Andas i fyrkant är bra, men jag räknar till tre i lugn takt, man får väl anpassa efter lungkapassitet. Är 35 och har nog lidit av ångest sedan tidiga tonåren utan att veta. Har tre barn och alltid jobbat heltid eftersom jobbet varit mitt "klara av ställe"
Hemma mår jag inte bra.
En depression som byggts på för var barn, inte kunnat, orkat eller vetat hur jag ska hantera livet med ett barn. Inte pratat med någon om det för att inte visa mig oduglig för andra.
Mina barn har ju varit friska, ätit, sovit och mått bra, finns ju inget att må dåligt över. Alla erbjudande om hjälp hur simpla saker det än varit har kännts som ett anklagande, "du kan inte det här".
Det enda som flutit på bra är jobbet, inga känslomässiga krav.
Tills jag i possition av mellanchef inte kunde göra alla nöjda,
alla försök att nå upp till chefers sparkrav genererade i fler krav. Svårt att förmedla en posetiv känsla och kunna göra en bra situation för mina medarbetare.
Hjärtklappning, ont i hjärtat, känsla av ett ton tegel över bröstet, värk i kroppen, yrsel, influensakänsla och total avsaknad av livsglädje trodde jag tillhörde livet. Vad har jag att gnälla över, många har det mycket värre än jag.
Tills jag en dag satt på min stol på jobbet och inte visste vad jag skulle göra, hur jag kommit dit eller vem som flyttade på min kropp. Trodde jag fick en hjärtatack och kom på det viset till läkare.
Har varit sjukskriven i två år, tyckte två veckor var oacceptabelt förr. Går i psykoterapi två ggr i veckan och börjar väl nånstans hitta mig själv, är ända bak till dag ett och rotat, så visst är det som nån skrev att mycket har med barndom att göra, kroppen bär med sig minnen.
Detta blev aldeles för långt, men det känndes så bra att skriva av sig, har inte delat detta med nån förr, inte ens maken har alla trådar.
Vad jag ville säga är- Sök hjälp hos läkare, kanske du har tur att beviljas terapi annars måse du nog söka privat men det är nog ett måste, att få hjälp att sortera tankar och rädsla. Det blir inte bättre av att vänta, tvärtom.
Jag tycker nästan det är okej nu att sitta och kramas med mina barn, börjar tro att jag älskar dom. Nu ska jag bara vilja leva också.
Vill ge alla er mängder av STYRKEKRAMAR
), och så har jag fått tid hos en logoped för att träna röst och andning. Så nu ska här tas tag i saker!