Vad betyder konsekvent?

Min dotter är förvisso bara 19 månader, men jag kanske får svara ändå? Vi har ju vissa saker hon inte får såklart, tex att slå och bita folk eller att göra rent farliga saker som att klättra i trappr utan hjälp. Men i övrigt känner jag inget behov av att ha samma saker överallt. Livet ÄR ju inte så. Olika regler gäller i olika hushåll osv. Tycker det är smartare att anpassa sig efter situationen. Tror att barnen snabbt lär sig sig att olika saker gäller på olika ställen också, tex hos farmor eller så. Vi har inga större problem än så länge, hon är en glad, trevlig liten tös. Tackar artigt när hon får något trots sin ålder osv.

Ja jag tror åtminstonde det är vettigare att "uppfostra" på det viset än att vara totalt strikt och ha en miljon onödiga regler som man knappt själv vet varför man har dem, och än mindre barnet. Hur förvirrande måste det inte bli sedan när barnet leker hos sin kompis och ser att de inte alls lyder efter dessa viktiga saker? Bättre att lära sig anpassa sig efter människor och situationer tycker jag.

Jag anser att konsekvent betyder; att ungefär samma sak händer vid liknande situationer. Esias skulle Inte få springa över gatan, inte här inne i stan eller ute hos sin mormor och morfar på landet.

Men ett "Nej", behöver inte alltid vara ett "Nej". Ett bra argument kan häva det.. Precis som det är för oss vuxna! Vi brukar berätta för Esias vad han får göra, tex. på gatan får han hålla i handen/vagnen. I parken, skogen får han springa runt, det viktiga är att vi ser honom och han ser oss hela tiden. Han vet att om han inte lyssnar på oss, får han sitta i vagnen istället alt. att vi går hem.

Det funkar utmärkt. Vissa regler är stående som att inte skada person eller egendom, men i övrigt är vi väldigt flexibla. Så funkar det ju i övriga livet också. Vissa saker är ju ok ibland och ibland inte.

Konsekvent är för oss vissa regler (inte alla) som vi känner är viktiga för hans säkerhet och hälsa. Regler som att:
- på parkeringen håller man handen
- vi slåss inte
- vi borstar alltid tänderna morgon/kväll
- alltid hjälm på när vi cyklar

Men vissa regler är som sagt var inte konsekventa. Eller regler skulle jag inte vilja kalla dem då utan mera riktlinjer. Ett exempel är när det är sängdags. 9 av 10 kvällar är det samma tid men ibland kan han få förhandla sig till att vara uppe lite längre. T ex för att se klart en period i ishockeyn tillsammans med pappa. Tycker det är viktigt både för hans utveckling och för att han ska känna sig som en lika viktig del av familjen som alla andra att han kan få förhandla sig fram till olika saker och att vi lyssnar på hans åsikter och bekräftar dem.

Jag tänker på regler som tex leka med maten eller klättra på bordet. Om det är okej eller inte ena dan anser jag att samma bör gälla den andra.

Jag tror att de små barnens värld blir enklare om deras livserfarenheter stämmer från en dag till en annan. När de blir lite större är jag inte särskilt konsekvent, men då kan man ju resonera tillsammans på ett helt annat sätt.

Lilla hand, i vissa sådana fall är vi väl konsekventa antar jag. Hon får aldrig klättra upp på vårt dallriga plastbord tex. Men det behöver ju inte betyda att ALLA bord är förbjudna menar jag. Att leka med maten är också lite så.. nej hon får inte slänga maten på golvet och kladda ner allting. Men sitter vi i gräset och hon har en kex så bryr jag mig inte om hon leker lite med det och smular. Jag tror ofta vi ger barn för lite cred för vad de faktiskt fattar och klarar av att förstå. När vi dukar fram till frukost så sätter hon sin mugg på en plats och när vi duktar till middag sätter hon på en annan plats. Hon vet alltså redan nu vid 1½ år att det är skillnad på olika situationer, trots att de är väldigt snarlika. Hon verkar inte bli förvirrad utan än så länge verkar det vara självklart att man gör lite olika beroende på..

En annan viktig sak: hur konsekvent man ska vara bör nog grunda sig på barnets personlighet. Ett lite oroligt barn blir nog inte mindre oroligt utan tydliga gränser.

Likaså tror jag att även större barn kan behöva gränser ibland, t ex i utvecklingsperioder då barnet har det lite stökigt inom sig.

Om man inte anpassar uppfostran efter det enskilda barnet är man väldigt rigid, anser jag.

absolut, det håller jag med om. Men det gäller alla människor och inte bara barn. Man bör kunna anpassa sitt sätt efter vem man talar med.

Egentligen är det kanske det jag vill komma fram till... barn är också människor. Fullvärdiga sådana. Så varför inte behandla dem som sådana?

Nja, visst är dom människor, men jag tror att man ska akta sig för att tillskriva det lilla barnet en vuxens egenskaper. Det _är_ svårare med nyanser för ett barn. De måste få utvecklas i sin egen takt.