnade bums!
    ca kl 4 vaknade jag av REJÄLT värkar som känns mest i ryggen o jag klivade upp snabbt o sprang nästan fram o tillbaka i hallen o tvingade mig sjävl att andas! lätt att glömma för det gjord JÄKLA ont men då försvann det snabbt, Sen är den tillbaka lika snabbt.
    "Smärtfri" var max 3-4 sekunder sen har jag värkar igen.

    Plötsligt känner jag att jag måste skita!
    Jag tänkrte hur f-n ska jag hinna med det?
    Så jag bestämde mig att gpå till toa så fort jag känner hur värkar släppa.
    I toa hann jag släppa en "kabel" sen torka mig sen ut o GÅ igen.. sen tillbaka till toa för att torka mig ordentlogen.
    Efter några värkar fick jag bajsa igen.
    Samma sak där, fick gå dit igen för att torka mig ordentligen.
    Efter några värkar måste jag kissa, samma sak där. fick gå dit o torka mig ordentligen.
    efter några värkar börja jag känna nåt i trosor, så jag gick tillbaka till toa för att kolla.
    Ser inegtning och känner ingenting så jag bestämde att ta på mig binda.
    efter några värkar känner jag igen att det var nåt i trosorna.
    Så jag gick till toa igen o kolla trosorna igen, DÄR såg jag blodblandning, misstänkte först blod och fostervatten. Så jag bestämde mig att gå o väcka sambo.
    Han ringde till Mora förlossning, klocka var ca kvart över 4. Vi bestämde att vi ska dit.

    Så jag SMSade till barnvakt kl 04.23 (sparade SMS!) o frågade om hon kunde komma hit eller om vi skulle möta på vägen.

    Medan jag SMSade till barnvakt gick Mattias in till Aimees sovrum o klädde på henne o lät henne stanna kvar på sängen o halvsov.

    När han kom ut kom vi på att babyskydd till bebisen var kvar i uterum för jag hade tvättat den.
    Så han gick ner för att hämta den sen till bilen, medan han gick ner så gick jag omkring med värkar... på "paus" skyndade jag mig med byxorna så jag kunde gå omkring med t-shrit.

    Precios jag gå ut fram sovrum till hallen för att titta till Aimee.
    Så kände jag hur det knäppa till i magen, sekund efter kom vatten, PLASK var det!!
    sekund efter känner jag hur bebis huvud kom ner till bäcknet.
    sekund efter känner jag hur krystvärkar kom, den var riktig STARKA! magen jobbade hela tiden utan paus...

    Så jag förstod genast att det är inte idé att åka iväg till BB.
    Var är mattias undrade jag.
    Han var ute till bilen med babyskydd... jag fick stå o vänta ett par minuter till..

    Äntligen kom han så jag kunde berätta för honom att han får ringa efter ambulans.
    Han var såå nervös o sa till SOSpersonal:
    -780121-xxxx håller på att föda härhemma kan ni skicka hit en ambulans?
    -Ja visst vi kan skicka en bil till er, hur mår hon, hur långt tif mellan värkar..
    Mattias skulle svara men då fångade jag hans uppmärksamhet:
    Han såg bebis huvud mellan mina benen och sa: BEBISHUVUD ÄR UTE...
    -Vi skickar en amblans med blåa ljus NU, stämmer adress XXXX
    - Ja adressen stämmer bra... där avbröt jag honom igen...

    Jag sa: Kom hit! du måste fånga bebis..

    3-4 krystvärkar senare kom en pojke!
    i telefon : Hållå halåå är du kvar???

    Mattias sa: bebisen är ute...

    Dom pratade lite mer medan jag satt och tittade på bebisen, SOSpersonalen sa att jag SKA ligga.
    Så avslutade dom samtal o jag låg ca 5 min o väntade på sjukvårdarna.

    På resan till Mora BB hade jag inte tråkig för jag tittade på många små amporna som finns på tak o undrade vad dom används till...

    En riktig äventyr!!!
    Han heter Tristan.

  • Lilith74

    Min förlossning den 24 juli 2005 var världens snabbaste nästan, klockan 18 på kvällen innan hade jag lite värkar (var redan på sjukhuset eftersom vattnet gått natten innan) men satt och pratade med en kompis på besökstiden. Sedan åt jag jalapenopizza som maken hade med sig (äcklig mat på sjukan och jag tror att jalapenon satte fart på alltihop). Mellan 19 och 22 använde jag Tens och värkarna var lite småjobbiga men inget hemskt, alls. Vid 22 somnade jag och maken ifrån värkarna men vaknade kl 23 av att det gjorde ganska ont. Då var jag 4 cm öppen och kom till förlossningen och fick lustgas - HURRA vad underbart!
    Jag blev iofs illamående av lustgasen en gång, men den gjorde verkligen att jag inte brydde mig om värkarna, det var som en riktigt perfekt fylla
    Visst gjorde det ganska ont från 7-9 cm ungefär, vid ett tillfälle ville jag ha epidural, men när de tittade var jag redan 10 cm och fick krysta (tog 20 minuter från 5 cm till 10 cm). Krystningen gjorde ganska ont, men var också härlig, äntligen kände jag att bebisen var på väg.
    Hela förlossningen gjorde ont cirka 6 på en tiogradig skala, som allra mest 7 kanske. jag ska föda i sommar igen och ser bara fram emot det.

  • Disan
    Kajak: Gud vilken härlig berättelse!!! Så kom lille Tristan till världen

    Har ni tänkt på att även om vi ser våra berättelser som positiva så skriver vi ändå ganska mkt om smärtan, att det gör ont och så. Tänk att det kan vara så positivt trots smärtan!! Underbart!!
    Tänk att man kan vara så här lycklig!!
  • maja 81

    Jag tycker att min förlossning gick över förväntan. Under krystvärkarna så sade jag till gubben min, visst ska vi ha en bebis till!!! :)
    Ser fram emot nästa graviditet och förlossning!!

  • maja 81

    berättelsen finns i bloggen :)

  • Disan
    Lilith74: Grattis till den nya bebisen!!!
    Tänk att man kan vara så här lycklig!!
  • Lilith74

    Disan: tack!
    Sant, man ska ju inte hymla och säga att det inte gjorde ont alls, men jag kände att smärtan var uthärdlig hela tiden. Visst var jag lycklig över min lustgas, utan den hade jag nog haft det svårare.
    Min man ville massera men jag knuffade bort hans hand, ville inte ha beröring på ryggen alls.
    Ändå var han en otrolig hjälp utan att göra så värst mycket, han stod intill mig, hjälpte mig att dricka vatten, höll lustgasen när jag inte orkade hålla i den, var beredd att hålla mig i handen när jag måste krama sönder nåt .
    BM berömde honom för hans närvaro och stöd sedan.

  • Lilith74

    Jag kanske ska berätta hur det gick förresten!!
    På tre-fyra krystvärkar kom bebisen ut, det tog väl tre minuter allt som allt. De sade till mig att sticka ned handen och känna, det var en sån mjuk och våt liten huvudform där, urgulligt.
    Att föda huvudet var aningen jobbigt, jag fick ta i så att det inte gick att inte skrika, men sedan slank hela kroppen ut med ett sladder-ljud. Vrålhäftigt.
    Vi tittade och jag trodde att navelsträngen var en snopp och meddelade alla att det var en pojke, fast det var våran Clara-tjej!
    48 cm, 2640 gram, född i 36+3 och världens bästa barn!

  • Lyckorus 2008

    Disan. fin berättelse!!!!!!!


    Synd att man inte får kika på din bebis! 
Svar på tråden Här finns det POSITIVA förlossningsberättelser för er som är rädda för att föda barn!!!