Min man är sexmissbrukare.
Någon mer som lever tillsammans med en sexmissbrukare?
Han ska söka hjälp men jag känner mig så tom och trött just nu. Känner mig ensam, fler i min sits?
Någon mer som lever tillsammans med en sexmissbrukare?
Han ska söka hjälp men jag känner mig så tom och trött just nu. Känner mig ensam, fler i min sits?
Finns det ngn forskning som visar på om det finns ngr återkommande mönster bland sexmissbrukare? Varför blir man just sexmissbrukare? Min sambo har inte alls en missbrukarpersonlighet, eller tendenser till missbruk annars, har aldrig ens rökt en ciggaret. Många talar om ångest, men ångest över vad? Min sambo har inget att ha ångest över som jag vet, en vanlig familj ganska vanlig uppväxt (skilda föräldrar men kontakt med båda och en bra styvfar sen han var liten), bra utbildning, bra jobb, bra vänner. Jag förstår liksom inte vad han kan ha ångest över. Han har alltid verkat så självsäker, stabil, med egen vilja och en företagsam personlighet, lojal och korrekt. Varför just sexmissbruk, varför just detta jagande efter kvinnor, när han annars så som jag och alla hans vänner, familj ect. känner honom inte visar särskilt mkt intresse för kvinnor, aldrig ngr kommentarer om att den ena eller den andra är snygg, intressant osv. Jag har aldrig sett honom titta åt en annan kvinna, inte i min närhet i alla fall. Är detta verkligen ett missbruk? Är inte dessa män bara skitstövlar rakt upp och ner med en hemsk kvinnosyn?
En till fundering...kan det vara så att han hållt på att sexchatta, lägga ut annonser och träffa kvinnor bara för att han inte varit/är kär, förälskad eller riktigt attraherad av mig? Och bara varit för feg för att bryta upp? För han har en gång tidigare sagt att han aldrig varit riktigt kär i mig...:(
jag har vart sexmissbrukare, kunde ha sex med 7killar på en vecka utan problem, hade 8KK som jag träffade regelbundet. + en massa andra one night stand.
nu känner man sig smutsig och äklig. fast visst de gav ju erfarenhet det med
Jag vet ju inte vad din kille känner och hur han är, men jag tror att hans sexmissbruk är på ett helt annat plan än hans relation till dig. Ångest kan se olika ut, det behöver inte vara panik och kallsvettig förlamning. Ångesten kan vara av mer existentiell art, en känsla av att inte få kontakt med sitt inre.
Att vi män, och ibland kvinnor, kan vara skitstövlar är ett fenomen som inte behöver vara kopplat till sexmissbruket. Det är alt för lätt att vara en skitstövel.
Det viktigaste för mig i min väg tillbaka var att börja känna självempati.
Nära frosten skrev 2008-07-02 23:08:11 följande:
Nära frosten: Som LoveMa skriver så kan jag ju inte veta hur just din man är men jag kan tala för mig själv. Att jag hade andra hade INGENTING med min man att göra, tvärtom, i mina ögon var han perfekt, alltför perfekt för mig. Jag växte upp med en mamma som var missbrukare och utan pappa, så mitt beteende hade ju en "förklaring" medans min man kom från vad jag då ansåg var en "perfekt" familj. Han hade heller aldrig visat att han mått dåligt, aldrig rökt, idrottat mm. men när vi skrapat lite på ytan så insåg jag snart att jag inte haft det värst. Detta gäller inte alla, men man har kunnat se ett samband mellan sexmissbruk hos män och en väldigt dominerande mamma.
Att säga att "jag har aldrig älskat dig" har jag också gjort. eftersom man ändå vet att man skall göra slut på förhållandet med sitt idiotiska beteende så kan man ju lika gärna vara ännu mer idiot. Jag har sagt så mycket sårande saker som jag ångrar. Det har jag slutat med nu!
Det är så bra att ni skriver så intelligenta reflektioner! Det hjälper, att höra det från personer som också varit med om liknande. LoveMA, du skriver att det kan handla om att inte vara i kontakt med sitt inre. Vad innebär det egentligen? Jag har alltid trott att jag har bra koll på min känslor, men nu börjar jag faktiskt ifrågasätta det. Jag agerar mkt utifrån mitt logiska tänkande, ibland tvärtemot mina känslor faktiskt. Ibland är det ju bra, för sen visar det sig att det verkligen var ett bra val...men det kanske tar död på en del också? Att intellektualisera allt. Ibland kan jag känna mig tom, eller likgilltig. Eller? Hur menar du?
Jag har en fråga. Vi har inte sovit ihop sedan jag fick reda på att han vart med en annan. Även om jag kan lägga det bakom mig och förlåta så har jag jättesvårt för att tänka mig att vi ska sova i samma säng som det hände i... det kanske låter lite småakigt men det känns verkligen obehagligt.
Jag önskr att han kunde slänga ut den gamla sängen och skaffa en ny, men han har väldigt dålig ekonomi och jag vet att han inte har råd att köpa en ny säng, även om han säljer den gamla (den får han max 1000:- för tror jag...). Men samtidigt känns det som att det blir helt fel om jag erbjuder mig att köpa en ny åt honom.
Vad tycker ni jag ska göra? Kan jag ge som förslag att han säljer sängen och får ca 1000:-, han själv lägger det han kan och jag lägger till resten?
Nära frosten skrev 2008-07-02 23:04:10 följande:
Så sa min också, att det var som om han inte gjort det, som att vara i trans. Jag kan förstå det när det är över internet, men när man börjar träffa folk live? Min säger att han varit o tagit en fika med dem osv. för att det är spännande... men man kan väl fan inte va i trans när man tar en fika? O vad pratar han om under en fika, sex eller?