Hej alla!
Vi har tänkt dela på föräldraledigheten, eller rättare sagt inte föra över några dagar mellan oss. Så går tankarna nu i alla fall och ser därmed fram emot ett antal månaders ledighet med början i mars/april 06.
Hur tar/tänker ni ta ut er pappaledighet? Allt på en gång eller sprida ut den med t.ex. någon dag i veckan?
Nej du, jag tog allt mina 5,5 år på mig som alla andra. Men ja, jag är en tvättäkta gymnasiebroiler (dvs gått rakt från gymnasiet och in på läkarutbildningen utan att ha sett ett dugg av världen innan).
Jourtyngden lär vara ungefär densamma ett tag framöver, eftersom vi är kroniskt ont om kollegor. Lagom till jag blir färdig specialist kommer det förhoppningsvis att lätta lite eftersom de senast rekryterade ST-läkarna då börjar bli mer "flygfärdiga". Som specialist är det ju i gengäld en annan lön som gäller, så jag ser månadsinkomsten som rätt säker.
Å andra sidan finns som sagt fördelar med att joura. Om man inte är jättekåt på pengarna (nej, jag saknar inte självinsikt - jag tar faktiskt ut en majoritet av min komptid i ledighet) så finns som sagt utrymme för lediga dagar mitt i veckorna vilket är ett underbart andningshål, inte minst med barn på väg. Sedan kan man ju förstås undra om 52 timmar/vecka är så mycket bättre än 60... 
Det är väl som så att ibland upptäcker man något (i detta fall föräldraledighet) som man är tämligen övertygad om att även alla andra skulle må jättebra av. Detta intryck förstärks givetvis av att typ alla män som pensioneras bara ångrar en enda sak, att de inte spenderade mer tid med sina barn. 
När man då ser andra göra, i ens tycke, felaktiga tankeloopar vill man givetvis försöka förändra detta. Din beskrivning är ju så typisk att den nästan går rakt in i NE under rubriken "modern karriärman".
"Ah karriär, plugga gärnet, skynda AT, ST, kom igen då, jobba 65 timmar, jour, övertid, mer pengar, fan snart 30 och inte specialist ännu, satan jobba, coolt, å fan barn! ok, jobba mer,oj stora utgifter, hinner - inte - stanna - upp - måste karriär - oh, jour jobba - pengar mer, snart 30, oj, öka..."
Du uppfattar det säkert inte på det viset, men det låter så för en utomstående. Du blir ju typ landets yngsta specialist även om du skulle vara hemma ett år eller så.
Mina AT-kompisar tjänar typ 22 000:- även du måste väl ha legat omkring där ungefär? Och det var inte såååå länge sedan? Då överlevde du kan jag tro... Men nu är det omöjligt? Ok...
Du har väl typ 40 års yrkesliv kvar kan jag tro? Är du säker på att du som 55-åring kommer vara lika nöjd med dina livsval då som nu? I'm just asking... 
Jo, jag överlevde på 19,800 när det begav sig. Plus jourer förvisso men det var inte särskilt fett då. Så är ju också AT en modern form av slaveri. (Akuten brukar gå under benämningen "gruvan" på många sjukhus av en anledning!) Vi bodde då i lägenhet och körde Volvo.
OK, jag kanske har lite halvdålig självinsikt då... men jag ser mig faktiskt inte som "modern karriärman". Här på jobbet är jag snarast mjukisen i sammanhanget. (Pappaledig överhuvudtaget!? Jaha, skall du med frun till MVC nu igen, var ni inte där nyss? Vaddå lediga dagar? Åker inte du till Norge och jobbar när du är kompledig?) Det säger kanske mer om kollegorna än om mig, dock. Inte tu tal om att jag hade älskat ett års pappaledighet. Men det fanns liksom inte på planeringshorizonten när hus, bil, häst etc införskaffades. Lite pinsamt kanske att ha läst 5,5 år medicin och inte förstå hur barn blir till *LOL*
Oh well, jag trodde aldrig att jag skulle kunna omvända dig ändå. It's your life.
Tycker du ändå inte att det är lite lustigt (läs tragiskt) att du lätt hade kunnat vara hemma för ett par år sedan när du tjänade 19 800:- men inte idag med 55 000:- ?
Vad säger din fru om allt detta?
Sedan finns det ju andra anledningar till att man som man inte kan stanna hemma. Jag vill verkligen vara hemma 6 månader. Men då min sambo är arbetslös och går på lägsta ersättningsnivå så fungerar det faktiskt tyvär inte. Vi har två barn sedan tidigare så vi har ju en del utgifter. Tyvär ser samhället ut som det gör, jag VILL men kan inte. Sedan kallar jag mig ändå feminist, politiskt medveten osv...
vad säger du om det mr Xerxez? ;)
Valentinus
Jag säger: Det är inte lätt.
Men jag konstaterar samtidigt att det finns massor av mammor här på FL som har män som är arbetslösa och går på lägsta ersättningsnivå. Och dessa män verkar INTE ta över samma dag de kommer hem från BB.
Om du ärligt inför dig själv kan säga att ni skulle agerat precis likadant om rollerna hade varit ombytta (dvs om det var du som hade varit arbetslös) så har jag inga synpunkter på det.
Min fru vill ha så stor del av ledigheten som möjligt. (I sammanhanget får jag osvikligt en bild av en lycklig hemmafru i rosa förkläde på näthinnan. Riktigt så illa är det dock inte men hon trivs sådär måttligt på sitt jobb vilket väl är en del av förklaringen.)
Lustigt? Tragiskt? Kanske ironiskt, snarare. Det må vara ett lyxproblem men jag tror lik förbaskat att de allra flesta i min situation känner igen sig och är ganska bittra på dagens system som innebär att man betalar in massvis med skatt men sedan finner sig oförmögen att nyttja föräldraförsäkringen.
Det du nämner, att vända på det hela är självfallet intressant X! Självklart skulle vi inte agerat EXAKT likadant med tanke på amningen. Men för oss/mig är jämnställdhet både självklar och viktig, dessutom så känns det väldigt viktigt gentemot det lilla barnet och banden mellan far och son (som det blir i vårat fall). Jag skulle väldigt gärna vara hemmapappa, även om det är slitigt.
De som inte inser vikten av att avlasta och stötta varandra, samt ge tid åt sitt barn... ångrar sig med stor sannorlikhet senare i livet, om de någon gång växer upp.
jag har tänkt mig ett halvår
och det värsta är att det är ett år kvar tills dess
Jag och min sambo kommer dela fifty/fifty. Vi pratade rätt mycket om hur vi skulle göra med föräldraledigheten innan graviditeten, och kom då fram till att vi skulle dela den lika. Att det blir 16 månader, vilket jag kan erkänna att jag då tyckte var lite väl länge, beror på semester och inskolning i augusti. Nu tycker jag att det känns rätt bra.
När vi diskuterade antalet månader låg vi relativt lika lönemässigt. Men den situationen har förändrats, då jag har en ny tjänst inom samma organisation som ökade min lön med nästan tio tusen spänn. En inte helt blygsam ökning. Men även med nuvarande "situation" ser jag det som en självklarhet att vara hemma med min dotter under de 8 månaderna som vi sedan tidigare har bestämt. Jag är övertygad om att det lönar sig både för mig, min dotter och min sambo - även om det på pappret inte ser ut så. Faktum är ju att vi med lönepåslaget fått bättre ekonomi - inte sämre ekonomiska möjligheter.
Tittar man på pappret borde jag vara hemma längre, då min sambo "bara" har en utfyllnad på 80%, och jag 90%. Och med en sänkt skattesats (pga lägre inkomst), inga luncher på stan, mindre slitage på kostymer (hahaha) kommer vi inte förlora många tusenlappar. Dessutom att få lov att spendera tiden och lära känna min dotter ser jag som ovärderligt.
Nej, när det väl kommer till kritan handlar det om man vill eller inte, iallafall när vi talar om de löner som redovisats ovan.
F.ö. ställer jag mig ytterst tveksam till att en 28åring skulle ha en lön (inkl. jour) på 55 loppor. Min far var professor i medicin och han låg inte så jättemycket över 55. Sluta ljug för oss och dig själv. Vi blir inte imponerade. Vem tar f.ö. om hand om hästen?