Jag tror att jag insåg det någon gång på högstadiet. Jag minns att jag låg i sängen på kvällen och tänkte "jag är homosexuell" och det kändes då som det absolut värsta som kunde hända mig.
Dock lurade jag i mig själv att jag inte alls attraherades av tjejer på det sättet. Jag drogs till dem eftersom jag var blyg och längtade efter vänner. Jag drogs inte till killar på grund av dålig självkänsla, för att jag skämdes över mig och inte trodde att jag var någon att vilja ha.
Detta trodde jag på i flera år, jag var helt säker på att det var så det var och att jag var heterosexuell men behövde jobba med självkänslan, även om det nu i efterhand är nästan komiskt hur jag inte förstod något utan reagerade med irritation för att jag inte kunde låta bli att se tjejer som gick för bi när jag och två kompisar på gymnasiet satt på ett cafe och spanade in killar. När jag på allvar tyckte att det bästa förhållandet vore ett distansförhållande, dvs man hade en pojvän och kunde visa upp en lyckad fasad, men man behövde inte träffa honom, eller vara intim med honom särskilt ofta. Och sådant.
Men så träffade jag min nuvarande fru, och blev kär så att det inte gick att förneka längre