kärålajn skrev 2008-11-27 19:46:46 följande:
Nej det är sant. Skulle man kunna vrida tillbaka klockan så vem skulle inte göra det?Det är helt rätt att han inte grävt ner sig i det, gjort är tyvärr gjort om man skulle ju bli knäpp om man dag ut å dag in skulle gå omkring och tänka "men tänk om jag hade gjort så istället", eller "tänk om jag sagt det där då istället".Jag tycker fortfarande det är så jävla orättvist allting!Jag satt på bussen häromdan. Med där var en mamma, ungefär i din ålder (säger din för du är yngre mig,
iaf några år ) med sina två barn. Två flickor, den ena kanske var 3½ den andra lite yngre. Dom satt där i sätet, dena ena brevid sin mamma å den andra i hennes famn. Den äldre satt å sjöng nånting, den andra försökte nynna med.Jag kom på mig själv med att sitta å le åt dom, dom såg ut å ha det så kul tillsammans.Sen tänkte jag på dig. På Max och Saga. Jag fick bokstavligt talat ont i hjärtat! Det kändes som om nån slog mig hårt där.Jag var tvungen att bita mig i läppen för att inte börja gråta där å då.Tänkte att du också haft det så där, full rulle hela tiden med två små å kanske också en massa sång på bussen? Hur tomt ska det inte vara nu?? Ni var ju alltid 3 (4 med T)!!Det sägs ju att man inte får mer motgångar än man klarar av, men en sån här sak kan väl inte räknas dit?? Jag förstår inte Emma hur du orkar.. du är verkligen nån att se upp till!Förresten, den där tråden som T gjorde då... har den använts nånting i rättegång?Som nått slags bevis på att den där saken redan då terroriserade er?Jag har nått vagt minne av att jag läst den, men inget man reflekterade över då... tänk om man bara vetat det då vad man vet idag..Just ja, så var det det där "tänk om" igen....
Ja, så var det ju, vi var 3... nu är jag 1. Min sambo var ju alltid med i familjen, men det var jag o barnen så länge, så vi kändes som en ibland. Jag vart delad i tre och kvar blev bara en del.... Det är jag. Fyskiskt är det så, men psykiskt så är ju Max o Saga med mig hela tiden.
Jag var på ett års kalas idag, jag kom på mig själv med att sitta och prata med mammorna på kalaset om tokiga saker ens barn har gjort. Jag var med och gav råd om olika saker och lyssnade på andra när de gav råd. Så jag är nog mamma fortfarande. Inne i hjärtat iaf. Det är inte jobbigt att prata om minnen av barnen, jag mår bra när jag gör det och det verkar som att andra vill lyssna när jag spontant säger "ja, men Max brukade ....." osv.
Tråden som min sambo skrev här på familjeliv nämns i rättegången, jag tror den finns med i FUP:en. Men det viktigaste är ju brevet han skrev om i den tråden. Det hadde jag stoppat ner i en byrålåda så polisen hade ganska snart hittat det.