När kom ni på att ni var Bi/Homo?

Jag var 24 när jag träffade kvinnan som jag först träffade för lite skoj i sängen men som för mig utvecklade till kärlekskänslor och sen dess har jag valt tjejer. Innan levde jag i ett par år som bi. Kom ut år 2002.

Jag började väl tänka på tjejer ungefär som jag tänkte på pojkar när jag var 12-13 år (alltså, när jag började upptäcka sådant över huvud taget) men jag erkände det inte rikigt för mig själv, eftersom alla andra bara killar hela tiden. Men sedan när jag började bli mer säker i mig själv och kunde erkänna det både för mig själv och andra.

Kärlek. Jag skiljde rätt hårt på kvinnor och män som yngre och då fanns inget intresse i kvinnor/tjejer. Jag tyckte inte de var attraktiva och kunde umgås med dem som vänner, men i fåtal. Jag föredrog att umgås med killar på alla sätt.
Sedan vart jag äldre, träffade på andra tankar och idéer , andra människor. Jag började tycka att det var dumt med könsindelning.Tiden gick. Sedan träffade jag på en flicka som fick mig att le fånigt... Jag blev kär. Det hände aldrig något och jag försökte aldrig få det till något på riktigt heller, situationen passade inte. Jag har varit intresserad av fler tjejer efteråt, men majoriteten är män. Jag har aldrig haft sex med en kvinna, gör det att jag inte är bi? Då skulle den som är oskuld inte heller kunna vara hetrosexuell (ref: magnus betnér). Jag föredrar att inte dela in de jag får känslor för i kön, det sätter bara skumma begränsningar på saker. Visst kan man skönja tendenser så som att jag oftare blir attraherad av män, men jag har också genom mitt liv sällan varit intresserad av ljushåriga pojkar (blonda) men det finns några fall. Inte heller ha det varit så många yngre, men det existerar. Men det är inte vad man frågar efter i klassifikationen. Varför är det mer intressant om jag gillar killar generellt än ljushåriga?

Jag blev rejält förälskad i en kvinna för ett par år sedan och det var jäättejobbigt, dels för att jag har en mann och var allmänt förvirrad, dels för att det gjorde ont för att jag var olyckligt kär och inte kunde berätta för någon eller kvinnan heller för den delen. Men då gick det liksom upp ett ljus, det var ju självklart... Jag är bi. Jag förstod de känslor jag hade redan som liten för min systers kompis och även senare i livet i andra tjejer. Men jag gillar killar också och är som sagt gift med en man. Men nu är jag helt OK med det, och förälskelsen till kvinnan har "gått över" men jag känner en enorm värme när jag tänker på henne.

Kul att höra andras upplevelser kring det här!

Jag var runt 21 och arbetade på samma jobb som denna kvinna. Kände något som jag inte känt tidigare och blev förvirrad. Visste inte riktigt vad allt handlade om, det jag kände för henne. Vi började umgås och det ena ledde till det andra. Känslan jag just då inte kunde eller ville sätta ord på var KÄR. Mina känslor var besvarade.
Mitt liv öppnade sig i och med detta. Hade träffat killar tills då men hade aldrig kännt det jag kände för henne. En ny känsla. Det var en underbar känsla samtidigt som jag kände rädsla. Rädsla för att det var en tjej och att jag kände så starkt. Jag är glad att jag inte lät rädslan styra mitt liv, tror kanske att rädslan inte kunnat hålla mig borta från att falla för henne. Jag hoppas Ni andra som är i samma, liknande situation inte låter rädslan ta över... är glad att jag följde min känsla!

Jag kom på det under min gymnasietid. Innan hade jag haft ganska många pojkvänner och hade aldrig funderat på ett förhållande med någon av samma kön.
   Under mitt första år på gymnasiet lade jag märke till en tjej som var två år äldre än mig. Jag visste liksom inte vad det var, men hon var så himla speciell. Kunde inte sluta titta på henne. 
   Någon gång ganska långt in på terminen möttes vi på en fest hos en gemensam kompis. Vi började prata eftersom vi hade exakt likadan Nina Hagen-tröja. Kommer inte ihåg allt så väl, det är ganska luddigt... men vi blev i alla fall vänner och brukade fika i Haga. 
   En kväll var vi hemma hos henne (vid det här laget hade jag fattat att jag var kär i henne), och jag hade med mig riktigt fint vin. Sen blev det som det blev, och det slutade med att vi hade sex. Haha, efter den kvällen var vi tillsammans i ungefär en månad eller något, helt öppet. Hade aldrig några problem med att komma ut, kändes helt naturligt. Kände ju många som var bi eller homo. Hade ganska många flirtar och flickvänner efter henne, men för ungefär tio år sedan träffade jag min Gloria. Vi har två barn ihop, och allt är underbart. 

Det var min historia! 

Jag kom på att jag var homosexuell när jag blev kär i en brud när jag var 13-14, efter nåt år träffade jag pappan till min dotter, fick för mig att jag var kär, tills jag senare insåg att nej, jag är inte bisexuell utan homosexuell, älskar dock hennes pappa av hela mitt hjärta, men som bästa vän

Jag har typ "alltid" vetat, sen jag blev förälskad första gången i 5-6 årsåldern. Under hela låg- till högstadiet var jag lite förälskad i både killar och tjejer lite hipp som happ. I gymnasiet blev jag suuuuuperförälskad i en tjej. Obesvarat, givetvis... *sniff*

Sen "kom jag ut" när jag var 22 men hade inte min första tjej förrän ett par år senare. Alldeles för sent! Jag önskar verkligen jag hade vågat, eller tagit mig i kragen, mycket tidigare!

Hade mitt livs hittills längsta förhållande med en kvinna (som jag dessutom var förlovad med) och därefter var jag tillsammans med en man i ett par år.

"Tekniskt sett" är jag kanske bi, men jag känner mig mest som flata. Typ 90% flata och 10% straight.

Jag avundas dem som verkligen VET och inte känner någon tvekan om sin läggning. Det handlar inte om att jag "inte kan bestämma mig" utan jag har alltid varit förälskad i de personer jag varit tillsammans med, oavsett deras kön. Men jag önskar jag kunde vara antingen bara flata eller lite mer straight. Låter det skumt..? 

Det kan inte vara så att du snarare eftersträvar den där säkerheten som de flesta av oss eftersträvar, oavsett läggning: Att man är tillräckligt säker på sina känslor för en person att man vill satsa på att leva med henne/honom i "resten av sitt liv" (eller i alla fall riktigt länge). Och att det man inte plötsligt en dag kommer att få känslor för någon annan...?

Men jag förstår ditt resonemang, och jag tror inte att det är ovanligt hos bisexuella (fast kanske snarare hos bin som hellre vill bli kära i män, för enkelhetens skull?). Hade jag kunnat välja där i början så hade jag säkert valt så att det hade blivit lätt för mig, dvs jag skulle troligen ha valt en man istället. Det var ju den världen jag var van vid och jag var inte så supersugen på att sticka ut...!

Men nu blev det som det blev och jag har inte ångrat mig en sekund! Jag vet fortfarande inte vilken etikett jag har, men det spelar ingen roll. Jag vill ha min fru och ingen annan man eller kvinna!